Det sämsta hos människan

[150427] Göteborgsbaserade Skogens senaste block handlar om människans förhållande till djur, förståelsen av människan i förhållande till andra levande varelsers karaktär och beteende.

I helgen fick vi möjlighet att möta naturen i egenskap av en renhjord, tätt sammanhållen i två och en halv timme, hela tiden tigande, med jämna mellanrum spartanskt ätande. Naturen vi placerats i var Bergsjöns, vilken i denna form sågs med minst sagt nya ögon. En hyresgäst på sin balkong frågade sig, när vi passerade förbi:

Är det skallgång?

Eftersom vi inte förväntades tala, fick gester av olika slag försöka säga honom något. Någon förklaring varför ett tjugotal vuxna kom förbi hans hus med en bjällerbärare som sista man fick han väl inte. Men något att tänka på, utan tvekan.

Nu var samtalen omkring människan och djuren vänligsinnade och ofarliga inom Skogens ramar. Man kunde säga att de befann sig i sin början. Men det saknas inte exempel på en blick på människans urartning av idag som präglats av oförsonlighet av annat slag. Det rör sig då om Ulrich Seidls Källaren, som i likhet med Paradis-trilogin Kärlek, Tro, Hopp inte drar sig för ett förlöjligande av nutiden, dess bakgrund och befolkning som närmar sig det outhärdliga, för att inte säga det groteska.

Jag sitter med nyss avlidne Lars Tunbjörks fotoböcker över Sverige: Landet utom sig, Home och Office och den chockerande fulheten i nuet är ett svårsmält men smärtsamt tecken på, hur konsekvent varje konstnärlig begåvning satts ut på ett sidospår i tillvaron som är.

Miljöerna är också amerikanska, och det skrämmande aggressivt välmålade vita staketet i David Lynchs Blue Velvet dyker osökt upp i minnet – det är däremot ingenting mot de skrämmande meterhöga, välansade tujahäckar i Seidls Källaren, bakom vilka döljer sig groteskerier vi har svårt, inte bara att föreställa oss, än mindre smälta, att ta in. Smaklöshetens egna konsekvenser än mindre: hur mycket fulhet kan man samla inom hemmens fyra väggar?

Allt är fult, ting och människor lika.

Ändå är det en av de viktigaste filmerna i senare tid, jag är benägen att säga nödvändig, att se. Det tjänar ingenting till att gå in i detaljbeskrivningar av de scener regissören dokumenterar. (För det är en ”sann” film, dess scener ”finns”, lika självklart som allt det som existerar i Inger Christensens Alfabet.) Man skulle ändå inte komma i närheten av chocken eller det obehag filmen drabbar en med.

Se på det här. Och vänd därefter Seidls kamera mot det egna yttre och inre. (Eller mot publiken på Hagabion en visning efter premiären.) Hur kommer man då att se på sig själv till sist? När man på allvar tagit sig tid till det? Hur många bord och stolar är det man för länge sedan borde kastat ut?

Man skall inte kast sten, inte ens om man sitter i glashus.

▪ Kjerstin Norén

Other spaces
Block 20 på Skogen

Landet utom sig 1993
av Lars Tunbjörk
Home 2002

Office 2002
Blue Velvet
regi: David Lynch
USA 1986

Källaren
Regi Ulrich Seidl
Österrike 2014

Paradis-trilogin: Kärlek, Tro, Hopp
regi: Ulrich Seidl
Österrike 2012-13

Alfabet
av Inger Christensen
Gyldendal 1981

Kategorier
Dela den här artikeln: