[141127] Psykopater dräller det av i filmvärlden, oftast i form av kallblodiga mördare, men vad händer när en av dem skaffar sig ett helt vanligt kneg?
Luis Bloom (Jake Gyllenhaal) upptäcker av en händelse att det finns folk som lever på att filma olyckor, brottsplatser och annat som morgonnyheterna är beredda att betala stora pengar för. Han skaffar sig en kamera och en assistent, och börjar sedan spendera nätterna med köra omkring i Los Angeles, lyssnande på polisradion för att uppdatera sig om händelser som skulle göra sig bra på film.
Jake Gyllenhaal gör en mycket bra insats i huvudrollen och förmedlar alla aspekter av dennes falska personlighet. Luis må sakna sympati för sina medmänniskor, men har är inte dum. Han är mycket beräknande och inställsam, men när folk inte rättar sig efter hans önskemål tvekar han inte att släppa all charm och aggressivt tvinga dem – t.ex. med utpressning – att tillmötesgå hans krav. Våld som så ofta blir ett universalverktyg för psykopater i många andra filmer blir här bara ett redskap bland många, han inser att man tjänar så mycket mer på att charma eller lura folk istället för att skada dem.
Luis’ känslokyla blir också en ständig påminnelse om den perversa fascination som återfinns i nyhetsrapporteringar om olyckor och våld. Med stor entusiasm försöker han närma sig offren så mycket som möjligt för att få en närbild ur en bra vinkel; ju mer de lider desto mer kan han tjäna. Det rör honom inte det minsta att det faktiskt handlar om riktiga människor i fruktansvärda situationer, allt han har för ögonen är att det skall se så bra ut som möjligt när det återges på TV-skärmar.
Man anspelar även på nyhetsrapporteringars benägenhet att vinkla fakta för att det bättre skall chocka och gripa tag i publiken, och således öka tittarsiffror. Incidenter värderas efter typ av brott, offer och plats. Ett mord i en fin förort prioriteras alltid framför ett i ett fattigare område, och lokalnyheter får mycket mer uppmärksamhet än nationella. En av de ansvariga för nyhetssändningarna beklagar sig över att brotten statistiskt sett sjunker, eftersom det gör alla våldsammare inslag desto sällsyntare, och hon jobbar flitigt för att hålla liv i gamla föreställningar och rädslor som ger höga tittarsiffror.
En av de största styrkorna med Nightcrawler är att man vägrar stigmatisera eller bestraffa osympatiska karaktärer. Om något gör man tvärtom, det är en tuff värld där bara den starkaste överlever. Det känns mycket cyniskt, men ack så träffsäkert.
