Återutgiven Dagerman

Sektion: Böcker

[141124] Ironisk humor. Spänning med ominösa tillstånd ofta utmynnande i tragik. Döden fanns alltid på något sätt närvarande i det han skrev. Men också en värme i tilltalet som var Stig Dagermans stilistiska signum, och metaforiken var oförutsäg- och obetalbar!

Ta bara:
”Det är en stor rödbrusig karl med pratsamt utseende”
– ur novellen ”Min son röker sjöskumspipa” så förstår ni vilken metaforisk mästare han var.

I denna nyutgåva av novellsamlingen Nattens lekar med de sjutton kortprosatexter som Dagerman själv sammanställde 1947, och med de noveller som aldrig kom ut i bokform under hans levnad, plus prosafragment – som bara blev utkast – i en tredje och avslutande del av boken, får man författaren Stig Dagermans sparsmakade och knapphändiga sätt att skriva prosa på. Han var ju även poet – och dagsedelsmakare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren, där han var kulturchef- och journalist under 40-talet, och även som sådan duktig och egenartad.

Och hans emellanåt monologiserande sätt att skriva prosa på, med förenklad vardagssvenska, ibland dialektala norduppländska ord (han växte ju upp i Älvkarleby) och ”sej” i stället för ”sig” eller ”sen” istället för ”sedan” – och aldrig några frågetecken i dialogsatser – var utmärkande för denna så mytomspunna man. Liksom på hans senare tid: förkortningar i texterna. Och inte kommaterade han särskilt mycket heller, så när språket flyter – vilket det för det mesta gör – är det som att segla på havet med perfekt vind.

Stig Dagerman gasade sig till döds i garaget hemma i Enebyberg nära Täby den 4 november 1954 bara 31 år gammal.
Då hade skrivkrampen förlamat honom under några år och han var skuldsatt upp över öronen eftersom han hade måst låna pengar från sitt bokförlag för att överleva. Många har försökt analysera Stig Dagermans depression- och självmord och det finns de som tror på faktumet att han blev lämnad av sin mor kort efter att hon fött honom – hans föräldrar levde aldrig tillsammans – hos farföräldrarna, gjorde att den övergivenhet han kände som barn ledde till det som blev hans slutliga öde. Hans far bodde i Stockholm, dit han flyttade i tonåren, men deras relation var också ångestspänd.

I denna nyutkomna samling har den irländske författaren Colm Toíbín skrivit ett förord där han bland annat talar om Dagermans kvaliteter så som att ”frånvaron fick honom att bli en mästare i frånvarons konst, en mästare i nyanserna hos det som saknas och inte kan uttalas.”
Han pekar också på likheter med poesins strama underström i Dagermans prosa.

Den första novellen ”Nattens lekar” som gett namn åt kollektionen syftar inte på kärlekens nöjen utan gäller diktarens fantasilek som barn, om nätterna, bakom neddragna rullgardiner. Ett ensamt barn som fantiserar.
De inledande novellerna är barn- och pubertetsskildringar medan de senare är mer expressionistiska eller symboliska. Men skräcken och fruktan finns alltid närvarande i det Dagerman skrev. Det fungerade uppenbarligen som bränsle åt hans fantasi, men var nog också självupplevt.

I novellen ”Bon Soir” finns meningen:

”…där han brukar sova och hata sin nakna kropp.”

Självförakt som barn, alltså. I den långa och på många sätt intrikata ”Var är min islandströja?” finns meningarna:

”Du har det bra du, säger Bagarn, sörja nån som har dött, nog går det an. Men sörja nån som lever, det är fan så mycket värre.”

Man kan läsa in författarens saknad efter sina föräldrar som barn i detta.

”Den hängdes träd” heter en annan novell. Och ”Öppna dörren, Rickard!” är en ångest-novell med en påtaglig ensamhetskänsla. ”Den dödsdömde” är en vuxen-novell som lär ha legat till grund för ett pjäsmanus sedermera.

I ”Vår nattliga badort” förekommer miljökritik, vilket nog inte var särskilt vanligt på 40-talet.

”Det är ju oförlåtligt det som vi har företagit oss här, det här svineriet, det här nersmutsandet av en natur/…/det här fördärvandet av vattnet till vilket den minsta räka har större rätt än vi eftersom vattnet är dess element och inte vårt.”

I bokens del 2 med noveller som aldrig kom ut under Stig Dagermans liv finns ”Ett barns memoarer” med hans klassiska ord: ”Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall.”

Om sina farföräldrar skrev han vackert. Om sin farmor:

”Hon hade något så sällsynt som modet att visa kärlek.”

Om farfadern som knivmördades av en galning, när Stig hade flyttat till fadern i Stockholm:

”Samma kväll jag fick veta om mordet gick jag till Stadsbiblioteket och försökte skriva en dikt till den dödes minne. Men det blev bara några ömkliga rader som jag slet sönder av skam. Men ur den skammen, ur den vanmakten och den sorgen föddes något som jag tror var lusten att bli diktare, det vill säga kunna tala om hur det känns att sörja, att ha varit älskad, att bli ensam.”

”Vårt behov av tröst är omättligt” finns även med. Med de brännande orden:

”Och jag tycker mig fatta, att självmordet är det enda beviset för människans frihet.”

Om man nu ska dra några slutsatser utifrån det. Förvisso lär Stig Dagerman ha försökt ta sitt liv ett par gånger, innan han lyckades, men nutida suicidforskning har kommit fram till att de flesta självmord är impulshandlingar.

”Hunden och ödet” är prosapoesi på hög nivå. I den kafkainspirerade novellen ”Processen” ger han oss intyget på sin oerhörda fantasi. I texten med den travesterande titeln ”Midsommarnattens köld är hård” hittar jag ännu en originell metafor:

”Ur Hammarbyledens mörka gap kommer ett vitt segel flygande som ett brev ur en brevlåda.”

Naturligtvis hittar man även författarens klassmedvetenhet, och skillnad mellan bönders- och stadsbors barns villkor, i novellerna ”Stockholmsbilen” och ”Överraskningen”.

Prologen till vad som skulle ha blivit Stig Dagermans roman Tusen år hos Gud som han arbetade på under sitt sista levnadsår finns med som avslutning i denna bok. Den skulle handla om Carl Jonas Love Almqvist i landsflykt. Det är ingen tvekan om att det kunde ha blivit en storartad roman, men som alltid de sista åren svek honom själsstyrkan. Men bara de inledande orden lockar verkligen till läsning i detta ofullbordade verk:

”Gud besöker Newton 1727”.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Stig Dagerman
Nattens Lekar
Norstedts 2014

Kategorier
Dela den här artikeln: