Lustmord på förlagsvärlden

Sektion: Böcker

[150309] Förväntningarna på en författare som har skrivit världens mest lästa böcker, som gjort mer för läsfrämjandet i världen än alla kampanjer någonsin, är stort. Större än de flesta skulle orka bära.
Desto mer imponerande är det att se hur JK Rowling hanterar situationen.

Att skriva sina, hittills, två deckare i serien om privatdeckaren Cormoran Strike och hans sidekick Robin Ellacott under pseudonymen Robert Galbraith – något hon fortsätter med även efter att hon blivit avslöjad av frun till en anställd på sin advokatbyrå – var ett ärbart försök att inte rida på sin berömmelse.
Att hon överhuvudtaget valde att ge sig i kast med deckargenren är imponerande. Risken att misslyckas är stor i vanliga fall, gigantisk skulle jag förmoda om man heter JK Rowling.

Böckerna om Cormoran Strike kan inte jämföras med böckerna om Harry Potter. Det enda de har gemensamt är att det är klassisk genrelitteratur som båda har sina givna regler när det gäller gestaltning och plott.
Läsningen av Silkesmasken får mig att fundera över hur väl hon klarar det.

Vad gör en deckare
eller thriller bra? Vad det är som gör att man längtar tillbaka till berättelsen och kanske också läser bok efter bok i en serie.
Tre grundläggande saker måste fungera;
– Huvudpersonen/huvudpersonerna
– Dialogen
– Berättelsen eller plotten.

Huvudpersonen (det som på engelska kallas character men inte alls kan översättas med karaktär eller karaktärer som ofta görs) kräver lite arbete för att de ska fungera optimalt.
De flesta deckarförfattare inser att de får störst spelrum om de skapar en outsider på kant med alla institutioner och maktcentrum. Om huvudpersonen befinner sig utanför eller innanför dessa maktcentrum spelar mindre roll.
Men de här konflikterna, rätt hanterade, ger utrymme för outtömliga konfliktytor där berättelsen kan utvecklas.
Ibland är det lätt att misströsta och fundera över om inte den trötte, nyskilde och alkoholiserade polisen gjort sitt. Att han inte går att variera ytterligare en gång. Men så kommer en författare som Deon Meyer och gör just det. Förnyar klichén.
Ändå, att debutera i dag och skapa huvudpersoner som är trovärdiga i sitt utanförskap är en utmaning.

Dialogen. Alla kan inte vara som de amerikanska författarna Elmore Leonard eller Joe R Lansdale – lyhörda, snabbfotade och nyansrika – med dialoger som inte bara för handlingen framåt men också beskriver och definierar personerna som pratar.
Alltför många moderna deckare överlastas med otydlig, vag dialog som mest fungerar som klisterprat – något som ska fylla ut utrymmet mellan väsentligare samtal.

Berättelsen. För mig spelar det ingen roll om berättelsen berättas kronologiskt från a till ö, om den vävs med olika tidsplan eller om den fungerar som en kollektivberättelse där varje rösts berättelse får den att flyta framåt.
Första eller tredje person? Tredje person är lättast att skriva i och enklast att variera.
Men berättelsen måste vara komplex och överraskande i sina vändningar.
Om författaren väljer att skriva så läsaren får tillräckligt med information för att kunna lösa problemen samtidigt med att eller före berättelsen når sin klimax eller om han eller hon väljer att låta huvudpersonen överraska med dolda talanger/slutledningsförmåga är en fråga om olika skolor. Det är inget jag kräver.

Galbraiths/Rowlings Silkesmasken klarar dessa utmaningar på ett utmärkt sätt.
Det som framför allt gör mig förtjust i Silkesmasken (och tidigare i Gökens rop) är att Galbraith/Rowling lyckats skapa två huvudpersoner som står ut, utan att bli till klichéer. Privatdetektiven Cormoran Strikes utanförskap är väl hanterat. Och samspelet med sekreteraren/sidekicken Robin Ellacott ger Galbraith/Rowling tillfälle att fördjupa personteckningarna, skapa nödvändig humor i berättelserna och ge dem en egen konfliktyta som går igenom och utvecklas i de två böcker som hittills kommit ut. Inte minst den oförlösta sexuella spänningen som lätt kan bli en trött kliché men som i Galbraith/Rowlings händer balanseras utmärkt.

Silkesmasken är en klassisk brittisk detektivhistoria. Bitvis litterärt underfundig och med en upplösning värdig Agatha Christies Hercule Poirot.
Silkesmasken är också ett lustmord på förlagsvärlden, en värld där Galbraith/Rowling själv är en fixstjärna.
Inget konstigt i det. Och elegant att hon väntade till bok nummer två i den här serien. Kanske har det att göra med att hon troligen skrev på Silkesmasken medan hon fortfarande var ”okänd”, som Robert Galbraith och trodde att hon skulle förbli det. Men det är ren spekulation från min sida.
Sällan har jag läst så infama porträtt av agenter, förläggare och författare som här. Alkoholproblem, livsleda och svek vart man vänder sig.

Det är, vill jag påstå av egen erfarenhet, en värld och en typ av personligheter du fortfarande kan möta i länder som Storbritannien, USA, Frankrike, Spanien, Italien och kanske Tyskland. Länder med en stor bokförsäljning och mycket pengar i omlopp. Den är mindre framträdande och näst intill omöjlig att möta i mindre länder som i de nordiska länderna. Möjligen med något undantag.

Silkesmasken börjar med att romanförfattaren Owen Quine försvinner. Cormoran Strike får uppdraget av författarens fru att hitta honom.
Lever han? Är han död? Quine sägs ha skrivit en nyckelroman, Bombyx Mori, som försvunnit med författaren. Bombyx Mori är romanen som ska berätta sanningen om alla runt Quine; agent, förläggare, författarvänner, bekanta.
Det är ramen för en berättelse som inte vandrar längs förväntade vägar. Som läsare får man följa med in i flera återvändsgränder, falska spår och felaktiga slutledningar innan lösningen presenteras.

Det är här jag har min enda invändning. När upplösningen närmar sig har vi som läsare svårt att lägga pussel med den kunskapen vi har fått.
I Galbraith/Rowlings värld är det Cormoran Strikes intelligens som gör skillnaden. Både i Gökens rop och i Silkesmasken är det Strikes förmåga att se det ingen annan ser som slutligen löser gåtan.

Galbraiths/Rowlings berättelser vecklar ut sig likt ett kammarspel där relationen mellan aktörerna är det helt centrala. Det omgivande samhället glimtar till i en och annan förbiilande spegelreflektion. Knappt synbar annat än som otydliga skuggbilder.

JK Rowling är en fin miljöbeskrivare och bilden och lukten av London är alltid närvarande och synlig för läsaren.
Att låta Strike bo på kontoret eller i en liten kvart ovanpå kontoret som är beläget på den en gång så levande musikgatan Denmark Street i utkanten av Soho och i hjärtat av London är en fin markör. Det är slitet, smått och lite sjavigt men mitt i världens puls.

Det är en verklig adress till skillnad från Harry Potter och perrong 9 ¾ på Kings Cross järnvägsstation men ändå snart historia då gatan precis håller på att förvandlas till brackiga kvarter i stål och glas.
Det blir en uppgift värdig JK Rowling att hantera det.
I mitten av januari i år hölls det sista partyt på 12 Bar Club å 25 Denmark Street, klubben som ligger i bottenvåningen där Strike har sitt kontor. Eller hade?
Kanske flyttar han i någon av kommande böcker. Eller så gör Denmark Street 25 sällskap med Baker Street 221 B. En mytisk adress i deckarhistorien. Ingen jämförelse i övrigt.

▪ Lasse Winkler

bokomslag
Robert Galbraith
(JK Rowling)
Silkesmasken
översättn. Charlotte Hjukström
Wahlström & Widstrand 2015

Kategorier
Dela den här artikeln: