[150928] Med De sista vittnena avslutar Svetlana Aleksijevitj sin svit dokumentära verk där hon under den övergripande rubriken Utopins röster samlat vittnesmål från människor som under andra världskriget eller i samband med kärnkraftshaveriet i Tjernobyl på olika sätt blivit offer eller tvingats offra sig i en totalitär stats intresse. Nu är det barnen som får komma till tals, de som var barn i Sovjetunionen under andra världskriget och blev vittnen till tyskarnas framfart i de ockuperade delarna av landet.
Boken rymmer hundra ganska korta texter, koncentrerade berättelser som med stor intensitet skildrar avgörande livsögonblick, händelser som inga barn borde behöva uppleva, och som lever starkt i minnet hos de vuxna som Svetlana Aleksijevitj intervjuat under åren 1978-2002. Här finns ingen sammanbindande författarröst, inga distanserade reflexioner, inga politiska eller sociologiska slutsatser eller analyser. Bara såriga minnen, men gjutna i den speciella form som Svetlana Alekisjevitj ger sina dokumentära skildringar, en litterär röst som genomlyser texten med en sorgens auktoritet som går direkt till läsarens hjärta och blir i varje stund gripande. Här bör nämnas den insats översättaren Kajsa Öberg Lindsten gör för att låta denna kvalitet hos texten få genomslag också i den svenska versionen.
En bok av det här slaget kan inte recenseras på vanligt sätt, trots att den litterära styrkan är avsevärd och verkningsfull är det ändå de oändligt tragiska vittnesmålen som är huvudsaken, och de kan inte göras till föremål för någon estetisk värdering. En helt annan sak är det med den etiska och moraliska dimensionen. Det är lätt att på en teoretisk nivå tala om hur det begåtts och begås brott mot mänskligheten och att krig är något fasansfullt. Men här konfronteras man med brottets praktik och fasans konkretion. Boken är svår att läsa, inte minst därför att inlevelsen och medkänslan kräver tid för att hanteras, läsningen bromsas in därför att man måste ge sina känslor utrymme.
De slaviska folken hörde till vad nazistena kallade undermänniskor. Det betydde att den, ytterst relativa, hänsyn som kunde visas människor i ockuperade länder som Norge, Danmark eller Frankrike inte alls gällde i Sovjetunionen. Att döda ett ryskt barn var för tyskarna likvärdigt med att döda en råtta eller en lus. Nu är det barn som överlevt som berättar, men de såg sina syskon mördas, och något som återkommer gång på gång är hur de som små barn, kanske fyra-fem år, såg sina mödrar skjutas. Deras fäder var oftast vid fronten eller ute i partisanstrider på ockuperat område. Alltså blev det påfallande ofta mödrarna som mördades. Någon såg sin mamma hängas. Hon hade en lång fläta som hon lyfte ur snaran när den lades om hennes hals. Så drogs vagnen under henne undan och kroppen snurrade i snaran. Och barnen såg.
Ett avsnitt handlar om Lenigrads belägring, de berömda niohundra dagarna. Ett barn berättar om hur familjen fick en hund som mamma band vid elementet i köket innan hon bad barnen gå ut. Så fick de mat några dagar. Alla hundar försvann, alla katter, alla råttor, varje grässtrå mellan gatstenar.
Utopins röster är ett dokumentärt storverk av historisk betydelse. Här syns krigets rätta ansikte. Jag menar att det dessutom är ett litterärt verk av hög klass. I år liksom förra året ligger Svetlana Aleksijevitj i topp när det gäller spekulationerna om vem som får Nobelpirset i litteratur. Frågan är hur Akademien värderar det dokumentära materialets betydelse i relation till texternas otvetydigt litterära röst. Får hon priset är det ytterst välförtjänt.
