Allt det – dit vi inte når

[141221] Om man ska försöka sammanfatta Skogens över två veckor långa förlopp Three White Soldiers måste det samla sig omkring faran med, men även värdet av, det som inte är fullt grip- eller fattbart för det mänskliga intellektet. Det gäller såväl världsekonomin som det egna arbetet med konsten.

(Det febrila sätt filmen Interstellar brottas med närliggande problem ursäktar i mina ögon många av dess svagheter.)

Johan Forsman och Anders Paulin bestämmer sig för att göra en pilgrimsliknande färd till aktiemarknades Kaba, en insignifikant utseende byggnad, databas för New Yorks (= världens) ekonomiska transaktioner, förlagd till den lika insignifikanta orten Mahwah i New Jersey.

(Som vi hör har orten behållit sitt indianska namn, senare kommer Forsman och Paulin ta råd av en shaman inför den ökenvandring som även i fysisk mening ligger framför dem.)

De fascineras av platsens anonymitet, där avgörande beslut tas omkring vårt materiella tillstånd med en hastighet som människan inte längre kan omfatta med tanken. De slås av att processens aktörer lånat namn från militärsfären: guerilla, snipers, sniffers, spoofers… Man börjar skratta, eftersom vi hastigt och lustigt befinner oss i Disneyland!

I öknen konfronteras de med allt dettas motsats, när de låter sig vägledas av nyckelbegrepp som långsamhet, stillhet och inte minst tystnad. De rör sig så långt möjligt till fots.

Jag drar mig till minnes de Nordiska Kvinnors Fredsmarscher jag deltog i 1981-83 till Paris, Moskva-Minsk, Washington. Norska Eva Nordland hade tagit initiativet. Hennes idé var politisk, men också estetisk. Hon ville att femtio vitklädda kvinnor, tio från vart och ett av de nordiska länderna, skulle röra sig genom världen för att uppmärksamma ett förnyat kärnvapenhot.

Att hon i förlängningen av initiativet såg fram mot att belönas med Nobels fredspris rådde det inte tvivel om. Därför utvecklade hon stor förtvivlan över, att marscherna växte och fick folkrörelsekaraktär. Det var emellertid just det draget som satte dem i karaktär.

Sakligt sett betydde de naturligtvis ingenting. Men just genom sin meningslöshet vann de innehåll. I en dagstidningsintervju kallade jag dem förböner, ett uttryck man i det sammanhanget bara kan tillåta sig i icke-religiös, icke gudstroende mening, utan att dra löje över alltsammans.

(”Meningen” uppenbarar sig i ett långt senare skede. Sovjetmarschens trehundra deltagare 1982  – varav ca hundra var skandinaviska partikommunister, de andra inte – var de första individuellt inbjudna gästerna till dåvarande sovjetstaten. Vår närvaro sammanföll, oss ovetande, med den begynnande perestrojkan. Men man behöver inte söka överdriven mening i det heller.)

Det är i denna öppna anda som Forsman och Paulin tar itu med angelägna problemställningar som också kommer att röra sökandet efter det konstnärliga arbetet i egenskap av en resurs i stället för en vara och de föreställer sig att låta arbetet fortgå under ännu ett par års tid.

Således kommer både innehåll och innehållets former få betydelse för de samtal vi succesivt utvecklar och/eller dras med i. Hanterandet av det okända i förhållande till Franz Kafkas välkända historia ur Processen, mannen som väntar under hela sitt liv utanför den enda dörr avsedd för just honom (känd som ’Framför lagen’ i kapitlet ’I Katedralen’) men som han, lika lite som dörrvaktaren, var oförmögen att träda in genom –  men till vad?

(Jag kommer osökt att tänka på Stefan Löfven och blir än en gång vansinnigt full i skratt. En inledande mening hos Slas dyker upp:

”Mannen som hade gjort sitt gick långsamt vägen fram…”

Jag har också en bok i bruk till senare ändamål: Om de politiska partiernas allmänna avskaffande av franska filosofen Simone Weil – tillfälligheterna biter oavbrutet varandra i svansen.)

Anders Paulin berättar hur han inför varje nytt arbete tar denna situation/position till utgångspunkt för att tränga in i problematiken omkring hur man bryter såväl sitt eget som publikens utanförskap, hur man når det onåbara.

Tre föreställningar jag ett par veckor tidigare sett i Köpenhamn konkretiserade frågeställningen. Elisa Kragerup är ett stjärnskott som regissör, numera knuten till Det Kongelige Teater med Shakespeares Romeo och Julia som senaste produktion. Det är en infallsrik och livligt genomspelad föreställning som inte minst genom sin scenografi, en jättelik lampförsedd ”madrass” som välver sig omkring bakgrundsscenen som ett kosmos – eller varför inte ”världen utanför Verona” – och fångar in åskådarna. Den fungerar samtidigt som en klättervägg på gym och ger möjligheter till allahanda överraskande lösningar och placeringar.

Men det hjälper inte. Trots allt bulleribång står väggen mellan skådespelare och publik fast och solid. Kärleken skildras helst så enkelt som möjligt, som i de överkänsliga scenerna mellan den judiska lärarinnan och den tyske soldaten i serien En liten fransk stad, som TV2 just nu visar.

På samma sätt kan man sägas gå runt i föreställningar av interaktiv karaktär väl innesluten i sin egen bubbla. Man förutsätts delta i begivenheter man får sig förelagda – i det här fallet ett antal stationer på ett mentalsjukhus där vi som publik skrivs in som ”patienter” – men står samtidigt under sträng bevakning av teatergruppen så att inget oförutsett inträffar. Och man måste, om inte annat av ren självbevarelsedrift, värna sig mot samma deltagande.

Det är kollektivet Signa, som tillsammans med Teater Republique producerat Ventestedet, en fem timmar lång genomkörare i närheten av en grönsaksmarknad utanför centrum i en minutiöst scenograferad lokal som till vardags används till något helt annat. Tidigare har gruppen gjort sig känd för Salo, där gruppen slog sig ned i en herrskapsvilla i ett köpenhamnskt kvarter modell dyrare och arbetade sig genom ett antal sexuella excesserer (begivenheten byggde på Pasolinis sista film) som publiken på samma sätt förutsattes ”delta” i.

Problemet är, att det finns inget reellt handlingsutrymme i dessa postulerade former. Du deltar i en ”grej”. Det kan vara en kul grej, men det är bara teater.

Under långt enklare förutsättningar lyckades det för Husets teater att spela ett omsorgsfullt utformat drama av engelske Nick Payne, Konstellationer, där två skådespelare arbetar sig igenom ett förhållandes olika stadier, där såväl deras replikskifte som vårt registrerande av detsamma tar naturvetenskapen i bruk på ett sätt som blir absorberande. Texten arbetar med associationer till kvantmekaniken och det blir skådespelarnas diciplin tillsammans med ett skickligt användande av rummets rytmskapande belysning som får tankarna att svirra omkring vad rörelserna i ett mellanmänskligt förhållande påverkas av, kanske består av.

För att vända tilbaka till Skogen har det nog aldrig tydligare än i förbindelse med det Forsman/Paulin nu påbörjat, visats hur alla deltagares samlade erfarenheter kan exponeras i olika former av arbeten, avvägas under diciplinerade former som ändå är frihetsbevarande.

Vad är Skogen? Det kan kanske bäst besvaras med vad det inte är. Det är inte ”allt det dit vi inte når”, det som är utanförliggande, av någon anledning existerande former bortom kontroll. (Forsman reflekterar över detta i publikationen Temporality and Dislocation.) Alla förpackningar vi omges av, teaterns Black Box inklusive. Från den punkten utför man ett akademiskt och artistiskt väl genomtänkt arbete, som har en bakomliggande regi, i varje enskilt moment bär sin egen definitiva kvalitet och där man närvarar i förloppet som en deltagare, inte åskådare eller i någon mystisk mening rekvisita.

Den svindlande datagrafikens skildring av aktiemarknadens rörelsefyrverkeri svinner till sist ned i tre avlånga, stående fyrkanter. Klassens ljus, tänker jag. Skogens impulspräglade sätt är ett i många avseenden eteriskt arbete, men det är inte exkluderande. Det förverkligar en oavbrutet idéskapande och produktiv representation.

Ett medvetet förhållande till pengar är en bottenplatta som ligger under allt arbete på Skogen. I så motto representerar Three White Soldiers en logisk utveckling. Publiken väljer sedan länge själv hur mycket man anser sig vilja lägga i inträde. Den här gången bjuds på soppa varje dag och frågan om tillgänglighet har en stor plats i förloppet, historiska former för allemansrätt och dess orsaker, vår nya verklighet av tiggare i staden, deras strukturella utveckling när delar av deras egen miljö börjat ta upp ”hyra” för den plats de sitter på (!) osv. osv.

Å andra sidan blir konstverket först en vara när det säljs. Arkitekten Tor Lindstrand, med ett flamboyant yrkesliv att hänvisa till, uttalar som en självklarhet, att om man vill vara fri skall man undvika att ta betalt.

My man.

Varje beroende av anslagsgivande myndigheter reducerar konstnären till kulturarbetare. Friheten är konstnärens första förutsättning och den ernås inte genom bidrag man måste motivera och be någon annan om. Det må vara upp till envar att hitta lösningar för egen del, de kommer innebära hard labour under alla omständigheter.

Vi påstås befinna oss i fritt fall, vilket på ett elegant sätt demonstrerades av två filmer med Sandra Bullock i huvudrollen, Speed från 1994 och Gravity från 2013. (Det hade inte varit fel att låta ett nummer av Laurie Anderson ledsaga passagen: We are all going down…) ”Vi vandrar från residens till residens, men vi skapar inga samhällen längre”, föll Paulins ord. Vi är förhäxade av våra grubbel och fastnaglanden av och omkring föreställningen om identitet. Iakttagandet av något igenkännbart kan vara förutsättningen för att göra ett förlopp begripligt säger Paulin med hänvisning till Sean Penns tolkning av den homosexuelle politikern i Milk (2008) eller Charlize Therons i Monster (2003) – rollerna är castade med sin uppenbara antipoder, en urmanlig Penn, en underskön Theron.

Går vi däremot utanför människan och söker ge kropp åt det som ”inte är människan” blir resultatet utan igenkännbara drag och helst färglöst: Malevitj’s svarta kvadrat, Mark Rothkos ekumeniska kapell i Houston (i sig en intressant antipod till byggnaden i Mahwah) eller med ett exempel från Kubricks Rymdäventyr 2001 (1968), där ett monolitiskt block i filmens början slår ned bland aporna för att sedan återvända och visa sig innehålla, inte ett foster, men något som måste beskrivas som en människoliknande början.

Det är samma ödslighet här, i Interstellar eller i Harry Martinssons Aniara (1956):

Jag hade tänkt ett paradis för dem
men sen vi lämnat ett som vi förstörde…
(inledningsraderna till sång 102)

Jag uppskattar de många referenserna till filmvärlden, helt enkelt för att så många framstående intellektuella konstnärer samlats där under senare generationer. (Jag har en föreställning om, att det kan ha att göra med ett käpprakt kommersiellt förhållande till publiken. En film förutsätts väcka intresse, annar bli den helt enkelt inte gjord. Det är kanske villkor som både provocerar och inspirerar.)

Ett slående exempel på hur talande det kan bli är, när det görs en hänvisning till västernfilmen Butch Cassidy och Sundance Kid (1969), som Ronald Reagan, då president, lär ha nämnt i ett samtal med Gorbatjov i nära anslutning till Sovjetunionens och östkommunismens sammanbrott. Paul Newman och Robert Redford befinner sig vid vägs ände och måste hoppa över ett stup för att komma undan via floden nedanför. En säger: jag kan inte simma, den andre svarar: det spelar ingen roll, du dör i fallet under alla omständigheter!

När filmbilden fryses liknar deras position till förväxling deras som kastade sig ut från Twin Towers ungefär tio år senare.

Ronald Reagan lär ha lagt till ett: they made it i samtalet med Gorby, vilket däremot inte lät sig upprepa i New York 2001. Därefter har även USA befunnit sig i fritt fall, enligt det som den italienske filosofen Giorgio Agamben kallar undantagstillståndet, vilket också är titeln på en av hans böcker. Han menar att USA efter händelserna 2001 inte längre styr enligt lag och rätt utan enligt lagen om makt. Vilket radikalt förändrar tillståndet angående nationalitet, sammanhållning, uppbrott och förändring.

Kanske var det avgörande ögonblicket då en löpsedel skrev sitt jättelika WAR, ett ord som likt en trollformel har förföljt nationen sedan dess. Vad hade hänt om man nöjt sig med att tala om en akt av terror, eller rätt och slätt ett utslag ovanligt ondkskapsfull och utsiktslös kriminalitet?

Agamben skrev sin doktorsavhandling om Simone Weil, det skall också nämnas.

Tänkandet i sig föder emellertid inte konst. Den uppstår i den monolitiska tomheten, där sinnet befriats från varje kalkyl. De tre soldaterna är just så tomma, vita och oskyldiga och pockar på något hittills osett. Den danska lyrikern Inger Christensen skriver:

”- – –
Jag betraktar det alltså inte som författarens primära uppgift att påverka
meningsskapandet,
inte en gång det att påverka medvetandet uppfattar jag
som särskilt centralt.
Jag vill påverka blindheten.
Människorna skapar Historien i en förvirrad blandning
av medvetenhet och blindhet.
Medvetandet känner vi till, det har sina variationer, det
kan hända att de blir fler och fler och i praktiken oöverskådliga, men i princip
är medvetandet den kända faktorn
Men det är alltid den okända faktorn som är värd att påverka
Men blindheten kan inte påverkas av att vi söker sanningen.
Tillfälligheten kan inte påverkas av meningar.
Tärningskastet kan över huvud taget inte påverkas.
Men det är tärningskastet som skall påverkas.
Jag betraktar det som en författares uppgift att konstruera en kod som gör
tärningskastet läsligt
– – -”
(min övers)

Jag kom denna gång till Skogen direkt från första hälften av ett residens på Christiania, Danmark, med uppgiften att reflektera relationen individualitet och samarbete i fristaden genom fyrtio år. I det arbetet står jag på ett antal ben bestående av i första hand Walter Benjamin, Simone Weil, Albert Camus och Hannah Arendt. Jag utgår i det, liksom i flera andra pågåenden arbeten, från en definition som jag namngivit ”den efter-kommunistiska tomheten”. Tydligast iakttagbar i Albanien, ett land som i rent bokstavlig mening är urblåst, plundrat. Men överallt där de socialistiska samhällsförsöken beskrivit en sådan grad av brutalt elände och våld, har de lämnat oss tillfälligt renons på strategier för framtiden.

Hur kan det annars uppstå en diskussion om huruvida man skall slänga till en nödställd människa som sitter på gatan och tigger lite grus man råkar ha i fickan – likt en annan välgörenhetstant eller depraverad kunglighet?! Hur hamnade vi där? När gav vi avkall på kravet om varje människas rätt till ett eget hem?

En kollektiv högläsning av Hannah Arendts Människans villkor ingick också i Skogens nuvarande process, det uppfattar jag däremot inte som en tillfällighet.

På juldagen har Mike Leighs film Mr Turner premiär. Den uppvisar en rörelse genom tiden som starkt påminner om det ormhål Cooper måste ta sig igenom i Interstellar. Genom ett par eleganta ritsch-ratsch genom århundrandenas dimridåer släpper Leigh ned åskådaren i ett liv ett par sekel tillbaka för att delta i skapandeprocessen då, lära känna några människor – då.

Turner erbjöds mot slutet av sin bana en förmögenhet för sitt verk av en privat köpare men han valde att skänka det till nationen att betraktas av envar –  gratis.

My man.

Det skall dock inte förträngas, att en film som Mr Turner åstadkommer man inte utan en rejäl säck gångbar valuta med i bagaget.

▪ Kjerstin Norén

Three White Soldiers
– performative academy av Johan Forsman och Anders Paulin med bl. a. Bojana Kunst, Bojana Mladenovic, Annika Lundgren, Tor Lindstrand, Rasmus Nielsen/Superflex, Richard Widerberg & Barrie Jame Sutcliff

Temporality and Dislocation
(publikation) med bidrag av J. Forsman, Tova Gerge, Per Hüttner, T. Lindstrand, Rita Nettelstad, Iggy Malmborg och Sandrine Nicoletta
red: A. Paulin
Skogen 10/11-7/12 2014

Interstellar
regi: Christopher Nolan
USA/England 2014

Nordiska Kvinnors Fredsmarscher
Paris, Moskva-Minsk, Washington 1981-83

Om de politiska partiernas allmänna avskaffande
av Simone Weil
Bokförlaget h:ström 2014

Romeo och Julia
av William Shakespeare
regi: Elisa Kragerup
scenografi: Steffen Aarfing
Det Kongelige Teater, Store scene 2014

En liten fransk stad
regi: Philippe Triboit
Frankrike 2009 –
SVT2 2014

Ventestedet
av SIGNA tills. m. REPUBLIQUE
Torveporten 10 på Grøntorvet i Valby 2014

Konstellationer
av Nick Payne
regi: Ramin Gray
scenografi, ljus och kostym: Edward Lloyd Pierce
ljud: Caspar Ravn
Husets Teater på Halmtorvet 2014

Undantagstillståndet
av Giorgio Agamben 2003
Propexus 2005

Del af labyrinten
av Inger Christensen
Gyldendal, Danmark 1982

Människans villkor. Vita activa
av Hannah Arendt 1958
Daidalos 1998

Mr Turner
regi: Mike Leigh
England 2014“

Kategorier
Dela den här artikeln: