Vem avsändaren är har betydelse

Tema-vinjett

[150216] Tema: Texten, Kvalitén & MaktenJag ska fokusera mest på redaktörskapet och hur man utövar makt i sammanhanget. Men först något om andra roller. Dels finns det statliga kulturstödet, dels finns en hel värld av priser och stipendier. Själv är jag med i tre sådana sammanhang och de skiljer sig åt i hur de fungerar.

Borås Tidnings debutantpris, som har etablerat sig väldigt bra, har tre medlemmar i juryn – en fri kritiker, en representant för högskolan i Borås och Borås Tidnings kulturchef. Alla läser samtliga av årets debutanter. De var ungefär 25 stycken när vi startade 2000, idag är de fler än 100. Juryn träffas ett par gånger och nominerar vilka fem som ska gå till slutomgången för att till sist utse en vinnare. Jobbet tar mycket tid men är samtidigt väldigt roligt.

Jag sitter också med i juryn för Stora journalistpriset. Här går man oerhört noga tillväga. Vi har heldagsmöten varje torsdag under hela oktober. Juryn består av tolv personer uppdelade i olika kommittéer för årets berättare, årets avslöjare, årets förnyare plus ett hederspris. Hela kommittén ska stå bakom besluten så man ska presentera sina kandidater inför de andra grupperna och diskussionerna blir väldigt heta. Det hela sköts oerhört seriöst och bekostas av Bonnierkoncernen.

Jag sitter även med i juryn för Selma Lagerlöfs-priset. Det är ett litterärt pris som delas ut varje år till en etablerad svensk författare. Juryn består av sex personer; författare, kritiker och representanter för Selma Lagerlöf-sällskapet. Vi nominerar två författare var. Så träffas vi en lördagskväll i på enrestaurang Karlstad  och under stort ansvarstagande bestämmer vi vem som ska få priset, som vi sedan ringer upp på småtimmarna. Personen ifråga blir normalt väldigt glad för 100.000 kronor och evig ära.

Det var några exempel på hur olika typer av priser det finns och som tillmäts en viss betydelse i offentligheten och för de enskilda författarnas karriär. Som kritiker, en roll som ligger mig varmt om hjärtat men som jag har allt mindre tid att verka i, är jag ett barn av den postmoderna eran. Jag har läst litteraturvetenskap på tidigt 80-tal. Då diskuterades Jaques Derrida och dekonstruktionen. Jag är fortfarande influerad av Maurice Blanchot, en fransk kritiker som närmast var textfilosof med en ödmjuk hållning. Han ställde sig frågan varför kritik skulle vara nödvändig och varför kan inte verket tala för sig självt. Han använder en bild av Martin Heidegger som sa att verket, dikten, är som en klocka upphängd i tomma luften. En okänslig stöt förmår att skaka klockan till ett missljud, men ett lätt snöfall kan få klockan att vibrera och dikten att träda fram. I linje med detta har den kritiska texten egentligen som sin främsta uppgift att dra sig undan. Det är ett spännande sätt att tänka på kritik.

Som kritiker är jag intresserad av spelet mellan text och läsare. Jag är inte överdrivet intresserad av författarens intentioner utan bryr mig hellre om vad som händer mellan mig och texten. Här finns kopplingar till en intressant tysk forskare, Wolfgang Iser, som har skrivit att texten och läsaren upprättar en slags performance som man kan tolka på olika sätt.

Nu ska jag berätta om redaktörskapet, som mest anknyter till maktbegreppet. Som redaktör är man en slags grindvakt. Man tar ställning till texter, men tyvärr är det inte bara så att man letar efter bra texter för att publicera. Så funkar det ibland men oftast inte, för man har många olika saker att ta hänsyn till.

Som dagstidningsjournalist eller redaktör för kultursidor vill man uppnå full effekt. Då finns det tre komponenter som man arbetar med. Det är texten man har framför sig, vem som är skribenten och det är frågan om var läsaren finns. Det är i spelet mellan texten, skribenten och läsaren som redaktören verkar.

Jag ska ge några exempel på hur det här spelet kan se ut. Vi har ju fått en ny kulturminister, Alice Bah Khunke, som tidigt var mycket omdiskuterad. Många kulturjournalister uppskattade inte hennes sätt att formulera sig. De har tyckt att hon saknar tillräckliga kunskaper. För att försvara sig publicerades en debattartikel av henne på DN:s kulturavdelning, av tidningens kulturredaktör Björn Wiman. Debattartikeln var för Alice Bah ett sätt att återerövra sin heder. Ett av hennes budskap var att ”Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt, ekologiskt hållbart samhälle”.

Det intressanta var att den redaktör, Björn Wiman, som hade accepterat artikeln dagen därpå skriver: ”Det är förvånande att en till synes så receptiv och medialt erfaren person som Alice Bah Khunke inte inser att DN-artikelns ansamling av floskulösa utfästelser stundtals balanserar på pekoralens brant, ytterligare kommer att få marken att gunga under hennes fötter” Så säger alltså redaktören som har sagt ja till denna text. Varför sa han då inte det till henne när han fick texten och bad henne att skriva om den?

Det beror på vem som är avsändaren. Skribenten i sig var kvaliteten i detta fall, inte texten. Jag hade också publicerat texten som den var, men inte angripit den dagen efter. Det hade någon annan fått göra. Men publiceringen är ganska självklar, för den svarar på två frågor som Björn Wiman och andra håller för självklara: Vad vill läsaren läsa just nu? Och vilken skribent kan locka dem att göra det? Då kan man vara lite överslätande vad gäller textens kvalitet. Björn Wiman är skicklig på att hitta skribenter som väcker intresse hos läsaren. Detta är ett exempel på spelet mellan texten, skribenten och läsaren.

Jag vill även kort nämna två andra exempel från Borås Tidning, de två mest lästa någonsin på www.bt.se. Den ena hade rubriken löd ”Killar är kungar, Tjejer är horor”. Texten är skriven av Amanda, 14 år, och publicerad på vår debattsida. Vi förstod att texten skulle väcka stor uppmärksamhet. Hon inleder sin text: ”En kille i Paradise Hotel sa att han hade legat med 300 personer. Det tyckte ingen var konstigt. En tjej sa att hon legat med 30 personer. Då sa alla andra att det var slampigt”. Så räknade hon upp några exempel att som tjej blir man sämre behandlad i samhället. Hon jämför uppmärksamheten kring Zlatan jämfört med Hanna Ljungbergs målrekord, hon tittar på arbetslivet med 66 procent manliga chefer jämfört med 34 procent kvinnliga. Ska hon som 14-åring redan nu ge upp hoppet om att lyckas?

Artikeln är till sitt innehåll feministiskt ganska ordinär, hon presenterar egentligen inget nytt. Men med tanke på hennes ålder förstod vi att hon skulle få många kommentarer. Så vi kontaktade hennes föräldrar eftersom hon är minderårig, som gav klartecken. Reaktionerna blev enormt starka. Vi tvingades stänga kommentarsfältet efter raljerande utfall. Hur ska man bedöma detta? Texten är bra men inte extraordinär. Men avsändaren är en 14 år ung tjej, här finns kvaliteten. Vi visste att ämnet alltid lockar till läsning. Normalt har vi 100–150.000 besökare under en vecka. Denna artikel lockade 90.000 besökare under en enda dag.

Den näst mest lästa artikeln i BT är skriven av en moderat politiker, Olle Engström. Den artikeln fick jag för bedömning. Han skrev texten efter kravallerna 2013 i Husby, som han skyller på invandringen. Han skriver: ”Under den gångna veckan har vi kunnat läsa om konsekvenserna av en alltför optimistisk och okontrollerad invandring till Sverige. Samhället håller på att tappa all kontroll över situationen. Vandaler och huliganer utsätter idag hela samhällssystemet för oerhörda påfrestningar”. I texten antyds det också att detta har att göra med främmande människors kultur.

Normalt skulle jag inte trycka denna text som ställer grupper mot varandra. Hade det varit en vanlig person eller en sverigedemokrat hade jag sagt nej till den. Men nu var det en av de tyngsta moderata politikerna i Borås. Jag funderade på att ringa till honom och förklara vad en publicering av texten skulle innebära? Men det gjorde jag inte utan publicerade den ändå. Det blev ett himla liv och han uppmanades att lämna partiet, samma kväll som artikeln publicerades. Han vägrade, men är idag kristdemokrat. I avsändarens position fanns det något jag som redaktör fann intressant, att en tung politiker ville torgföra dessa åsikter.

Men en skribents status kan förändras. Det är ganska vanligt att före detta politiker som är vana att få sina artiklar publicerade. När de klivit av från sin position har de svårt att ta en refusering. En gång blev jag som ansvarig utgivare PO-anmäld av ett före detta kommunalråd som skriver: ”Anhållan om prövning om undanhållande av publicering. Borås Tidning ska enligt sina stadgar vara ett organ för det fria ordet. Med hänvisning till det bifogade materialet (artikeln) anhåller undertecknad om att PO prövar om BT uppfyller sina stadgar att vara ett organ för det fria ordet. Undertecknad ser ett klart mönster i ett antal refuseringar och jag anhåller att PO prövar dels om BT intagit en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften och dels om BT undanhållit att publicera det som är av vikt och betydelse för BT:s läsare och övriga medborgare”.

Denna anmälan avskrevs givetvis. I mitt svar skriver jag: ”Jag förstår om du är besviken, men det är ett öde du delar med många. Jag vill dock stryka under att det är kvaliteten, inte avsändarens status som avgör om det ska bli publicering eller inte”.

Nu tänker ni att jag ljög där, för jag har ju nyligen sagt att ibland har avsändarens status betydelse. Så visst kan man säga att jag använde en formulering kring publicering som inte alltid är sann. Hade denna person fortfarande varit aktivt kommunalråd, så hade förmodligen artiklarna publicerats. Nu, när kvaliteten på texterna var undermåliga, fanns inget skäl att publicera.

Dessa exempel pekar mot att kvalitet är ett förhandlingsbart begrepp. Vi ser det varje dag i dagspressen. Att avgöra om en text är bra är att ge sig in i det oändliga spelet med de tre komponenterna text, skribent, läsare. Att väga dessa komponenter mot varandra är kanske det närmaste en kvalitetsbestämning man kan komma i mediebranschen.

När det gäller framtiden är jag lite orolig för redaktörens status. I dagens digitala värld kan man publicera sig utan redaktör. Då förlorar man någon form av kvalitetsgaranti. På Linnéuniversitetet finns en projektgrupp som jag medverkar i. Här hoppas vi kunna skapa ett forskningsprojekt där man ska försöka fastställa vad som är journalistisk kvalitet. I projektets målbeskrivning idag vill vi skapa ett system med kvalitetsindikatorer för medier och journalistik. Det ska kunna användas av branschen, men även av allmänheten som enkelt ska kunna jämföra kvaliteten mellan olika aktörer inom mediemarknaden. Det kan bidra till att branschen stärks.

Det finns ett behov inom mediebranschen att visa att vi är bra, eftersom det finns så många andra inom den digitala världen som gör anspråk på att vara journalister. Även utgivarskapet fungerar som en kvalitetsgaranti.

En annan sak som hotar redaktörens status är industrialiseringen av journalistiken. Vi befinner oss just nu mitt i ett gigantiskt teknikskifte i massmediebranschen där redigeringen alltmer automatiseras. Det betyder att när journalisten väl har skrivit sin text färdig, så är även textens layout färdig. Man kan då lockas att rationalisera bort en och annan kvalitetsinstans på vägen. På sikt kanske redaktören uppfattas som onödig ur ett produktionsperspektiv. Det vore förstås olyckligt.

Jag vill avsluta med ett citat av Eva Hamilton, avgående SVT-chef, om vad som är viktigast för massmedias överlevnad: ”Man ska satsa på den rörliga bilden”. Det säger något om hotet mot texten, tänker jag.

▪ Stefan Eklund

Stefan Eklund är mångårig medarbetare på Borås Tidning, bland annat som kulturchef. Efter en tid som kulturchef på Svenska Dagbladet är han nu chefredaktör på Borås Tidning.

Dela den här artikeln: