[150515] 
I besvikelsen Mad Max Beyond Thunderdome sjöng Tina Turner ”We don’t need another hero”, och länge såg det mycket väl ut som om Mad Max hade lämnat vita duken för gått. Trettio år senare gör han comeback, med råge!
Vad gäller handlingen påminner Mad Max: Fury Road mycket om den mest uppskattade delen i originaltrilogin, Road Warrior. Regissören George Miller har plockat ut den avslutande, episka striden med långtradaren och dragit ut den till två timmars längd, vilket gör att i princip hela filmen blir en enda lång biljakt genom den australiensiska ödemarken.
Där slutar dock likheterna. Road Warrior var relativt minimalistisk med tanke på vilken slags berättelse den förtäljde. Karaktärer var iklädda sådant som kunde vara taget från en second hand-butik, och deras fordon (och de få byggnader som fanns) såg ut att vara provisoriskt ihopsnickrade med det lilla bråte som fanns till hands. Mycket lite information fanns att tillgå om världens tillstånd, de två stridande klanerna kunde mycket väl vara de sista människorna på jorden.
Fury Road däremot är episk och storslagen. En halvtimme in har fler vapen avfyrats än i alla tre föregående filmer tillsammans. Alla fordon återspeglar filmens skyhöga budget, enorma metallbestar vrålar ursinnigt och sliter upp moln av sand ända tills explosioner sliter dem i tusen bitar och skrot flyger åt alla håll. Tidigare fans av serien kan bli förvånade av att man satsat så helhjärtat på kinetiska effekter, men detta var helt rätt väg att gå. Road Warrior var ett minimalistiskt mästerverk och kunde aldrig ha överträffats, enda alternativet var att gå i motsatt riktning. (Jämför hur man agerade likaledes i andra filmserier, som t.ex. den sparsmakade Alien kontra dess mer actionbetonade uppföljare Aliens.)
Däremot är Miller fortfarande suggestiv vad gäller mytologin. I Road Warrior förmedlas hela bakgrundshistorien till den onde ledaren Humungus med hjälp av ett gammalt slitet fotografi (på insidan av hans revolverväska) som föreställer en officer och dennes hustru; detta visas så kort tid att man nästan måste pausa filmen för att hinna se det, så rädd är Miller för att skriva tittaren på näsan. Samma suggestion finns i Fury Road, fast nu med en mycket större värld till förfogande. Det förklaras tydligt att världen har gått under i kärnvapenkrig till följd av oljekrisen, men resten av tiden antyds allt med lika små medel som Humungus fotografi. Världen känns levande när man får känslan av att man blickar in i något mycket större, som om man fick ett par enstaka delar till ett tusenbitarspussel och förväntas fylla i resten själv med sin fantasi.
Ända sedan jag som finnig femtonåring såg The Road Warrior på en sliten DVD har jag drömt om en fjärde film och fantiserat om hur den skulle se ut. Efter lång väntan är det underbart att resultatet lever upp till tio års ackumulerad förväntan.
