Med eller utan konstnärlig förmåga

[150414] Vad konsten bland annat förmår är, att koncentrera ett förlopp i tiden och visa på de faktiska konsekvenserna av konkreta förhållanden och incitament.

Så att sista delen av Gudfader-trilogin utvecklas till ett sant grekiskt ödesdrama, där arvtagarens (Michael Corleone i Al Pacinos tolkning) strävan att legalisera verksamheten och rädda sin dotters liv leder till raka motsatsen.

Samma sak händer i J. C. Chandors underbart täta och effektivt berättade företagarhistoria från 1980-talets New York, där ledaren av en transportfirma, gift med en före detta gangsterprinsessa, till punkt och pricka strävar efter att hålla sin verksamhet inom lagens råmärken men till sist inte lyckas rädda en av sina medarbetares liv.

Den unge man som inte längre vågade arbeta obeväpnad efter alla rånöverfall skjuter sig mitt framför ögonen på sin chef, när denne sett sig nödsakad att bussa polisen på honom.

Hustrun identifierar sig för så vitt inte med sin bakgrund längre, men hon värnar sina barns trygghet och hennes konsumtionsbehov är det heller inget fel på. Mannen är trängd från alla håll och det är utomordentligt värdefullt att i långfilmsformat få ta del av alla dessa erfarenheter, så att man hädanefter vet lite mer vad man talar om.

En annan sak är det unge kanadensaren Xavier Dolan oavbrutet uppnår: att visa på tvetydigheten i varje känslomässig relation, rörligheten människor emellan, vilket gör debutfilmen Jag dödade min mamma till en kärleksförklaring till samma moder, samt hans sätt att ge passionen sin plats mitt i den allmänna sedligheten så att han ideligen placerar oss i ett regn av kluvna budskap, kort sagt liv.

Och det är där den hajpade svenska filmen Förvar går så snett som den bara kan. Filmen är en dokumentär som vill skildra de horribla förhållanden ett antal utvisningshotade och rymningsbenägna individer lever under tills den slutliga avvisningen ur landet – eller befrielsen från den samma – utfärdats.

Det är en hederlig sak och det är ett fruktansvärt ställe vi får inblick i. Problemet är emellertid, att vi från ruta ett är lika inlåsta i den föreställningsvärld vi förmodas dela, som de båda filmarna själva. Här ges inte antydningsvis bakgrund för att bilda sig en realistisk uppfattning om, eller vinna respekt för de individer vi möter och resultatet är att de fullständigt tröttar ut en till sist.

Till detta läggs en diskussion om och inom personalen, där det på samma sätt förutsätts, att det som enligt allt rimligt förnuft är något fullständigt självklart, att denna skall uppträda professionellt och inte intimisera sina relationer med de intagna på ett sätt som inte leder någonstans, bara skapar oro och i värsta fall falska förhoppningar – det påstår filmen är en yrkesmässighet som starkt måste ifrågasättas!

Filmen påstår utan diskussion, att de två kvinnliga medarbetare, som anses uppvisa större mått av mänsklighet än mer formellt uppträdande vakthavare är att betrakta som ”bättre”, kanske till och med ”godare” än andra. I varje fall kan man riskera att det är ryktet de får, vilket kan komma att försvåra arbetet för andra, som följaktligen kommer att betraktas som ”sämre”.

Följer ni med i röran?! Enligt min uppfattning är de två kvinnors attityd det rör sig om allt annat än mänsklig. Jag tycker de behandlar de intagna som husdjur, som de tar sig fri- och rättigheter i förhållande till som är allt annat än önskvärda. Upplysningen i slutet av filmen, att deras anställning har upphört, kommer som en lättnad och absolut nödvändig påföljd. De har under filmens lopp varken visat tecken på den utbildning, karaktär eller begåvning som deras svåra arbetsuppgifter tarvar.

Man undrar utifrån vilka motiv människor kommer in i ett land, där de måste behandlas på det här hänsynslösa, rent förnedrande sättet? SD behöver inte göra någon ytterligare valfilm för eget bruk. Förvaret ger alla önskvärda argument för den politik de förespråkar. Men frågan man måste ställa sig är:

Finns det verkligen inget annat sätt? har den kreativa tanken inte större manöverutrymme inom myndigheterna i det samhälle vi berömmer oss av som värt att försvara och bevara?

▪ Kjerstin Norén

Gudfadern I-III
regi: Francis Coppola
USA 1972-90

A most violent year
regi: J.C. Chandor
USA 2014

Jag dödade min mamma
regi: Xavier Dolan
Kanada 2009

Förvaret
regi: Shaon Chakraborty och Anna Persson
Sverige 2015

Kategorier
Dela den här artikeln: