Mycket som känns välbekant

Sektion: Böcker

[141002] Oj vilken ordmassa. Utan någon handling att tala om. Huvudpersonen heter Frank Kornfeldt, författare, jämngammal med Lundell, och han sprider sina åsikter, fördömanden och reflektioner runt sig i denna roman på 543 sidor.

Han bor i ett hus på Österlen, lever ensam sedan hans sambo Erén flyttat tillbaka till Göteborg och han saknar henne, de rings vid ibland men nu har hon träffat en ny ”lustigkurre” som heter Gustav. Frank Kornfeldt är svartsjuk, dricker en hel del alkohol, mest vin, trots att han haft problem med det tidigare och trots att han var på 12-stegsbehandling för så där 25 år sedan och efter det inte drack en droppe på 14 år.

För Lundellkännare är ju detta ett karbonpapper på Ulf Lundells eget liv. Och det är ju vad det handlar om, än en gång: en lätt förtäckt självbiografi som han kallar för roman. Förvisso tycker han inte om att man beskyller honom för att vara självbiografisk ”jag tar några sidor av mig själv och förstärker dem” sa han i en TV-intervju nyligen.

Och visst, det kanske är så. Men jag tror att det är mer än så: han skriver egentligen utifrån sitt eget hjärta – och förändrar sin verklighet mycket lite.

Visenter är europeiska bisonoxar som en gång nästan var utrotade, men de lever kvar i Europa än idag. Frank Kornfeldt minns när han fick följa med sin mormor till Skansen när han var barn och hur han fascinerades av dessa djur. Något jag vet Ulf Lundell har berättat i tidigare intervjuer om att han och hans mormor upplevde tillsammans där på Skansen när han var liten.

Även karaktärsbeskrivningen av exsambon Erén sammanfaller med egenskaperna som Lundells nuvarande fru har, intygade ett par personer som känner henne för mig. Men den konstnärliga friheten är ju förbehållet diktare, så det vore meningslöst att debattera eller diskutera den. Men nog var det längesen Ulf Lundell skrev en roman med en story som driver handlingen framåt. I den här boken får man vänta till sidan 332 innan huvudpersonen träffar några människor förutom sig själv och i princip damen i ICA-butiken.
Hans advokat Benny i Stockholm lockar dit honom på midsommarafton för att skriva under testamentet – vilket måste göras bevittnat av andra – och två yngre personer Anders och Camille kommer till advokatens lägenhet i Lärkstaden i Stockholm. Frank Kornfeldt fascineras av kvinnan, som är i trettioårsåldern, och den apostroferingen i berättelsen får så småningom en lösning.

Frank Kornfeldt upprörs över mycket. Omvärlden. Sverige och dess politiska situation. Alliansen som på åtta år har förstört vårt land.

”Jag tror att ett samhälle som säljer ut sej självt säljer ut själva idén om ett samhälle. Reinfeldts tal om att han och Alliansen hållit ihop landet är ett hån.”

Frank närmar sig 65-årsdagen. P som i pension. Vad göra nu? Lägga ner? Fortsätta som förut? Eller ställa om till något helt annat?
Han inleder ett ensamhetsexperiment med sig själv och naturen, fåglarna, djuren. Tar morgonpromenader genom en nationalpark. Begrundar stjärnorna och kosmos. Läser populärvetenskapliga tidningar. Tittar mycket på tv, nyheter men också serier som han följer. Ser filmer på dvd. Människorna på avstånd, men i minnena lever de kvar.

Han lyssnar mycket på P1. Reklamkanalerna klarar han inte av, inte heller P3:

”…jag började scrolla stationer, kom fram till P3 där två unga damer pratade på så kvickt, snabbt, muntert, stressigt att jag pendlade mellan att det måste vara dödsångest eller kan det verkligen vara livskraft? Detta var vad jag brukade kalla sjukdomen Stenbecks Delirium, ett enormt pladdrande om ungefär ingenting, först lössläppt i diverse reklamkanaler, numera tydligen även i Sveriges Radio.”

Vädret är något huvudpersonen för noggranna anteckningar om. Och även fåglar, så klart. Ulf Lundell är ju mycket ornitologiskt kunnig. En massa böcker beställs via bokklubbar för läsning; filosofi, teknik, skönlitteratur, historiska romaner, biografier. Dessutom lagar huvudpersonen all mat själv när han är hemma och han är duktig som kock och gastronomiskt kunnig, även om det är klassisk husmanskost en hel del.

Han tänker och reflekterar över kärleken. Sina tidigare äktenskap och barnen. Över krigens grymhet, förintelsen. Och dagens situation i Syrien. Och Frank Kornfeldt blir bjuden till Berns i Stockholm på rockaren Ulf Lundells releaseparty – han är självironisk så det stänker om det i denna roman, Ulf Lundell.
Det är förresten då som Frank Kornfeldt får besök på hotellrummet av Camille, till sist.

Det finns som vanligt ett massivt ordflöde i det Lundell skriver. Mest påtagligt denna gång är det hat och den aversion han uttrycker mot den borgerliga alliansen – bokens handling, i den mån den finns, försiggår under 2013 – och Annie Lööf står verkligen inte högt i kurs, och inte heller Jan Björklund eller Reinfeldt och Borg. För att inte tala om Carl Bildt. Jimmie Åkesson anser han skulle ha skrattas ut om han kommit fram på 60-talet. Nostalgiska återblickar på det gyllene decenniet liksom på 70-talet finns med. Frank Kornfeldt – eller om det är Ulf Lundell – reser till Kanarieöarna över julen och de två tidiga månaderna av året, där han börjar skriva på sina memoarer samt på en kriminalroman som ska handla om Kanariemorden.

Och där dyker hans före detta sambo upp.

Det var längesen Lundell skrev en roman som ”Vinter i paradiset” eller ”Kyssen” eller ”Hjärtats ljus”. Något han tar upp i en passage i boken:

”Jag borde skriva en roman igen, som jag gjorde förr, tio sidor om dagen, genomläsning fåtölj medelst ett par tre Marlboro Menthol. Handling och figurer. Låta förloppet förlöpa sej självt, hänga med bara. Men fan vet om jag ids. Roman känns verkligen så i förrgår.”

En tabbe har förlaget gjort som släppt igenom publiceringen av två artiklar ur Aftonbladet och en ur Expressen. Detta borde Lundell själv ha förstått med tanke på vad som hände i det så kallade fittstimsbråket i slutet av 90-talet där han själv anmälde publiceringen av sitt brev i antologin som kom ut.

I slutet av romanen får Frank Kornfeldt möta en mindre flock visenter i en hage i Blekinge. En dialog uppstår mellan honom och oxarna på ett slags telepatiskt vis.

”Jag hörde tjuren mumla: – Vad glor du på?/…/- Vad har ni för er allihop, ni människor?./../- Vi fanns här långt innan ni fanns här. Ni var någorlunda vettiga, det gick att resonera med er, innan ni satte kornet i jorden. Sen dess har det mest varit elände.”

bokomslag
Ulf Lundell
Visenterna
Wahlström & Widstrand 2014

▪ Leif Wilehag
Kategorier
Dela den här artikeln: