[151012] Blå stjärnan är den femte boken i Jan Guillous romansvit om 1900-talet. Det är också den litterärt sett svagaste, och man börjar fundera på om Guillou ska ro det här stora projektet i hamn med några läsare i behåll.
Förtjänsten med Blå stjärnan är att kvinnorna sätts i centrum som huvudsakliga aktörer. Främst gäller det Johanne Lauritzen, en av de yngre i den generation som i den här boken upplever och på olika sätt involveras i det andra världskriget.
Johanne Lauritzen som är akademiker och doktor i litteraturvetenskap kommer att enrolleras som engelsk agent med uppgift att föra ut politiskt förföljda människor från det ockuperade Norge. De som följt Guillous romansvit vet att Johanne kommer från en norsk familj som efter diverse turer är huvudsakligen svensk men med starka tyska inslag. Johanne talar följaktligen flytande de språk hon behöver för att verka som agent i en situation där hon behöver kommunicera obehindrat med både tyska militärer, norska motståndsmän och svensk hemlig polis.
Som det måste vara hos Guilllou är Johanne inte bara en briljant intellektuell och politisk analytiker, hon är också överjordiskt vacker, vilket blir en tillgång när hon använder sig av sexuell aktivitet för att avslöja tyska militära hemligheter. Jan Guillou vinnlägger sig verkligen om att visa hur Johanne förhåller sig distanserat och kalkylerande till denna del av sin agentverksamhet, samtidigt som hon inte alltid helt saknar utbyte av den i rent fysisk bemärkelse.
Blå stjärnan saknar alltså inte förutsättningarna för att bli en spännande roman, men dessvärre blir så inte alls fallet. Boken är faktiskt förvånansvärt tråkig, vilket bland annat beror på Jan Guillous bristfälliga förmåga att skapa karaktärer med djup och komplexitet. Även en kvinnlig hjälte blir en träaktig figur i stil med den stolpige agenten Hamilton, uppfylld av sitt egen betydelse och framställd med en egendomligt pretentiös stil, där läsaren ska förmås medverka i en pakt där det är underförstått självklart att Guillous hjälte tillhör en intellektuellt och socialt suverän elit. Det blir lite skämskudde när hans inverterat bornerade figurer briljerar med sina kunskaper om fina maner, goda viner eller konsten att hantera en stor segelbåt eller ett jaktgevär.
Bokens handling utspelar sig under åren 1941, 1942 och en del av 1943, innan ett hopp görs fram till våren 1945 och fredsfirandet i Oslo. Johanne är givetvis där, och kan fira tillsammans med en av de kvinnliga motståndsledare som skamligt nog, vilket Guillou förtjänstfullt lyfter fram, förbisågs när motståndskämpar efter kriget skulle hedras och belönas.
Eftersom Johanne är litteraturvetare gör Guillou en del, ganska tafatta, försök att skildra de intellektuella kretsarna i Stockholm vid den här tiden. Eftersom han valt en kvinnovinkel i boken blir det en hel del sarkasmer om manliga intellektuella som fyllda av egenkärlek och inbördes beundran gör sitt värsta för att förföra unga kvinnor med konstnärliga eller akademiska ambitioner. Av någon anledning är Guillou särskilt sarkastisk mot Eyvind Johnson, inte för hans eventuella förförelseförsök utan för att hans romaner är trista och speglar ett vacklande och mesigt författarintellekt. Jag förstår inte varför Guillou kastar sten i detta glashus, han borde ju ändå vara tillräckligt läskunnig för att inse hur mycket större som författare än han själv Eyvind Johnson är.
Det man kan hoppas är att Guillou när han går vidare i sin svit kan höja kvaliteten när han börjar komma in på årtionden som han själv upplevt. Annars kanske det vore lika bra att avbryta här.
