[150122] Hur nära har vi till att kompromissa med våra moraliska instinkter? Hur långt kan man gå när det gäller att kräva lojalitet inom familjen?
Den brittiske dramatikern Dennis Kelly placerar i sin pjäs Orphans (föräldralösa) en kvinna som i ett skruvstäd mellan två män, maken och brodern. I en thrillerartad dramaturgi dras hon allt hårdare fast i ett moraliskt dilemma.
Dennis Kelly har gjort sig känd för att sätta sina karaktärer i svåra situationer för att se vad som händer. Han har skrivit en rad pjäser sedan han debuterade för snart femton år sedan, 30 år gammal, och har fått en hel del priser. Han blev 2009 utsedd till årets bästa utländska dramatiker av den tyska teatertidningen Theater Heute. I Sverige är han inte mycket spelad. I så fall är det pjäsen Kärlek och pengar från 2006 som satts upp. När Folkteatern i samarbete med sin amatörverksamhet Unga Folkteatern, som beskriver sig som en feministisk och antirasistisk ideell förening, samt Göteborgs kyrkliga stadsmission valt att spela Orphans har man med den svenska titeln Området – de övergivna betonat att det både handlar om miljö och familj. Utan att ha sett någon av de versioner som på olika scener i England haft stora kritikerframgångar anar jag att Kim Lantz, som översättare och regissör, velat markera ett dubbelt orsakssammanhang.
Pjäsen öppnas med att en ung man, Liam (Robert Söderberg), kommer instörtande med nedblodad skjorta på den lilla scenyta som kvarstår, när publiken placerats runt om. Där sitter en man och en kvinna, Dennis (Kim Bredefeldt) och Ellen (Nina Hakkarainen), vid ett dukat bord för att i hemmets lugna vrå med en enkel måltid fira att de väntar ett andra barn. Överrumplingen blir förstås total, så det dröjer en stund innan någon av dem kommer på att fråga vad som hänt. Liam visar sig vara Ellens lillebror, som varit beroende av sin syster sedan de som barn blev föräldralösa efter en brand. Liam står där nu alldeles nedblodad, får efter en stund mål i munnen till en något osammanhängande och från början föga trovärdig förklaring till vad som hänt och irrar samtidigt runt, lätt desperat.
Pjäsen är uppdelad i en handfull tablåer. När Liam går ut för att byta skjorta uppstår gräl mellan Dennis och Ellen, när hon ska förklara för honom varför han inte ska ringa polisen. När Liam kommer in på scenen igen modellerar han sin berättelse och bilden av honom förändras successivt från hjältemodig hjälpare till rasistisk våldsverkare.
Det är en pjäs dels om familjelojalitet, vi mot de andra, dels om förortsvåld och rasism, som ackumulerat så långt att man helst inte vill ge sig ut i området, särskilt inte efter mörkrets inbrott, vilket fått hemmet att framstå som något av ett fängelse. Pjäsens styrka ligger i den moraliska dilemma som uppstår och systerns och svågerns reaktioner på Liams berättelse och hans slutliga bekännelse. Allt mer tydliggörs frågan, om familjeband och rädsla för en ökande våldskultur går före medborgerligt ansvar. Frågan är vidare, om det står så illa till att en hygglig och eftergiven man som Dennis i Kim Bredefeldts milda tolkning kan företa ett sådant förvandlingsnummer som här, sedan han bytt den trygga hemmiljön mot mörkret utanför?
Det är en av Dennis Kellys återkommande doktriner att varje människa, även han själv, har kapacitet att vara otroligt vänlig men också en komplett jävel. Att förneka det vore att ljuga, har han hävdat i en intervju, känd som han blivit för sin svarta humor och sina grymma våldsinslag men också för att hävda att ingen kan slå Shakespeare i det avseendet.
Under hand som nuet behandlas på scenen framkommer brottstycken som klarlägger ett och annat ur det förgångna. Ellen har ju rollen som Liams både syster och moder och har tidigare haft anledning försvara honom av just familjeskäl men mot sin moraliska övertygelse. Nina Hakkarainen gör ett trovärdigt och inkännande porträtt av henne. Robert Söderberg har satt sig in i gestaltningen av Liam med en obändig verbal och fysisk energi. Även om man kan tycka att dikten stundom överträffar verkligheten så ger denna pjäs en hel del att diskutera när det gäller arv och miljö, vad som gör att ändå flertalet klarar sig från att bli offer i den sociala våldsspiralen och vad som kan göras för att vända utvecklingen.
Det är lovvärt att Unga Folkteatern fortsätter att hitta fram till pjäser som uppfyller deras uppsåt. Vad som kan vara problematiskt är att överföra ett drama från brittiskt till svenskt utanförskap med allt vad det innebär av att hitta rätt i transformeringen av småstads- eller förortsdialekt till en svensk motsvarighet. Man anar här och var en förfining i ordvalet och en flödigare dialog än ursprungets poetiskt stackatoliknande. Men en dramatiker som hävdat att teater kan förändra världen, eftersom den ju förändrat hans värld, från lågutbildad arbetargrabb till firad dramatiker, så gjorde den här föreställningen mig sugen på att se ännu någon av Dennis Kellys pjäser.
