Regionaliseringen som kom av sig

[150115] Sveriges inträde i den Europeiska Unionen skedde i ett läge där Sverige knappt hade kommit ur en ekonomisk kris, fullt jämförbar med vad många länder går igenom i dag i efterdyningarna av Lehmankraschen 2008-09.

EU inträdet sammanföll inte bara med en relativt stor strukturanpassning av ekonomin, utan också med de strukturella reformer av den svenska välfärdsstaten som påbörjats av den moderatledda regeringen 1991-94 och fortsatte under den efterföljande socialdemokratiska regeringen. Avreglering, internationalisering och liberalisering var nyckelord under de korta, men omvälvande år under den konservativa regeringen och de kopplades i och med EU- inträdet ihop med ett nytt överstatlig system av avtal, marknader, förordningar och fonder som gjorts tillgängliga för olika aktörer i Sverige.

Statliga myndigheter skulle samarbeta med motsvarande myndigheter i andra europeiska länder, bland annat i att stödja de nya demokratierna i Östeuropa i deras strävan att återbygga sin förvaltning. Kommuner uppmanades att hitta och utveckla partnersamarbeten över Östersjön och regioner blev plötsligt verkliga politiska aktörer i en helt annan institutionell kontext än tidigare. De kunde bygga allianser över hela Europa och få en direktlinje till Bryssel, utan att behöva ta omvägen över Stockholm och den nationella regeringen.

I detta klimat av nya möjligheter på regional nivå, beslutade den svenska regeringen att göra en översyn och undersöka möjligheterna för att reformera den befintliga mellannivån till regioner i syfte att anpassa sig till den nya Europeiska verkligheten. Två ganska distinkta och viktiga regioner valdes som piloter under slutet av 1990-talet: Skåne och Västra Götaland. I Skåne slogs två län samman och i Västra Götaland fyra, båda blev så till storregioner med över en miljon invånare, vad bedömare ansåg vara en tillräckligt stor skattebas för att kunna finansiera framtidens sjukvårdsåtagande, vilket gjorde dessa två till modeller för de återstående 18 länen.

Efter den starka inledningen och viljan att sjösätta två fullskaliga pilotlän kom regionaliseringsprocessen successivt av sig under början av 2000-talet. Den utredning som tillsattes 2003 för att ge den svenska regeringen ett förslag hur de resterande 18 länen skulle kunna ingå i en regional struktur på 6-9 storregioner, lämnade sina rekommendationer 2007, strax efter ett nytt regeringsskifte. Den nya regeringen tycktes tveka om en fortsatt regionalisering av Sverige och tvekade ännu mer till att överlåta mer makt, inflytande eller politikområden till den regionala nivån.

Istället följde en mödosam botten-upp process, där kommuner och landsting gemensamt skulle försöka enas om när, och med vilka andra län, de borde gå samman – i praktiken som att be ett stort antal förtroendevalda individer att ge upp sin egen maktposition, ta bort deras territoriella och politiska ansvar och göra sig själva överflödiga. Till detta kan läggas att det största partiet i den styrande koalitionen i Sverige (Moderaterna), gjorde klart att den inte trodde på den regionala nivån eftersom de historiskt argumenterat för att avskaffa landstingen helt och hållet, vilket skulle innebära en svensk modell bestående av enast0 kommuner och staten.

Prövotiden för den nya EU-anpassade regionerna Region Skåne och Västra Götaland förlängdes under tiden och efter 12 år fick de så äntligen bli permanenta under 2011. Samtidigt öppnades möjligheten upp för andra landsting att ta över ansvaret för politikområdet regional utveckling från den nationella nivån, så att det kunde koordineras bättre med de traditionella ansvarsområden som hälso- och sjukvård och kollektivtrafik, detta utan att gå samman med något annat landsting.  De första nya regionerna att ansöka om detta och godkännas var Halland (befolkning på 300.000), och Gotland (57.000), två relativt små regioner i Sverige som knappast kan sägas uppfylla de krav som utredningen ursprungligen skissade på för att få bilda storregion.

Detta torpederade effektivt idéer om skapa 6-9 regioner av en EU-typ med en skattebas på över en miljon invånare och med en ekonomisk aktivitet tillräckligt stor för att upprätthålla dagens nivå på hälso- och tjänster. Istället var det en tydlig signal om att landsting från och med nu skulle kunna bli till regioner utan att möta utredningens krav och att den största konstitutionella reformen i två århundraden höll på att reduceras till att byta namn från landsting till region. Efter alla överläggningar och utredningar, kommer Sverige till slut bestå av kanske 20 regioner i stället för 6-9, genom att bara ändra nomenklaturen på landstingen i och med att de tar över ansvaret för det i sammanhanget blygsamma politikområdet regional utvecklingspolitik från länsstyrelserna.

▪ Fredrik Rakar
▪ Pontus Tallberg

Fredrik Rakar och Pontus Tallberg är redaktörer för den nyutkomna antologin Developing Regions for Regional Development, Towards a new Swedish Model
www.reglab.se

Kategorier
Dela den här artikeln: