Ny ödestimme för Europa är här

Sektion: Böcker

[150915] När den franske nationalekonomen Thomas Piketty för två år sedan gav ut Kapitalet i det tjugoförsta århundradet var det som om en befrielsens vind svepte fram över en politisk vänster som i decennier plågats under den nyliberala råkapitalismens hegemoni som etablerats via thatcherism och reaganomics.

Äntligen kom en vetenskapligt underbyggd kritik mot en ekonomisk politik inriktad på att gynna de rika och minska statens välfärdsutgifter. Nu kommer Thomas Piketty med Kan vi rädda Europa?, en samling artiklar publicerade i tidningen Libération mellan 2005 och 2015.

I förordet skriver Piketty att han avstått från att ändra i artiklarna eller redigera innehållet med tanke på att artiklarna skulle publiceras inom samma pärmar. Det innebär att här förekommer en hel del upprepningar av argument som Piketty driver med konsekvens. Även om de har sin vikt och betydelse känns det lite omständligt att de tillåts återkomma gång på gång. En annan sak man som eventuell blivande läsare av boken bör ha klar för sig är att hela den turbulens kring flyktingfrågan som nu överskuggar all annan Europadebatt inte alls finns med i boken. Piketty har tydligen inte hunnit se vad som var på väg att hända innan boken gick i tryck.

Förmögenhetskillnader och deras effekt på samhället är ju Pikettys främsta forskningsområde, och där fortsätter han här att driva sin tes om att den cyniska trickle down-effekten är en myt. Människor i sämre ekonomiska omständigheter får det inte bättre för att de rika tillåts bli rikare. Snarare tvärtom, eftersom de rika har goda möjligheter att påverka den politiska agendan genom sina förbindelser med politiska ledare, och genom dem kan driva frågor som behovet av minskad kapital- och förmögenhetsbeskattning, avskaffad arvsskatt och återtåg från den allmänna välfärden. Framför allt vänder sig Piketty mot att skatten på arbete förblir hög medan förmögenheter beskattas allt mindre.

När det gäller det Europa som nämns i bokens titel är det i första hand euroländernas öden och äventyr som står i fokus. Piketty visar på ett nästan plågsamt självklart vis hur misslyckad tanken på en gemensam valuta är när inte samtidigt räntepolitiken är gemensam. Följden har blivit att i stället för att marknaden spekulerar mot fallande valutakurser så gör den det mot ränteskillnader. Pikettys uppfattning är entydig, eurozonen har ingen framtid om inte hela ekonomipolitiken samordnas, vilket enligt hans förslag också borde innebära att en stor del av de då gemensamma skulderna skulle delas solidariskt. De hårt skuldsatta länderna i Sydeuropa kommer aldrig att kunna betala sina enorma skulder menar han, och påminner om hur Frankrike och Tyskland efter andra världskriget var lika hårt skuldsatta som de sydeuropeiska länderna är nu, men att de genom skuldavskrivningar och inflationseffekter kunde vända upp sina ekonomier och bilda moderna välfärdssamhällen.

Piketty har inte mycket till övers för EU:s nuvarande ledare, uppenbarligen ansåg han det uteslutet att en person med Jean-Claude Junckers renommé som ansvarig för Luxemburgs skumma verksamhet som instans för skatteflykt och förmögenhetsgömma skulle vara ens tänkbar som EU-kommissionens ordförande. Så fel han fick. Och så trist för Europa. De båda senaste franska presidenterna, Sarkozy och Hollande, blir också hårt kritiserade för vänskapskorruption och inkompetens, och man blir onekligen bekymrad över hur det ska gå för Europa när ett så inflytelserikt land som Frankrike inte kan få fram bättre politiker.

Demokratins framtid och politiska ledares legitimitet är också frågor som Piketty oroas av. Han ser hur kapitalstarka privatpersoner investerar i politiker i USA och hur oligarker i Ryssland påverkar och berikar sig på politiska förbindelser. Europa kan spela en roll som demokratisk banérförare, men det fordrar att Europa i så fall är kapabelt att hantera sina problem utan att hamna i nationella prestigelåsningar och dessutom bör steg tas för att fördjupa den överstatliga demokratin. Piketty är federalist, han vill se ett Europas förenta stater. Men framför allt vill han se en offensiv ekonomisk politik, där han särskilt talar sig varm för en förbättrad och demokratiserad utbildningspolitik. Att kvalitativt och demokratiskt förbättra ett från lågstadium till forskarnivå underfinansierat utbildningssystem måste höra Europas viktigaste prioriteringar anser Piketty, och det är ju bara att instämma.

Frågan som ställs i bokens titel, Kan vi rädda Europa, besvarar Piketty med ja, men det är ett ja med starka förbehåll. Finns det till exempel politiska förutsättningar att rädda eurozonen från dess inbyggda dysfunktionalitet? Det är ju minst sagt tveksamt. Och faller den gemensamma valutan kan det leda till ett kaos som kommer de aktuella flyktingfrågorna att verka bagatellartade.

▪ Christian Swalander

BokomslagThomas Piketty
Kan Europa räddas?
Översättning: Per Svensson
Volante förlag 2015

 

Kategorier
Dela den här artikeln: