Berättelser från Västerbotten

Sektion: Böcker

[150913] Stina StoorVästerbotten, i en oklar tid men möjligen inte så långt ifrån våra dagar. När fanns det fortfarande tiokronorssedlar? Mest är där ungfolk, en och annan äldre eller rent av vuxen stryker också förbi i dessa korta berättelser. Det handlar om vanligt hederligt folk, som vi är mest. Eller tänker bli.

Jag blir språkligt stimulerad när jag läser Stina Stoors debut, novellsamlingen Bli som folk. Där finns de personliga, lite lätt udda orden och meningsbyggnaderna som suger in en i berättelserna. Om de sedan är egenpåhittade eller vanliga (eller äldre) västerbottniska ord är jag inte kapabel att avgöra, men det har ingen som helst betydelse. Möjligen att det stundvis kan bli närmast lite ansträngt i det där språket, som i det två första novellerna, eller är det så att man efterhand vänjer sig? I en del senare berättelser känns författarens språk hursomhelst något mer ”vanligt” eller kanske mer avslappnat, och det upplever jag inte heller som negativt. När det flyter som bäst finns där en perfekt balans mellan korta eller kortkorta meningar och de längre.

Trots den säkra tonträffen känner jag mig dock något tveksam när Stoor berättar utifrån en manlig karaktär. Vid flera tillfällen får jag ingen självklar bild av unga killar, de skulle nästan lika gärna kunnat vara tjejer

Det är som sagt västerbottnisk vardag, inte särskilt mycket händer. Oftast är det en ung människa i centrum, och jag gillar den öppna, naiva blicken författaren förmedlar. Hon skapar en autentiskt barnvärld vi inbjuds att smyga in i, och det är mycket fängslande att till exempel följa en flickas vandring i naturen. Och jag tänker på Mare Kandres första böcker.

”Framför huset är det lagt grus som hela tiden sjunker ner i leran. Ibland plockar hon vass kvarts ur gruset. Det är något särskilt med dem. Halvklar krossad dimma med kanter. Alltid i behov av en tvätt.
En annan dag är han där. Död som grönt glas och som frasig på sitt sätt. Först petar hon bara med ett finger men sen lutar hon hela barnkroppen mot den lite intryckta framskärmen på Gustavssonska Saaben och tar loss stackars lilla Grön-så-skön. Trollsländan.”

Novellerna vilar vanligen på en bädd av vemod. Inte sällan finns där splittrade familjer och ensamheter, och därmed en naturlig jordmån för det sorgliga.

I ”Elljusspåret” finns flickan som ofta umgås med Fresia och hennes familj, och där den fina relationen med pappan kittlar det förbjudna. En bror har dött i unga år och mamman behöver sin ständiga vila. Det brister för mig när det blir klart att familjen skall flytta från byn.

Där finns två tjejer som fiskar gädda, en annan flicka har fått ett par guldtackor att hänga i öronen av sin frånskilde far, men mamman propsar på att hon lämnar dem tillbaka. Där finns en tjej som minns en gammal kompis, den vilda Ljuvliga, och som klättrar ner i en djup brunn för att leta efter, ja vad? Mot slutet får vi gå med på begravningen av mannen som dog hos sin älskarinna. Prästen talar om den döde men glömmer berätta att ”… morfar dog av kåthet.”

”Älskaren” är en underbart charmig och tragikomisk berättelse om en man med sjuk hustru som vänstrar med den lättrodnande kvinnan i kyrkokören och helt sonika avlider i hennes säng. Det är svårt att inte känna Torgny Lindgrens ande sväva över nejden. Och jag har varit inne på det förut; det verkar vara något visst med berättare från Västerbotten, eller kanske bara att de tilltalar just mig och min läsning.

▪ Stefan Hagberg

13066547_O_2

Stina Stoor
Bli som folk
Norsteds förlag 2015

Författarfoto: Nasti Roos

Kategorier
Dela den här artikeln: