När sjukvården leker affär

Bokomslag

[151008] Dagarna efter att jag läst ut Susanne Merz bok läser jag i SvD att Radiumhemmets personal slutar i massor och kritiserar klinikledningen (16/9 2015). ”Situationen är allvarlig och oroväckande för cancersjukvården i Stockholm”, läser jag samt att ”… 53 sjuksköterskor och minst fem läkare har slutat det senaste året. Och bland dem som jobbar kvar är förtroendet utraderat, säger en annan medarbetare på Radiumhemmet”.

Det går ju an för de anställda som bara kan sluta. Värre är det för de sjuka som endera får adekvat hjälp eller avgår med döden, som författarinnan Susanne Merz, som skrev boken Från inbillningssjuk till dödssjuk, gjorde, efter vad som förefaller ha varit en rent skandalös behandling bl.a. från Karolinska sjukhusets sida.

Susanne Merz bok om hennes resa genom sjukvården är boken som man får ångest av att läsa. Att jag fick det beror kanske på att jag, trots att jag haft turen i livet att ha fått vara helt frisk fram till för ett år sen, och sällan sökt läkare för egen del, känner igen så mycket i boken. Dels känner  jag igen en hel del av det hon skriver från tiden då min mamma bodde på demensboenden men också från en närståendes erfarenheter av sjukvården och läkare och från mina egna, hittills ganska sällsynta läkarbesök.

Susanne Merz, som var socionom och magister i klinisk medicinsk vetenskap, skrev alltså en bok om det skandalösa bemötandet hon fick i en sjukvård som flera gånger missade hennes cancrar och även en del andra allvarliga sjukdomar. Man börjar läsa och undrar ganska snart hur man ska stå ut med att läsa en 235 sidor lång litania om hennes sjukdomar och lidanden, och finner att man inte sluta att läsa boken.

Titeln på boken syftar på att man ville förklara hennes symtom som tecken på psykisk sjukdom i början, inbillningssjuka alltså, och på hur hon slutligen blev dödssjuk på grund av läkares inkompetens eller ovilja att ta henne på allvar. Hon  bollades mellan olika sjukhus och olika avdelningar och ingenstans ville man till en början se att hon faktiskt var sjuk. Bemötandet hon fick spände över hela fältet av oförskämdheter från att hon ansågs simulera och bara ville skaffa sig en pension till att man försökte låsa in henne på ett mentalsjukhus. Ovanpå allt detta slarvades papper bort, laboratorieprover försvann, blandades ihop, var felaktigt tagna eller slarvigt analyserade. Hon fick slutligen vänta månader på en cancerbehandling som borde satts in direkt.

Jag tror att det finns många, framför allt kvinnor, som skulle känna igen sig i hennes berättelse.

Susanne  Merz var kunnig om vård och sjukdomar och hon hade kontakter inom vården i andra länder så hon ordnade bland annat en hjärntumöroperation i Frankrike åt sig. Hon ställde krav på läkare och vårdpersonal och fler än jag har nog kunnat konstatera, att om det finns något som somliga läkare inte tål så är det patienter som har egna idéer om vad som drabbat dem.

Susanne Merz beskriver hur bestört hon blev när hon kom underfund med att det inte gick att få någon utpekad som ansvarig för all den felbehandling hon hade utsatts för. Socialstyrelsen brydde sig inte, sjukhusledningarna brydde sig inte, JO brydde sig inte. Till slut var hon ensam med sin livshotande sjukdom, den som tog hennes liv efter en lång sjukdomsperiod. Hon avled 2013, strax efter att hon hade avslutat sin bok.

”Hon visste att den inte skulle kunna hjälpa henne”, läser jag på bokens baksida, men hon hoppades att den skulle bidra till att andra inte råkar ut för samma behandling. Hon ville att boken skulle läsas av politiker och beslutsfattare – och förstås av andra patienter”.

Man kan bara hoppas att några av dessa faktiskt läser hennes bok. Det är desto angelägnare som media idag, då och då, berättar om andra patienter som behandlas ungefär lika illa. Det ska inte behöva vara på det här sättet. Det är ju svårt att uttala sig om orsakerna till bemötandet av henne, och av andra, men nog misstänker man att den nya principen att leka affär med sjuka och gamla, har lett till att ingen vårdinstans vill sitta med svårutredda patienter. Kan deras sjukdomar inte diagnosticeras inom 10 minuter och eller med några enkla test, ja då försöker man göra sig av med patienten eftersom den kommer att inbringa för lite pengar till vårdenheten.

Var det detta som våra politiker hade som målsättning med privatiseringarna och med sin s.k. valfrihetsreform inom sjuk- och äldrevården?  Som patient är jag inte intresserad av att få välja vilken vårdcentral eller vilket sjukhus som ska få nonchalera mig. Jag vill ha en bra och effektiv vård på närmaste vårdenhet.

▪ Kerstin Berminge

BokomslagSusanne Merz
Från inbillningssjuk till dödssjuk
NISUS förlagskonsult 2014

 

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: