Jubel bland unga läsare

Sektion: Böcker

[150407] Att Rick Riordans nya serie om Percy Jackson nu översatts till svenska orsakade ett jubelskri här nere i Lund. Barn jublade, ringde sina vänner som också jublade, och sedan somnade allihop med ett lyckligt leende på läpparna.

Så långt, allt väl. Men i Den försvunne hjälten finns faktiskt ingen Percy Jackson. Han är nämligen försvunnen, som titeln säger. Istället är det Jason som stiger fram. Han är stilig, osedvanligt begåvad och beväpnad med superkrafter som han inte har en aning om. Dessutom lider han av minnesförlust. Han har ingen aning om vem han är eller vad han gör på skolan som han inte minns att han någonsin gått på. Han minns inte ens sin flickvän Piper eller Leo, bästa vännen.

Under en utflykt till Grand Canyon händer en massa saker, och Jason och hans vänner förflyttas till Halvblodslägret som ju är känt genom Riordans tidigare böcker: en sorts skola för barn till de grekiska gudarna. Barn som har särskilda förmågor beroende på vilken gud eller gudinna som avlat dem. Barn som i vår reella värld diagnosticeras med bokstavsåkommor men som i själva verket alltså har förmågor som går utanpå vårt vanliga, tråkiga liv.

Här hamnar alltså de tre vännerna. Och nu får de veta att de alla tre är barn till grekiska gudar. Dessutom är Percy som sagt förvunnen, och man börjar misstänka att det har med Jasons uppdykande att göra. Gudinnan Hera visar sig i drömmar för dem alla tre. Hon är fångad och måste befrias. Samtidigt ska någon som borde sova vakna. Och Pipers pappa är tillfångatagen och hennes uppgift är att befria honom genom att förråda sina vänner.

Allt som allt en komplex och händelserik historia.

Och som i Riordans andra böcker finns inte en enda tråkig transportsträcka. Boken är full av action. Ja, man kan se varenda scen framför sig. Det knallar och brinner. Zeus, Afrodites och Hefaistos ättlingar står i centrum, och det med besked.

Jag kan tycka att det är tråkigt att boken är så förutsägbar vad gäller könsrollerna. Visst har Riordan försökt att göra Piper till mer av en ”doer”. Men trots allt är hon skönhetsgudinnans ättling, och när hennes mamma slår klorna i henne blir hon genast sminkad, vacker och urringad. Hennes superkraft är annars ordens: hon kan övertala folk, ordcharma. Men de båda killarna i hennes sällskap har givetvis mer maskulina superkrafter och de kan besegra jättar såväl som vindandar. Det är en smula trist. Kärlekshistorian slutar och börjar också vid en kysk kyss (och lite fantasier om denna kyss).

Trots allt är det en bok som jag gärna sätter i min tioåriga dotters händer. Visst, den är relativt stereotyp. Och så full av händelser att jag efter avslutad läsning inte riktigt kan redogöra för vad de tre vännerna egentligen gjorde. Allt gick så fort. Men ändå är den någonstans rolig, och denna humor hjälper boken att bli mer än medelmåttig. Riordans karaktärer har ett vuxet och cyniskt sätt att se på sig själva. Detta uppskattar åtminstone jag, en vuxen läsare.

För de lite yngre tänker jag att det räcker med ett fartfyllt äventyr, med en bas i den grekiska mytologin, som trots allt fortsätter att fascinera oss efter flera tusen år.

▪ Elisabeth Östnäs

BokomslagRick Riordan
Den försvunne hjälten
Bonnier Carlsen 2015

Kategorier
Dela den här artikeln: