Högklassig danskonst i väst

[150228] Två exklusiva dansverk av Regionteater Väst har haft urpremiär. Det ena – Bernarda – bygger på ett lyckat samarbete mellan de två ensemblerna – teatern i Uddevalla respektive dansen i Borås – och utgår från litterära förlagor. Det andra – Properté – är en surrealistisk fantasi om prylar, ordning och kaos.

Den spanske poeten och dramatikern Federico Garcia Lorca blev ett av den spanska fascismens första civila offer, brutalt avrättad, när inbördeskriget bröt ut 1936. Om det var för sina litterära verk, till stor del byggda på spanska myter och traditioner, sin sexuella läggning eller sina vänstersympatier är omtvistat. Ständigt påminns vi om hur ordets utövare blir offer för räddhågsna regimer. Kanske såg man Garcia Lorcas sista pjäs, Bernarda Albas hus, som en metafor för en diktatorisk politik. Den berättar om hur den nyblivna änkan Bernarda tyranniskt satt sina fem vuxna ogifta döttrar i husarrest för en åtta år lång sorgetid, så som tidens sed var.

Regionteater Västs dansdrama Bernarda bygger delvis på detta drama. Det inleds med att dansaren Jonathan Sikell försöker läsa en text men kommer inte längre än till det inledande ”det var en granne som angav…” varpå föreställningen anslår tonen av förhör under tilltagande hårdhänt behandling.

bernarda

På dansensemblens Boråsscen har scenografen skapat en bastion av skjutbara massiva skärmar. Bakom, mellan och runt dessa gestaltar fyra dansare och fyra skådespelare, alla svartklädda, scenbilder av klaustrofobisk instängdhet som resulterar i allehanda konflikter från svartsjuka, rädsla och våld, kärlek och död till ett namngivet dagsaktuellt utvisningsärende.

År 1996 fick koreografen Birgitta Egerbladh stor uppmärksamhet när hon på Göteborgs stadsteater gjorde föreställningen Varför kysser alla Solveig? med en blandning av dansare och skådespelare på scenen. Sedan dess har denna mix blivit ett framgångsrikt koncept också på andra scener. I Bernarda kommer fyra av de åtta på scenen från teaterhuset i Uddevalla tillsammans med dess konstnärlige ledare, Pelle Hansaeus, som regissör. Det är spännande att se hur framgångsrikt skådespelarna utvecklats fysiskt för att smälta in som en kraftfull och verbal del i den dansanta överbyggnaden, samtidigt som dansarna får verket att konstnärligt och bokstavligen lyfta.

Underrubriken ”vi visste inte vilken tid det var” säger något om hur förtryck och våld ständigt dyker upp på nytt om än i olika skepnader. Särskilt stark blir en scen med en hög begagnade mans-, kvinno- och barnskor, som direkt associerar till bilder från förintelsen. Ett regn av tiotusentals röda rosenblad av tyg blir till symbol för såväl kärlek som blod och död. I samspel med den i övrigt svärtade scenbilden kan det också ses som en anarkistisk signal.

Regionteaterns ensemble har ett imponerande gäng kvalificerade dansare. Camilla Ekelöf har här skapat en koreografi som dansarna skickligt förvaltar med både tyngd, kraft och vighet i samverkan med de olika stämningslägena i Thomas Elfstadius musik. Det är ett kroppsspråk som skiljer sig stort från det i en tidigare föreställning hon skapat utifrån en annan litterär förlaga, Strindbergs Spöksonanten.

Det finns så mycket i föreställningen Bernarda att knyta an till för en ambitiös lärare att den borde erbjudas varenda högstadieelev i Västra Götalandsregionen. När nu regionen har något så unikt som landets största regionteater som enbart riktar sig till en publik i skolåldern kunde man tänka sig att den likställdes med andra läromedel och ett årligt besök till och med gjordes obligatoriskt.

ur Properté

Till en något yngre målgrupp vänder sig föreställningen Propreté, som däremot inte bygger på någon särskild text. I stället sätts fantasin på helspänn inför det landskap av allehanda vardagsföremål som scenografen Jenny Nordberg låtit överflöda scenen med och som tre dansare förhåller sig till, flyttar, fixar, bygger. Det handlar om färg, form och funktion, om att ordna och organisera, granska och sortera som kontrast till det kaos som annars lätt uppstår, ett väl så aktuellt tema för en växande generation, kan tänkas. För vems ordning är det egentligen som gäller?

Verket är stämt i en ton av stillsam, surrealistisk humor. Martin Forsbergs koreografi skiljer sig från det mesta, flirtar inte med våra estetiska förväntningar på dansen utan visar snarare på kroppsspråkets oändliga variationsmöjligheter i uttryck och samverkan. Det är en föreställning som överraskar och roar, som spelar mycket på kontraster, också i musiken, där barock möter nutida konstmusik och ljudillustrationer, dit den för flertalet troligen svårtolkade franskspråkiga rösten också får räknas in.

Tillgången till professionella dansföreställningar utanför storstäderna är inte stor. De här två, liksom det mesta dansensemblen gör, kan lika väl ses av en vuxen publik vid det fåtal officiella föreställningar som erbjuds. En helkväll med båda i följd vore inte fel.

▪ Britt Nordberg

Bernarda – vi visste inte vilken tid det var
Koreografi: Camilla Ekelöf
Regissör: Pelle Hansaeus
Scenografi, kostym, mask: Tomas Sjöstedt
Kompositör/Musik: Tomas Elfstadius
Texturval o textarbete: Jonathan Lehtonen
Ljusdesign: Christian Abrahamsson
Ljudteknik: Robert Ölund, Roland Andersson
På scenen: Jonathan Sikell, Nassim Meki, Rasmus Skaramark-Solberg, Jenny Nilsson, Lisbeth Johansson, Michael Engberg och Rebecca Hayman samt praktikanter från Balettakademien Göteborg: Erik Skoglund/Sanna Jonsson

Properté
Dansare: Helena Lundqvist, Maria Ulriksson, Oskari Turpeinen
Koreografi: Martin Forsberg
Scenografi och kostym: Jenny Nordberg
Mask: Thomas Sjöstedt


Bilder:
Bernards ensemble fr.v. Rebecca Hayman, Lisbeth Johansson, Jonathan Sikell (dans), Rasmus Skaremark-Solberg, Sanna Johnsson (dans) och Michael Engberg. I förgrunden dansarna Nassim Meki och Jenny Nilsson. Foto: Håkan Larsson

Dansar i Propreté gör Helena Lundqvist, Oskari Turpeinen och Maria Ulriksson. Foto: Håkan Larsson

Dela den här artikeln: