Doftande museum vidgar intrycken

Bild: Art of scent

[150902] Vi är ständigt omgivna av dofter och de är en viktig del av våra upplevelser. Men hur doftade det för länge sedan? Går det att återskapa dofter på ett museum?

Genom doften triggas andra typer av upplevelser och minnen än genom visuella stimuli. Trots att doftupplevelsens emotionella kraft är välkänd så har vi svårt att beskriva doft och doftupplevelser verbalt. Doft är osynligt och svårfångat – ändå påverkas vi mycket starkt och doft kan väcka såväl emotionell som fysisk respons.

Hur kan något osynligt som doft ställas ut och få mening i ett museisammanhang? Med utgångspunkt i två fallstudier undersöker jag olika förhållningssätt till doft på museum och analyserar deras utställningsstrategier för att lyfta fram doft som betydelsebärare.

Doftbaserad konst har funnits i många år men kan vara svår att hantera i museisammanhang. Några av de utmaningar som doftbaserad konst på museum står inför handlar om utställningsrummet, den vita kuben, där museibyggnaden är formgiven för en primärt visuell upplevelse och eventuella doftinslag betraktas som störande moment som skall ventileras bort. Doftverk är flyktiga och passar dåligt in i museinormen, både då de är svåra att visa, men också för att de är svåra att dokumentera, samla och bevara. I själva utställningsrummet måste praktiska frågor som doftspridning hanteras, det kan exempelvis handla om att flera doftkonstverk blandas och stör varandra. Dofter är ofta flyktiga, de kan behöva fyllas på kontinuerligt under utställningsperioden. Ett doftverk som helt saknar synliga inslag kan vara svårt att uppfatta som ett konstverk av besökaren, här krävs inramning med hjälp av etiketter eller information för att tydliggöra verket.

Ytterligare ett problem är att doftkonst är besvärlig att hantera för kritikerkåren som ofta är ovana att bedöma doft på ett teoretiserande sätt och saknar ett adekvat språk för doft. Detta medför att seriös kritik av doftbaserad konst är relativt ovanlig. Avsaknaden av ett vedertaget språk för att beskriva doft är inte bara ett problem för doftkonst utan även för parfymbranschen, där det har vuxit fram flera parallella system för att beskriva och kategorisera doft. Mycket av detta språk är jämförelsebaserat och bygger alltså på beskrivning genom liknelser (doftar som nyslaget gräs, rosor, citronskal osv). Ett mer preciserat språkbruk finns bland professionella aktörer inom parfymindustrin. Detta har dock inte så bred spridning utanför parfymbranschen att det är användbart för kritiker av doftbaserad konst med allmänheten som tänkt målgrupp.

Ytterligare en utmaning handlar om publiken och bottnar i att vår mottaglighet för olika dofter varierar kraftigt – från yttersta känslighet till att vara helt doftblind (anosmisk) för vissa ämnen. Vidare är uppfattningen om vad som doftar gott/illa och vad som är en acceptabel doft väldigt varierande – både individuellt och kulturellt. Till detta kommer hälso- och allergiaspekter förknippade med doft.

Doftkonst och doft i en museimiljö tvingar besökaren att fundera över doft och sin egen reaktion. Det handlar lika mycket om ett medvetandegörande av luktsinnet och dofters kulturella och sociala betydelse som det handlar om upplevelsen av doft ur ett konstnärligt perspektiv.

Ett sätt att föra in doft i museet är att betrakta doft, parfym, som konst eller som objekt att ställa ut. L’Osmothèque utanför Paris är ett doftarkiv för glömda och försvunna dofter. Museet bevarar och levandegör parfym genom att samla och arkivera betydelsefulla verk ur parfymhistorien. Här kan besökare uppleva parfymer från svunna epoker och konkret uppleva en doft av historia. L’Osmothèque förmedlar en syn på parfymskapande som konstnärligt uttryck och parfymen som konstverk att bevara.

L’Osmothèque (från grekiskans osme doft och franska bibliothèque) grundades 1990 och innehåller idag ca 3000 parfymer, varav 400 är unika dofter som inte finns någon annanstans. Det kan vara klassiska, numera försvunna parfymer, eller historiska dofter som återskapats enligt originalrecept. L’Osmotèque är ett doftbibliotek där parfymkonsten står i centrum, ett referensbibliotek för historiska dofter men också en levande mötesplats för utbildning och lärande kring parfym och doft. Här finns även ett referensmaterial av råmaterial, parfymingredienser som utgör dofternas beståndsdelar. Under studiebesök kan besökare lära sig om parfymhistorien och få en konkret förståelse för hur olika tidsepoker doftade. Alla ”Osmothécaires”, arkivarier på l’osmothèque, är verksamma eller pensionerade parfymörer med lång erfarenhet av parfymskapande. På arkivet samlar och bevarar man parfymer och uppmuntrar parfymindustrin att skicka in sina parfymer som referensdofter, enligt samma princip som bibliotek begär in pliktexemplar av tryckt material. Man arbetar även med att återskapa historiska dofter som inte längre finns i produktion, eller som gjorts om så att originalversionen inte längre är tillgänglig.

L’Osmothèque som institution är unik ur ett doftperspektiv eftersom arkivet skapats just med doftbevarande som syfte. Det är ett doftmuseum från början, inte ett konstmuseum som lånats ut till att temporärt ställa ut doft. Flera av utmaningarna möts därmed på ett genomtänkt sätt redan från start. Lokalerna är anpassade till verksamheten, bland annat bevaras dofterna i ett kylt arkiv, förseglade med argongas i sina flaskor för att förhindra oxidering och nedbrytning av parfymerna. Språket är inte heller ett stort problem just i detta fall eftersom osmotekarierna alla är parfymörer i grunden och därmed behärskar ett språk för att diskutera doft. Den publik som besöker arkivet är också ofta mycket intresserad och kunnig, och förväntar sig professionell beskrivning av dofter och doftmaterial. Det handlar inte heller om konstverk med svårfångade doftinslag utan mycket konkret om parfymer, betraktade som konstnärliga skapelser.

Svårigheten att ställa ut doft och samtidigt undvika doftspridning hanteras genom visningar i mindre grupper, där dofter demonstreras en och en, genom doftstickor doppade i parfym. Doftupplevelsen blir då begränsad och någon omfattande spridning i rummet sker inte. Detta gör också att skillnaden i individuell doftuppfattning hanteras: i en mindre grupp blir det uppenbart att olika besökarna uppfattar dofterna på olika sätt och en jämförande diskussion underlättas. Det mindre formatet underlättar också guidningsmomentet, varje doftprov åtföljs av information eller en beskrivning. På samma gång begränsas förstås besökarens frihet att ströva fritt eller ta del av samlingen i egen takt eller ordning.

En snarlik syn uppvisades genom utställningen Art of Scent 1889-2012 på Museum of Arts and Design (New York 2013). Detta var en doftutställning som verkligen satte doften i centrum. Syftet var uttalat att etablera parfym som konst, något som klargjordes redan i utställningsinformationen på museets hemsida.

Specialdesignat för dofter på utställningen Art of scent. [Bild: MAD, New York]
Specialdesignat för dofter på utställningen Art of scent. [Bild: MAD, New York]

Chandler Burr, doftcurator på Museum of Arts and Design (MAD) i New York, hade valt ut 12 parfymer som han ansåg representerar betydelsefulla stilar eller innovationer i parfymhistorien. Parfymerna presenterades som konst – befriad från flaskor och marknadsföring fick själva doften spela huvudrollen i en utställning där besökaren upplevde parfymernas doft genom specialdesignade doftdispensoarer.

Doftspridaren finns dold bakom skärmen. Art of Scent. [Bild: MAD, New York]
Doftspridaren finns dold bakom skärmen. Art of Scent. [Bild: MAD, New York]

Tanken var att ta bort allt visuellt material normalt förknippat med parfym – som förpackningar eller reklam – och istället endast ställa ut själva doften. Detta genomfördes genom att anlita en arkitektbyrå som designade om museirummet. De skapa extra väggar med inbuktningar med dolda doftdispensorer där museibesökaren kunde luta sig in och uppleva dofterna koncentrerat. Diskreta textprojektioner på golvet kompletterade dofterna med information. Man ville bryta traditionella museibeteenden och istället för att betrakta på avstånd, låta besökaren komma nära och uppleva verken.

I utställningen delas parfymerna in i kategorier efter stil på samma sätt som bildkonst och talar om abstrakt expressionism, minimalism, realism. Detta är ett nytt grepp, normalt talar man om doftfamiljer efter innehåll som exempelvis blomdofter eller citrusdofter. Utställningen lanserar stilbegreppet inom parfymkonsten och tydliggör därmed att parfymkompositioner jämställs med konstverk och följer en utveckling över tid: dofthistoria som konsthistoria, likvärdigt med andra estetiska uttryck som musik eller arkitektur.

Att specialdesigna doftdispensoarer och bygga om hela utställningsrummet för att bli doft- istället för synanpassat löste flera utmaningar, här kan man tala om arkitektur som förstärker doftupplevelsen. De organiskt buktande väggarna med doftbehållare där besökarna stoppade in näsorna för att lukta fick det dubbla syftet att dels synliggöra de osynliga verken, dels förhindra doftspridning och därmed möjliggöra flera utställda dofter på en begränsad yta. Problemet med att doften förflyktigas och späds ut i rummet kunde också motverkas med dessa strukturer då doftupplevelsen kunde bli koncentrerad och intensiv i de doftande nischerna.

Bristen på språk för att beskriva doft hanteras genom att skapa liknelser med konsthistorien. Poängen med detta är att istället för att bryta upp dofterna i sina beståndsdelar, betrakta dem som enhetliga verk som skall diskuteras som en helhet. Det traditionella sättet att diskutera parfym är just att dela upp kompositionen i noter och beskriva dem som ett knippe doftelement indelade i toppnoter, hjärtnoter och basnoter samt genom liknelser med råvaror som blommor, kryddor eller träslag. Först efter att dessa delar beskrivits brukar man övergå till att tala om helhetsintrycket. Chandler Burr lanserar metoden att diskutera parfym som konstverk tillhörande konsthistoriska epoker för att fokusera enbart på helheten och det övergripande intrycket. Istället för att diskutera parfymen Chanel No 5 som en blommig aldehyddoft komponerad av aldehyder, ros, jasmin och sandelträ, talar han om den som ett modernistiskt konstverk.

Lyckas dessa utställningsexempel sätta in doft i ett bredare kulturellt och socialt perspektiv?

L’Osmotheque arbetar löpande med undervisning om doft och parfymhistoria genom föreläsningar för allmänheten. Man bedriver forskning och anordnar också riktade evenemang för parfymbranschen samt har ett samarbete med ISIPCA, en postgymnasial utbildning för parfymörer. Här finns alltså en stark vilja att dela med sig av kunskap på flera nivåer, från folkbildning till professionell yrkesutbildning.

MAD och The Art of Scent arbetar väldigt konkret med denna utmaning, genom att ge en serie föreläsningar och workshops om doft och parfym under utställningen gång. Vidare har man tagit fram ett undervisningsmaterial till utställningen som kan laddas ned gratis från museets hemsida. Detta material består av information om utställningen samt förslag på diskussionsfrågor och övningar som grupperna kan arbeta vidare med i klassrummet efter besöket för att fördjupa förståelsen för doft och doftens betydelse.

Filmvetaren Laura Marks visar hur vi kan erfara en fysisk upplevelse genom betraktande, hur vi i vår egen kropp kan känna och uppleva något som vi ser på film, kanaliserat genom kroppens minnen av tidigare sinneserfarenheter. Hon kallar detta fenomen för haptiskt seende.

Haptiskt seende handlar om att uppleva det vi ser med hela kroppen, det involverar andra sinnen och engagerar minnet av tidigare sinneserfarenheter. När vi ser en skrovlig yta kan vi känna i fingertopparna hur det skulle kännas att röra vid den, när vi ser en vass nål kan vi känna sticket i huden även om vi ser nålen på bild och inte kan röra den i verkligheten.

Marks menar att den vanliga (optiska) blicken behövs för att uppfatta helheten på distans, medan den haptiska behövs för att vi skall uppfatta textur och materialitet på närmare håll.

Om vi kopplar detta till doftutställningen Art of Scent skulle själva doftupplevelsen kunna jämföras med Marks haptiska seende. Att stoppa in näsan i väggen och verkligen komma nära verket blir just ett undersökande av verkets (doftens) textur och materialitet – vi sluter ögonen och upplever doften med hela kroppen. Den optiska blicken behövs för att ta in utställningsrummets helhet och struktur, den haptiska blir en direkt, kroppslig upplevelse av de utställda verken.

Våra sinnesintryck hänger samman och något vi upplever kan väcka multisensorisk respons. Musik vi hör väcker doftminnen, ett fotografi vi ser ger upplevelser av exempelvis kyla, smärta eller beröring. Gränserna mellan sinnesintrycken suddas ut och uppdelningen flyter samman i en enhetlig kroppslig upplevelse.

En slutsats blir att upplevelse ofta är kroppslig och multisensorisk, och att kroppsminnet av tidigare erfarenheter fyller i och förstärker det upplevda, oavsett om det presenteras som bild, doft, ljud, beröring eller rörelse. Doft i en museimiljö skulle alltså potentiellt kunna förstärka och utveckla en museiupplevelse genom att aktivera besökarens minne och kroppsliga erfarenheter av tidigare dofter. Detta fungerar förstås både i positiv och negativ bemärkelse – positiva minnen förknippade med behagliga dofter eller en förstärkt känsla av exempelvis avsky. Det senare har utforskats av den norska doftkonstnären Sissel Tolaas, vars installation The FEAR of Smell – the Smell of FEAR (2006–2015) har presenterats på ett flertal museer under senare år. Tolaas har framställt doften av skräck genom att kemiskt analysera svetten från personer i ångestskapande situationer och sedan återskapa denna doft. Hon applicerar den osynliga doften på de vita väggarna i museirummet, besökarna kan sedan uppleva doftporträtten av skräckslagna människor genom att luta sig nära och lukta på olika platser på väggen.

Dofter applicerade på väggar. Den norska konstnären exponerade ångestdofter på samma sätt i sin utställning på Wanås 2013.
Dofter applicerade på väggar. Den norska konstnären exponerade ångestdofter på samma sätt i sin utställning på Wanås 2013.

Tolaas arbetar med att överföra, begripliggöra och gestalta något osynligt och ogreppbart som doft på ett nytt sätt. Till skillnad mot The Art of Scent, som framförallt lyfter fram doftens betydelse i positiv bemärkelse, väljer Tolaas att konfrontera besökaren med doftens negativa egenskaper och tvingar oss att fundera över hur vi uppfattar och tänker kring doft som tabu eller begränsning.

Vi kan konstatera att bara det faktum att ett helt museum etableras för att bevara parfym som konst, eller att ett välkänt konst- och designmuseum väljer att lyfta fram parfymer som konstverk i en stor utställning, medverkar till att förändra synen på parfym i synnerhet men också på betydelsen av doft och doftupplevelser i allmänhet. Det handlar inte bara om vad som visas utan också om hur det framställs. Här är MAD ett intressant exempel då de väljer att så tydligt markera sin ståndpunkt. På hemsidan står det att varje doft presenteras som ett unikt konstverk och beskrivs i konsthistoriska termer, på samma sätt som vi förväntar oss att en målning eller ett stycke musik skall presenteras. Genom att välja att likställa parfym med konst på alla plan, till och med genom att använda samma historieskrivning och terminologi som konsthistorien, likställs doftkonst med bildkonst på ett sätt som blir tydligt och begripligt för besökarna.

De två exemplen bidrar var och ett på sitt sätt till att medvetandegöra besökarna om dofters betydelse på flera olika plan och träna deras känslighet för doft. I ett större perspektiv kanske detta också kan bidra till att synliggöra samhällets ofta normativa syn på doft i olika sammanhang.

Doft som meningsbärare i museimiljö är ett fält som ännu är ganska lite utforskat. Det handlar i grunden om att kommunicera genom flera sinnen, att skapa mer mångfasetterade utställningar men också om att förmedla nya aspekter av kulturella uttryck genom att bidra till att lära oss att uppfatta världen på ett medvetet sätt genom flera sinnen och förstå betydelsen av doft på ett nytt sätt.

Referenser:

Drobnick, Jim, ”The Museum as Smellscape”, The Multisensory Museum. Cross-diciplinary Perspectives on Touch, Sound , Smell, Memory and Space, Ed by Nina Levent & Alvara Pascual-Leone, Rowman & Littlefield, Kanham & Plymouth 2014, s. 177-196.

Kjellmer, Viveka, Doft i bild. Om bilden som kommunikatör i parfymannonsens värld, Acta Universitatis Gothoburgensis, Göteborg 2009.

Marks, Laura U., The Skin of the Film. Intercultural Cinema, Embodiment, and the Senses, Duke University Press, Durham & London 2000.

www.osmotheque.fr

www.madmuseum.org/exhibition/the-art-of-scent

http://www.tinguely.ch

www.researchcatalogue.net/view/?weawe=1036

▪ Viveka Kjellmer

Viveka KjellmerViveka Kjellmer är lektor i konst- och bildvetenskap vid Göteborgs universitet.

Dela den här artikeln: