Utom glas och ram

[150118] Jag vet inte hur meningsfullt det är att försöka karaktärisera Thorsten Flinck som skådespelare, men jag vet att det är omöjligt eftersom han inte låter sig infångas inom gängse ramar.

Han är en karaktärsskapare som får den utmejslade karaktären att lysa genom lättheten i en skiss, han är musikern som behärskar både exakta toner och tillfälliga improvisationer, han är en utstuderad showman, man kunde fortsätta så…

Kan man komma närmre omdömet över Grotowskispelaren Ryszard Cieslak: den totale skådespelaren kallad, och därmed desavouera ett gyllene citat i programbladet, Sir Lawrence Oliviers vänlig ironi inför en yngre kollegas fysiska kamp för att leva sig in i ”de verkliga förhållandena” bakom rollen:

Har du någon gång försökt med skådespeleri? (Have you ever tried acting?)

Cieslaks ständiga påminnelse i sitt eget pedagogiska arbete var nämligen: spela inte! Han krävde närvaro, gemensam närvaro, även det en konst som kräver långvarig träning, inte olik No-aktörens uppgift att iaktta total uppmärksamhet i förhållande till egen förmåga och publikens förväntan.

Eller som filosofen Simone Weil uttrycker det:
Diktaren skapar det sköna med uppmärksamheten fäst på det verkliga. Så är det också med handlingar av kärlek. Att veta att just denna hungrande och törstande människa finns till lika mcket som jag – det räcker; resten följer av sig själv.

– – –

Alla andra fördelar som bildning skänker saknar intresse.

I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas ställs något av en Dostojevskij-fråga: under vilka förhållanden är det försvarbart, kanske till och med önskvärt, att beröva en annan människa livet? Han ger med andra ord den motbjudande pastor Gregorius pantlånerskestatus i den avsky han väcker hos omgivningen, inte minst hos sin hustru, den senare lika åtrådd som Gertrud i Söderbergs drama med samma namn.

Det kan ses vara en både omöjlig och otillåten problematik, men Marx skrev att mänsligheten inte ställer sig några problem som den inte kan lösa, på samma sätt som evangelietexten propsar på något lika svåruppfyllt: du skall älska din nästa såsom dig själv. Man kunde kalla det uppfordrande uppmuntran inför svårigheter livet aldrig upphör att konfrontera en med.

När Flincks förställning – som bygger på en dramatisering av Allan Edwall han en gång studerade så noga – är över har han gjort dessa problematiker till åskådarens för att inte lämna dem igen.

Jag har två gånger tidigare sett skådespelaren live: i en föreställning på Per Edströms Teaterbåten Arena när den låg förankrad vid Värmdö utanför Stockholm där han spelade Flinck goes Wilde som följaktligen byggde på Oscar Wilde liv och verk. Det var 2002. Några år senare, 2011, tillsammans med Revolutionsorkestern i Stenhammarsalen på konserthuset i Göteborg. Framför allt vid det senare tillfället kommer jag ihåg hur hans framträdande födde en explosion av realiserbara impulser, hans performance var i den mening en katalysator för något man bar, men inte kommit loss med.

Flinck får publiken att andas med samma lunga som han själv, det gör honom unik på det sätt som varje konstnär måste vara just det.

Det är bara konstnärer som kan åstadkomma något sådant. Det är också deras egensinnigt förvärvade uppgift. Det är viktigare att betona Thorsten Flinck i egenskap av konstnär än som skådespelare. Det senare är något han också är, men det viktiga är sättet han förstår utvidga och aktivera medvetandet genom ett konstnärligt arbete som river slöjorna från åskådarnas ögon. Hans sätt att förstå konstens uppgift och karaktär, liksom att den har sitt ovillkorliga pris. Ett pris som har mer med mänsklighet än med materiella omständigheter att göra.

Skådespelerskan Inga Edwards sade en gång, efter att ha spelat amman i Flincks föreställning av Strindbergs Fadren, att hon aldrig mött någon som var så mycket människa som han och jag tror jag förstod vad hon menade.

Då spelar yttre detaljer ingen roll längre. Föreställningen i Gerlesborg var ungefär fyra timmar försenad men det hade ingen betydelse, inte för någon tror jag. Publiken var lika närvarande i sin väntan som i sin iakttagelse. Det var en väntan i samtal, uppmuntrande servering av kakor, frukt och nötter från resturangens sida, förväntan, absolut förväntan eller som en kvinna vid min sida sade:

”Han måste ju ha något. Annars skulle inte folk stanna så här.”

Jag minns hur ankomsten till Värmdö, med båten omgiven av kulörta lyktor på en sekund bragte mig tillbaka till studieåren på Théâtre du Soleil (Ariane Mnouchkine) i Cartoucheriet utanför Paris. Det årliga arrangemang som Mickael Norlind och Centrum för scenisk rörelse och eget skapande har åstadkommit och där jag vid två tillfällen haft glädjen av att deltaga med scenkonstnärligt arbete är betitlat just: Kulörta lyktor och det är en talande tillfällighet. Jag uppfattar arbetet som en väg för Norlind att reflektera egen bakgrund och bringa erfarenheterna vidare och att anknytningen till Flinck i det sammanhanget är både logisk och talande.

De är högst olika, men relativt lika.

▪ Kjerstin Norén

Doktor Glas
efter Hjalmar Söderberg

bearbetning och regi efter Allan Edwalls dramatisering: Thorsten Flinck
på scenen: Thorsten Flinck
Centrum för scenisk rörelse och eget skapande på Gerlesborgsskolan
januari  2015

Tyngden och nåden
av Simone Weil
Librairie Plon 1951/Albatross 1978/Artos 1994

Kategorier
Dela den här artikeln: