Sober bröllopsfest på Operan

[140928] Scenbilden till Figaros bröllop har digitala förutsättningar och konturerna till ett stort men prydligt hus är det som möter publiken medan den slår sig ned för att avnjuta ett av operakonstens mest delikata mästerverk, Mozarts stora glädjebubbla.

Dessa konturer stannar kvar i det kommande scenbildens skissartade karaktär, där allt är antytt och ”hänger i luften”. Rummen är knappt skönjbara och av revolutionsstyckets grundförutsättningar: de skarpa gränserna mellan hög och låg, herre och tjänare, finns inte mycket kvar i ett hus utan väggar. Det gör att dramat snarare utspelar sig i föreställningsvärlden än i den bistra verkligheten och i stället för ovedersägliga samhällsvillkor som pockar på förnyelse blir det kärleksens föränderlighet och benägna flykt som kommer i centrum för det lekfulla dramat.

Det har sitt pris, för framförandet präglas från början till slut av en ytterst sober stil och smak, buren av kärleksobjekt nummer ett, Figaros tillkommande Susanna, över vilken intet ont ord kan fällas.

Det blir emellertid inte hon, utan Malin Hartelius’ övergivna Grevinna som kommer att ta ned dramat på jorden och ge växkraft åt de livserfarenheter som det spelar på. När hon sjunger om hur hon först älskad, sedan förkastad, kämpar för sin fortsatta livslust blir man med en gång allvarligt gripen och indragen i vad det egentligen handlar om – och att mycket mer än förväxlingarnas okynniga stollerier står på spel.

Operans nuvarande version av Figaro förtappar sig i en oåtkomlig oskuld, en vithet genomsyrar bilden, som sterliserar konfliktvärlden som annars ligger så frispråkig och öppen i verket. Dess realism går förlorad – trots att orkesterns rörlighet borde peka åt helt annat håll, dragit fram mötenas identifierbara allmängiltighet, liksom infallsrikedomens farliga komedi.

Försöket att ge närvaro genom att placera dramat i en nittonhundratalsfascism lyckas inte heller. Adelsskapets högmod och fascismens barbari har inga meningsfulla beröringspunkter. Närheten till livets skoningslösa nyckfullhet går förlorad och därmed en stor del av uppsättningens vitalitet, hur väl genomförd den än är.

För inte så länge sedan såg jag om Christopher Hamptons betagande film från 1995 om målarinnan Dora Carrington (1893-1932), som skildrar extravaganta samlivsformer i Bloomsbury-gruppens krets i England. Där fälls en replik av författaren Lytton Strachey:

– Förälskade människor skall inte bo tillsammans. Antingen upphör förälskelsen, eller också sliter de varandra i stycken.

Det som drabbat Greven och Grevinnan i Figaro och samma hot lär vila över titelpersonen och hans Susanna i en nära framtid.

Låt oss önska dem lycka till, trots allt.

▪ Kjerstin Norén

Figaros bröllop
av Wolfgang Amadeus Mozart
efter ett drama av Pierre Augustin Caron de Beaumarchais.
regi: Stephen Langridge
dirigent: Jane Glover
scenografi och kostym: George Souglides
ljus: Giuseppe de Iorio
koreografi: Dan O’Neill
Göteborgsoperan september 2014

Kategorier
Dela den här artikeln: