[150305] 
Linus Ragnhage debuterar som författare med en fantasyroman där två bröder väljer skilda banor i livet. Den mer äventyrlige Eigon far med ett skepp ut på en resa som så småningom leder till en stad där musiken styr tillvaron. Den mer jordbundne äldre sonen Iken stannar i sin stad och utmanar sin far om makten. Fadern Vesfale är kung och regerar över stadsstaten Grönaska. Två unga prinsar alltså, i en fantasivärld som lånat drag från historia, saga och myt.
Det är inte ovanligt i den här typen av litteratur att berättelsens källor uppges vara osäkra. Här finns en berättare som är en någorlunda nutida äldre historiker, men denne i sin tur baserar sin historia på upplevelser, som genereras av en mystisk kraft, en demiurg kanske man kan dra till med, som strövar omkring i det kollektiva undermedvetna och meddelar sig med drömmar och syner. Denna figur, kallad Apangelia, står uppenbarligen över tiden, för han påverkar inte bara historikern som berättar utan också de som levde för längesedan och nu är huvudpersoner i boken.
Ja, frågan är också hur det är med det förflutna, det verkar som om berättelsen är försedd med betydande anspråk på att också vara samtida med berättaren, låt oss säga att de ingår i en gemensam överordnad berättelse av mytisk karaktär.
Bröder som går skilda vägar och ställs mot varandra är ju ett klassiskt motiv med litterära rötter till exempel i Bibeln där Kain dräper Abel och där Josefs bröder sänker honom i brunnen. Sådana äldre berättelser har levt vidare för att de innehållit en moral, en lärdom, som behållit sin relevans, som avskräckande exempel och varning.
Det finns alltid en risk när man lånar in den här typen av äldre litterära motiv att man tappar bort både det pedagogiska och den ursprungliga suggestion som vävs in i berättelsernas inre logik. Det tycker jag blir fallet med historien om Linus Ragnhages unga prinsar. Det ska dock tilläggas att berättelsen om dem sannolikt inte är slut när den här boken är det, den gamle historikern låter i slutet veta, att han har ytterligare material som räcker till flera volymer, och jag tänker mig att detta gäller även för Linus Ragnhage.
Fantasy sägs vara en genre på nedgång, marknaden antas vara mättad, åtminstone den litterära, i dataspelsvärlden kommer nog fantasyn att vara livskraftig ett tag till. Frågan är alltså om det finns tillräcklig förnyelse i Linus Ragnhages projekt för att fantasy på nytt ska känns fräsch och väcka nyfikenhet. Ja, äventyr av alla tänkbara slag finns här, strider med svärd, piratangrepp, mystiska gruvhål, bisarra och ädla personer. Det måste sägas att fantasygenrens schabloner tas i flitigt bruk, inte minst förekommer trollkunniga kvinnor, och varför kvinnor så ofta är trollkunniga i den här typen av litteratur är ett mysterium i sig, som borde påkalla en genusanalytisk läsning.
Linus Ragnhage har till sin bok fogat en programförklaring, där han uttrycker sin ambition att förnya genren genom att försöka skriva emancipatorisk fantasy. Han hämtar inspiration från science fiction-dystopier, där ”man kan fly till en påhittad värld för att sedan återvända med nya kraftfulla insikter om det samhälle vi nu lever i.”
Det här programmet tycker jag inte att han lyckas leva upp till, det är svårt att se hur den värld han målar upp i sin historia ska kunna upplevas som samtidsrelevant med en frigörande, emancipatorisk, effekt. Jag tror dessutom att hans eventuella fortsättning på berättelsen om Eigon och Iken skulle vinna på att han släpper den missionerande avsikten och ägnar sig åt att fördjupa sin saga.
