Kvinna och läkare på barrikaden

Bokomslag

[141205] ”Ett strongt gråhårigt argsint och våldsamt intressant läkarfruntimmer med mycket humor”, är journalisten Bangs karakteristik av Ada Nilsson. Ett annat försök att fånga hennes mångsidiga personlighet är författaren Elin Wägners uttryck ”den stora slöserskan”, vilket syftar på Ada Nilssons stora generositet både med sig själv och med sina materiella tillgångar.

Forskaren i journalistik, Kristina Lundgren, har nyligen kommit ut med en omfattande biografi om denna intressanta kvinna, Barrikaden valde mig. Ada Nilsson, läkare i kvinnokampen. Det är en fascinerande bok, som visar på Ada Nilssons centrala betydelse för sin tids feministiska kamp och som samtidigt fördjupar och komplicerar bilden av henne.

Ada Nilsson är dock inte okänd för den som är intresserad av kvinnohistoria och feminism. Hon föddes 1872 och blev 1900 en av Sveriges första kvinnliga läkare, den tolfte, med specialisering på gynekologi. Hon var också en av de fem kvinnor som 1922 startade den Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad med syftet att göra kvinnor medvetna om sina politiska rättigheter men också sitt politiska ansvar efter att de fått rösträtt 1921. Men Fogelstadgruppen ville också föra ut sin egen politiska vision, och därigenom lägga en ”kvinnosynpunkt” på politiken. I detta sammanhang fick deras tidskrift, Tidevarvet, stor betydelse.

Tidevarvet var en politisk veckotidning som kom ut under tretton år (1923-1936) med Ada Nilsson som ansvarig utgivare. Tidningens redaktion låg under flera år nästan vägg i vägg med Ada Nilssons lägenhet på Triewaldsgränd 2 i Gamla Stan med utsikt mot Slussen och Saltsjön. Där bodde hon i drygt fyrtio år, där hade hon också sin läkarmottagning och där samlades politiskt aktiva kvinnor och radikala män för att diskutera samtidens brännande frågor. Kristina Lundgren beskriver lägenheten på Triewaldsgränd som en politisk salong, en ”subversiv sambandscentral” och ett ”kraftcentrum”, med Ada Nilsson som den självklara medelpunkten. Bilden av lägenheten med dess olika aktiviteter med Ada Nilsson i centrum är ett exempel på det som är spännande med Kristina Lundgrens biografi; vi får se Ada Nilssons mångsidighet och hennes förmåga att verka med framgång i flera olika sammanhang.

Men främst prioriterade nog Ada Nilsson sin läkargärning, åtminstone under åren fram till första världskriget. Tillsammans med sin kollega och vän Alma Sundquist, som blev den trettonde kvinnliga läkaren, engagerade hon sig mot prostitutionen och mot ”reglementeringen”, alltså rätten att fysiskt ”besiktiga” prostituerade för att undvika könssjukdomar. De kämpade också för rätten till preventivmedel och bedrev sexualupplysning för skolungdomar med egenhändigt författade broschyrer och böcker. Boken Handledning i sexuell uppfostran, som Alma Sundquist skrev 1909 tillsammans med ännu en progressiv läkarkollega, Julia Kinberg, blev prisbelönt i läkartidningen ”Hygeia”, men anklagades för osedlighet eftersom den på två sidor av 152 propagerade för preventivmedel.

Debatten blev häftig och när agitatorn Hinke Berggren en månad senare höll sitt kända tal, ”Kärlek utan barn”, blev preventivmedlen en fråga för riksdagen. De förbjöds 1910 och förbudet varade till 1938. Kristina Lundgren anser att de kvinnliga läkarnas tidiga insatser i sexualpolitiska frågor inte har uppmärksammats tillräckligt i historieskrivningen trots att de ägde rum långt före Elise Ottesen-Jensen och RFSU.

När första världskriget närmade sig vidgades Ada Nilssons politiska engagemang och våren 1914 tog hon initiativet till Frisinnade kvinnor, en liberal kvinnoorganisation mot ”krigspsykos” och för ”demokrati och kvinnans likställighet”. Hon blev ordförande och detta var början på ett långt föreningsengagemang där hon ofta hade ordförandeposten.

Under mellankrigstiden blev tidskriften Tidevarvet Ada Nilssons främsta kvinnopolitiska engagemang utöver arbetet som läkare. Tidskriftens uppgift var att föra ut Fogelstadgruppens vision om ett nytt politiskt tänkande som byggde på främst fyra områden: kvinnofrågan, jordfrågan, befolkningsfrågan och fredsfrågan. Ada Nilsson skrev en stor mängd artiklar om kvinno- och befolkningsfrågan, som rörde olika sorters sociala reformkrav, exempelvis moderskapspenning, bättre bostäder och sexualpolitiska frågor. Men även övriga medlemmar i gruppen liksom närstående bidrog med artiklar – Tidevarvet byggde till stor del på ideellt arbete, endast redaktören var anställd. En av redaktörerna var Elin Wägner, som också skildrat Tidevarvets politiska tänkande i romanen Dialogen fortsätter, 1932.

1935 när hoten från nazism och fascism växte i Europa tog kretsen kring Tidevarvet initiativ till en stor svensk fredsmanifestation, Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget. Mer än 20 000 kvinnor skrev under en fredsdeklaration som lades fram för Nationernas Förbund i Genève, men med sitt pacifistiska budskap, ”Ned med vapnen”, var den alltför radikal för att få gehör. Aktionen hade varit en stor kraftansträngning, inte minst för Ada Nilsson själv, och bristen på gensvar i kombination med minskande prenumerationer, slitningar inom redaktionen om tidskriftens utformning och brist på pengar gjorde att Tidevarvet lades ned 1936.

Det betyder inte att Tidevarvet var ett misslyckande, tvärtom fick den positiv uppmärksamhet i samtidens debatt. Men samtidigt fanns det många läsare som ansåg att den var för abstrakt och stod alltför långt ifrån vardagslivet frågor.

Både under första och andra världskriget var Ada Nilsson och hennes krets engagerade i en mängd olika aktioner för fred och hjälp till nödställda.  Som läsare undrar en ofta hur hon och de andra kvinnorna orkade vara aktiva under så lång tid med så mycket motgångar, att de inte gav upp! En förklaring kan vara att de trots vissa motsättningar var en sammansvetsad grupp som fick kraft av varandra och som hade gjort det till sin mission att kämpa för kvinnan, freden och ”vördnaden för livet”.

Ironiskt nog verkar det som att denna gemenskap kunde vara ett hinder när det gällde kontakten med andra politiska grupperingar. Kristina Lundgren funderar över detta när hon försöker förstå varför Ada Nilsson trots sitt banbrytande arbete inom sociala frågor aldrig fick en plats i någon av de många statliga kommittéer för reformarbete som inrättades på 1930-talet när socialdemokraterna kommit till makten. Och det gällde inte bara Ada Nilsson utan också andra medlemmar i gruppen kring Fogelstad och Tidevarvet.

Kanske berodde det på att de var så annorlunda, att de rentav skrämde arbetarrörelsen som betraktade traditionell familjebildning som en bas för folkhemmet. Inte nog med att de klarade sig utmärkt utan kärnfamiljen, Ada Nilsson och ett par av de andra kvinnorna hade också kärleksrelationer med varandra. Men det finns också andra förklaringar som att de inte var socialdemokrater och inte var beredda att kompromissa med sin frisinnade övertygelse.

Kristina Lundgren har skrivit en spännande bok om en spännande kvinna. Den bygger på en mängd forskning, men blir aldrig tung utan är läsvänlig och vacker med en mängd fina fotografier och illustrationer.

▪ Ingrid Holmquist

BokomslagKristina Lundgren
Barrikaden valde mig – Ada Nilsson läkare i kvinnokampen
Wahlström & Widstrand 2014

Ingrid Holmquist är professor em. i genusvetenskap.

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: