När texten sprattlar i maktens nät

Tema-vinjett

[150216] Tema: Texten, Kvalitén & MaktenFörutom att forska har jag varit kulturbyråkrat som kultursekreterare i kommuner, jag har varit på Västra Götalandsregionen, på kulturdepartementet och lite i kulturutredningen. Så jag har sett kulturpolitik från lite olika nivåer och även haft en del makt, åtminstone inflytande.

Innan jag kommer in på begrepp som kvalitet, med mitt statsvetarperspektiv, vill jag definiera begreppet politik. Varför är det komplicerat att prata om kvalitet i en demokrati och vem som bestämmer över det. Politik handlar mycket om maktutövande. Maktutövande kan definieras som att A ska få B att göra något som B inte hade gjort i normala fall, eller värre att få B att göra något som B inte vill. Man har försökt göra olika typer av empiriska studier av maktutövande i samhället. Det har varit svårt att hitta en objektiv kärnan i var man hittar makten. Däremot har man hittat många nivåer med inflytande.

Men det är ett centralt begrepp inom politik, där statsvetare ofta menar att den handlar om offentlig verksamhet. Det handlar ju om stöd till offentliga institutioner. Ett annat centralt begrepp är auktoritativ värdefördelning, som innebär att de beslut som fattas i politiska församlingar gäller alla, även dem som inte stödjer beslutet. An kan vara emot att fördela stöd till Operan men man kommer inte undan när beslutet fattats i politiska församlingar.

När det gäller politik i kvalitetsfrågor – vem är det som ska bestämma och besluta om detta? När det gäller makt och vad kulturpolitik är finns det vissa liberala tänkare som säger att kulturpolitik kan likställas med frågan om vad medborgarna tycker är det goda livet. Men det är olika för olika medborgare, så finns det ingen konsensus om detta. Därmed blir den orättfärdig, enligt dessa tänkare, att staten går in med stöd.

Olika argument kan exemplifiera den här positionen. Det första är att konst är en privat angelägenhet. Det är ett klassiskt argument från exempelvis John Stuart Mill. Det är orättfärdigt att staten stödjer viss konst och vissa konstnärer är ett annat argument. För runt trettio år sedan skrev Carl Johan Rudbeck att de som gillade popbandet Guns and Roses inte skulle stödja dem som gillade opera. De so gillar hårdrock och privat teater får betala fullt pris, men de som gillar den fina konsten blir subventionerade av dem som inte går dit. Det brukar vara så att socialgrupp tre finansierar socialgrupp 2:s kulturkonsumtion.

Så finns det de som hävdar att kvaliteten blir sämre om staten stödjer konsten.. Det är inte så vanligt argument idag men det fanns i den filmpolitiska debatten i riksdagen på 30-talet. Ett annat argument är att autonomin hotas när staten bedriver kulturpolitik. Staten kan välja att stödja konst med rätt politiskt innehåll.

Det är en principiellt intressant fråga som inte bara från högerhåll utan även från vänster. Här kan man se staten som ett uttryck för den dominerande klassen i samhället. Enligt detta resonemang stödjer staten automatiskt borgarklassen när den ägnar sig åt kulturpolitik. Denna position hade tidningen FiB kulturfront som vägrade ta emot presstöd i slutet av 60-talet.

På 70-talet fanns det en ganska stark debatt från högerhåll mot att det bara spelades vänsterteater. Det fanns ingen högerteater. Den debatten förekommer även idag. Det är ingen som sätter upp Jimmy Åkessons memoarer.

Så finns positionen att staten bör stödja konst och kultur  som i sin tur kan utgå från olika argument. Det är viktigt att påpeka att  allt handlar inte bara om  ett explicit  uttalad kvalitet. Kvalitet är ett ganska svårt begrepp. Jag ser det som ett nonsensbegrepp som säger mer om den som uttalar begreppet än begreppet i sig. Etik har ungefär samma betydelse. Stöd till konst och kultur kan motiveras utifrån olika  argument

Ett exempel är när stöd motiveras utifrån Paternalism, där  uppbyggligheten i konsten. är i fokus  och har inget med kvalitet att göra. Syftet är att skapa moraliskt godare och bättre människor. Det fanns på 30-talet förslag om att censurera pilsnerfilmerna, men man vågade inte driva igenom det i riksdagen eftersom filmerna var väldigt populära. Förslaget om att staten skulle stödja film var grundad på att man ville stödja alternativa filmer till pilsnerfilmerna, där man drack öl och sprit och var allmänt lättsamma.

Andra skäl som kretsar kring begreppet kvalitet är att det ska präglas av nationell egenart. Historiskt har det varit ett vanligt kulturpolitiskt argument. Idag skulle man kunna säga att det är en Sverigedemokratisk kulturpolitik. När andra världskriget drog igång var tankegången att man skulle stödja svensk film som präglade det svenska sättet att leva och svenskar hade något gemensamt att mobilisera kring.

Det finns tankar om att kvalitet handlar om politiskt rätt innehåll. Nazityskland kan vara ett exempel på sådant tänkande. Kvalitet handlar då inte om något som är objektivt utan om det politiska innehållet. Stalin är ett annat exempel på detta. Liknande tankegångar finner man i Sverige i slutet av 60-talet. Filmcentrum ansåg att filmen skulle vara ett vapen för arbetarklassen. Kvalitetsbegreppet ansågs vara ett borgerligt begrepp. Det var ett idealistiskt synsätt att tro att det finns kvalitet som svävade fritt. Antingen var man för eller emot.

Ändå var det en intressant debatt kring kvalitetsbegreppet som jag inte märker något av idag. Nu finns en konsensus mellan höger och vänster om kvalitet som begrepp, men vad är innehållet i begreppet?

Så finns tanken att staten kan stödja konst utan att staten lägger sig i konstens innehåll. Bibliotek kan få stöd men vilka böcker det ska fyllas med bestäms av andra. En liberal variant är att alla ska kunna få en kulturcheck av staten och köpa vilken konst man vill.

Detta var klassiska argument men det finns även nya argument när det gäller kultur och kvalitet. Tillväxt i samhället, kanske? Det är väldigt vanligt i regionala kulturplaner. Konst och kultur som bidrar till mångfald och ökad jämställdhet finns i princip alla kulturplaner. Hållbar samhällsutveckling finns överallt. Idag la jag till att staten bör stödja konst som avslöjar dolda maktstrukturer. Jag hörde att Filminstitutet har något program för stöd till nya filmare som vill lyfta fram dolda maktstrukturer; strukturell diskriminering exempelvis.

Är det en oberoende kvalitet eller politiskt styrd? Där konsten är ett medel mer än andra mål, eller har kulturpolitiken alltid varit instrumentell? Jag lutar åt att blir det politik så blir den alltid instrumentell av något slag. Det handlar om gemensamma resurser som ska fördelas. Kulturpolitik för kulturpolitikens egen skull blir ett konstigt begrepp i så fall.

Då kommer jag till maktbegreppet kopplat till demokrati. Det finns olika definitioner inom statsvetenskap där man studera demokrati som folkstyre. Där folket, majoriteten, har makten. Andra talat om att den representativa demokratin är demokratins kärna. Man kan också se demokrati som skydd mot staten, att vi ska skyddas mot att staten kränker oss som individer. Demokrati kan också vara att medborgarna får upptäcka sådant som man inte visste att man tyckte om. Det är ett demokratibegrepp som är vanligt inom kulturpolitiken. Man ska upptäcka något man inte visste att man tyckte om.

Vem har då makten över kulturpolitiken? Är det politikerna? Professionen? Byråkraterna? Medborgarna? Stockholmsmaffian? Regioner och kommuner? Det beror på vilket perspektiv man har. Jag var på en presentation på Myndigheten för kulturanalys hur teatercheferna ser på samverkansmodellen. Deras syn var att byråkraterna har makten över kulturpolitiken. Byråkraterna å andra sidan hävdar ofta att det är konstnärerna som har makten. Byråkraterna har fått order från politikerna, som i sin tur har fått sitt uppdrag från medborgarna.

Är man från regionen säger man att det är stockholmsmaffian som styr kulturpolitiken. Stockholmsmaffian hävdar att det är kommunerna och regionen som styr. Vilket perspektiv man har beror på var man själv sitter. Det intressanta med kulturpolitiken är att vem som bestämmer och har makten är svårt att nagla fast.

Vem bör då bestämma? Jag nämnde förut argumenten varför statens och politikens problem att bedöma kvalitetsfrågor. Hur ska man då organisera och bedriva kvalitetsfrågor? Hur ska man ska ha bedömning av kvalitet, hur ska man då organisera detta. Jag nämnde biblioteken. Vem ska bestämma över vad som ska finnas där? Byråkraterna? Biblioteksanställda? Politikerna? I kommuner och regioner finns inte vad som kallas armlängds avstånd, utan politiker kan vara både beslutande och genomförare. Ska det vara fackliga representanter i kooperation? Det är ganska vanligt inom svensk kulturpolitik att organisationer  som Författarförbunde,, Klys  liksom KRO har stort och reellt inflytande. Då handlar det inte främst om att de representerar de professionella konstnärerna utan sina medlemmars organisationstillhörighet. Det kan vara medborgarinflytande, vilket har blivit vanligare på biblioteken. Till stor del liknas det NPM, New public management, att man tar mer hänsyn till vad medborgarna tycker när man ska besluta om bokinköp. Eller är det grupprepresentanter för exempelvis kön, etnicitet, religion, ungdomar, pensionärer med mera.

Vem bör bestämma inflytandet av stödet? I detta sammanhang är begreppet autonomi väldigt viktigt begrepp som har lyfts fram. Kanske än viktigare än demokrati. Vem är det då som har autonomi? Ska politikerna besluta om vad som är viktigt? Det ingår i en klassisk syn på demokrati. Det var så man definierade den Athenska demokratin. Eller är det medborgarnas inflytande man ska ta hänsyn till? Eller är det kulturinstitutioner och andra utförare av kulturpolitik på armlängds avstånd.

Här finns det tre olika tvister. Motsägelsefulla aktörer som kan ha ett inflytande över diskussionen om kvalitet. Jag har gjort en modell med tre poler. Medborgarna väljer politikerna. Politikerna ger medel till institutionerna, utförarna av kulturpolitik. Problemet här är att det inte finns någon koppling mellan medborgarna och kulturinstitutionerna. Det är ett intressant demokratiskt dilemma. Eller kanske kulturpolitiken måste vara så här? Eller så är dilemmat just att kulturpolitiken kallas demokratisk. Där är kvalitet, kulturpolitik och demokrati lite märkliga begrepp.

Det har funnits idéer om att medborgarna skulle få ett större inflytande, som på 70-talet om medborgerligt deltagande. Man skulle satsa på amatörkultur. Man pratade om att kultur är en del av ett jämlikt samhälle med aktiva medborgare.

Kanske är det bättre att prata om kulturpolitik i en demokrati än om demokratisk kulturpolitik? Vilket kan hänga samman med att kvalitet är ett så svårt begrepp.

▪ Roger Blomgren

Roger Blomgren är statsvetare och forskare på Centrum för kulturpolitiks forskning i Borås.

Dela den här artikeln: