Vinterbetraktelse över en ojämlik skola

[150205] I skymningen en snöig januaridag sladdar en buss förbi mig. Långsidorna pryds av annonser för ett läxhjälpsföretag. Jag ser ett rött varumärke och det föregivna vittnesmålet från en elev som förkunnar att med hjälp av den inhyrda studiecoachen har det blivit möjligt att uppnå något som inte hade varit möjligt annars. Inte ens i elevens vildaste föreställningsvärld.

En bitterljuv kluvenhet infinner sig. Först bilden av alla de elever jag har sett i skolans värld, som överväldigade av glädje och stolthet, har sett sig komma över hinder och nå mål som det inte trott var möjliga. Lyckan som lyst i deras ansikten, stoltheten som flödat genom deras kroppar.

Sedan kommer en bitter eftersmak. Alla dessa rapporter om PISA-ras och skenande mellanskolsvariation. Raset i Sveriges paradgren i det internationella utbildningsracet – den sammanhållna skolan, där många presterade bra och få halkade efter, allt detta som så skoningslöst spruckit sönder under de senaste decennierna.

Jag tänker på volymen Utbildningspolitisk systemskifte?, utgiven 1995, mitt under det omvälvande decennium då den svenska skolan tog en tvär gir. Titeln, på framsidan skriven i två rödblå cirklar som skär i varandra, avslutad med ett frågetecken. Ett frågetecken som har tappat sin giltighet, nu när vi sitter med facit i hand.

I en av bokens centrala texter ställs ännu en fråga, även den utan giltighet: ”Utbildning som public good eller private good?” Här urskiljs två synsätt avseende skolans huvudsakliga roll. Ska det handla om det allmännas goda eller den enskildas goda?

Artikelförfattaren Englund beskriver en utvecklingslinje som löper från ”den senare delen av 1980” och sträcker sig in 90-talet. Linjen bygger på ”föräldrar (och deras barns) framtidsbedömningar” (s.108) snarare än det allmännas goda. Linjen handlar om individens intresse framför samhällets, om individens maximering av egen nytta, för sig själv eller sin avkomma.

Idag har linjen dragits vidare i form av de vinstdrivande friskolorna, flera av dem med listiga skatteupplägg som ökat deras vinst och fått viktiga samhällsresurser att hamna på privata konton. Vi ser också hur skattesubventionerad läxhjälp breder ut sig, en tjänst som tenderar att utnyttjas av dem som redan har högt socioekonomiskt kapital.

Så vad är problemet? Hörs det ibland. Ska man inte kunna glädja sig att det går bra för vissa, bara för att det går sämre för andra? Ska inte stressade familjer få skaffa läxhjälp åt sina barn? Privata skoltjänsterna kan ju faktiskt de flesta köpa, det handlar ju bara om prioriteringar.

Visst, det handlar inte om att missunna någon hjälp eller framgång. Detta är ju själva hjärtat hos varje god lärare och förälder. Att se glädjen och stoltheten lysa i våra barns ansikten, att se dem utvecklas och förverkliga sin potential.

Samtidigt betalar vi alla gemensam skatt för att alla ska med, inte bara de med gott utgångsläge och som kan göra framgångsskapande framtidsbedömningar och prioriteringar.

För med skenande socioekonomiskt baserade resultatskillnader och större klyftor kan inte alla köpa sig privata skoltjänster likvärdigt, inte heller göra framgångsrika skolval.

Vi ser alltså hur resurser omfördelas från en offentlig sfär till en privat sfär, en utveckling som pågått länge, inte bara i skolan utan på många håll i samhället. Detta märks också i hur lösningarna för skolan beskrivs idag. Allt som oftast syns en bild av att ett antal superlärare eller förstelärare som ska komma in och ställa allt tillrätta. En sorts privatiserad våt dröm.

Och visst är läraren viktig, precis som den framstående nyezeeländske skolforskaren Hattie beskriver det i paradverket Synligt lärande, så är det läraren som gör störst skillnad, inte strukturer och ramfaktorer.

Men ingen lärare är en ö, inte heller någon frikopplad robot. I synnerhet som rekryteringen till lärarutbildningen länge varit svår och många som valt lärarbana haft ett klent kunskapskapital med sig in klassrummet.

Så tyvärr, mot kombinationen ökande mellanskolvariation, sjunkande elevresultat och många bristfälligt utrustade lärare, blir det svårt att kontra med några superpedagoger. Och det är säkerligen denna beska sanning som allt fler av dagens föräldrar förstått och därför anlitat extra lärarresurser vid sidan om skolan, alltså privata läxhjälpare.

Med den dagens parlamentariska svajighet är mycket ovisst inom skolpolitiken. Om vi får mer av public good eller av private good förblir osäkert. Ett första steg vore ändå att kännas vid den utbildningspolitiska kursändring som hände där och då under 90-talet, skiftet som lade grunden till den situation vi har idag och som får Sverige att sticka ut internationellt. Vi har så uppenbart fått en skolpolitik som gynnat dem som har mycket och missgynnat dem som lite.

Mot bakgrund av detta blir en stilla önskan att vi nu kan ta in att lösningen på svåra problem skapas i ett positivt växelspel mellan kollektiva och individuella resurser och faktorer. Och att vi blir starkare tillsammans. Detta gäller såväl inom skolan som utanför.

Annars är risken stor att vi i framtiden får se allt flera bussar som slirar runt i snömodden, prydda med reklam för läxhjälpsföretag. Allt medan de sammanlagda skolresultaten fortsätter att falla som sorgsna snöflingor en skymmande januaridag.

▪ Erik Cardelús

Referens
Englund, T. red. (1995) Utbildningspolitiskt systemskifte? Stockholm: HLS förlag.

Hattie, J. (2012) Synligt lärande för lärare. Stockholm: Natur & Kultur.

Kategorier
Dela den här artikeln: