En verklighetens familjesaga

böcker.vinjett

[151013] Sveriges rikaste man vid 1900-talets början var han. Ernest Thiel, bankdirektör, mecenat, poet, Nietzschekännare – men också galleriägare och vän med Sveriges stora författare och målare.
En hård man som hade ett känsligt inre och dog nästan utfattig. Och som lämnade sin familj för sitt livs passion.
Lars Ragnar Forssberg har skrivit om en man som älskade konst mer än pengar.

”Ansiktet, huvudet, nästan till fullkomlighet utmejslade, få en att tänka att Vår Herre verkligen denna gången lade sig vinn om att inte släppa ifrån sig ett halvförrättat arbete.”

Författaren Marika Stiernstedt skrev så om Ernest Thiel i Dagens Nyheter 1907. Han stod då på höjden av sin levnadsbana, 48 år gammal, ofantligt rik och hade under våren invigt sitt konstpalats på Djurgården med en magnifik fest.

Och det är tack vare Thielska galleriet på Blockhusudden som Ernest Thiel är ihågkommen. De stora insatser han gjorde för att modernisera Sverige – som gruvbrytning, järnvägar och kraftverk till finansiering av Ord och Bild och Svenska Dagbladet – har andra tagit åt sig äran av.

Han motsvarade inte
bilden av den gängse finansmannen. Stiernstedt skrev att han har ett drag av ”tankfull ogenomtränglighet” och hans äldsta dotter Signe talade i brev om sin ”egendomlige och älskade pappa”.
Som Lars Ragnar Forssberg skriver: ”Kanske levde han efter Nietzsches devis att alla djupsinniga människor behöver en mask, ja, kanske inte bara en.”

Han föddes som Ernst Jacob Thiel den 18 augusti 1859 i Norrköping. Hans far Jean-Jacques Thiel var ingenjör i textilindustrin och från Belgien och katolik till tron. Hans mor Fanny Stiebel var en vacker judisk flicka och detta ställde till problem när hans föräldrar skulle gifta sig: i Sverige vid denna tid var det förbjudet att ingå denna sorts blandäktenskap. Men när Jean-Jacques far dog undanröjdes hindret och det bestämdes att Ernst skulle uppfostras enligt den mosaiska trosbekännelsen.

Men vid vuxen ålder ändrade han sina förnamn till Ernest Jacques.

För att hoppa framåt en bit: Våren 1884 blir Ernest Thiel direktör i Stockholms Enskilda Bank, som öppnas som filial till banken i Härnösand. Ernest är tjugofyra år gammal och tack vare honom ökar banken på fem år sin balansomslutning med 60 procent. Han blir rikligt belönad, från 1887 får han en fast årslön på 15 000 kronor plus en tiondel av nettovinsten.

Genom giftermål med Anna Josephson 1884 får han inträde i den judiska aristokratin i Stockholm. Fruns syster är gift med den mäktige bokförläggaren Karl-Otto Bonnier. Kompositörer, målare, skådespelare blir nu hans umgänge – och hans svärfars brorsbarn är konstnären Ernst Josephson. Ett rikt socialt liv förunnas nu Ernest Thiel men han känner sig inte hemma, uppväxt i en småborgerlig miljö som han var – och nog för att han var musikalisk och kunde spela piano men i många stycken var han i övrigt obildad: ointresserad av skönlitteratur och konst och inte road av opera och teater.

”Han var en man som inte var hemmastadd någonstans, en man ständigt på väg någon annanstans i tanken eller rent fysiskt” skriver författaren.

De ekonomiska framgångarna gjorde inte Ernest lycklig. Familjen växte snabbt: 1885 föds Signe, 1887 Ragnar, 1889 Karin, 1892 Olof och 1896 Margit.
Men Ernest var hård mot sina barn och, som han skrev i efterhand ”varför upptäckte jag aldrig min hustru? Hon dyrkade mig. Hon ville göra allt för mig. Och hon gjorde det också.”

Hans barn berättade också senare om en mörk uppväxt. Ordningen vid middagsbordet var militärisk: den som råkade spilla förvisades från matsalen och det enda språk som fick talas vid bordet var franska.

Och sonen Ragnar fick ofta stryk av fadern.

Lars Ragnar Forssberg ger tidsbilder av Sverige från det sena 1800-talet: arbetarnas förhållanden var urusla, hälsovådliga bostäder och låga löner, landet var underkapitaliserat för utbyggnaden av järnvägen t ex och det var här som Ernest tjänade pengar då han sydde ihop lån som staten behövde.

Han började samarbeta med Knut Wallenberg i affärer. Något han i slutet av sitt liv skulle ångra. ”Teaterlånet” heter ett kapitel, som behandlar de två affärsmännens lån till bygget av nya Kungliga Operan i Stockholm; ett lån som betraktades i efterhand som ett bedrägeri, skriver författaren.

Vid 1890-talets slut är det fler som arbetar inom industrin än inom jordbruket. Ernest och Knut skapar det nya samhället Saltsjöbaden och ger sig in i exploateringen av järnmalmen i Norrbotten.
Ernest kom att under flera år ägna sig åt såväl svindlande som lukrativa affärer. Men så plötsligt träffar han sitt livs stora kärlek: Signe Maria.

Hon var född 1869 och hade blivit både änka och barnlös vid 27 års ålder. Maken Fritjof Hansen hade dött – ”sannolikt till följd av vällevnad” skriver författaren – och sonen Magnus Andreas dog i blindtarmsinflammation.
Signe Marias framtidsutsikter såg dystra ut men snart fick hon anställning hos familjen Thiel som sällskapsdam åt Ernest hustru Anna.

Ernest blev våldsamt förälskad i Signe Maria redan 1895 och skilde sig från sin hustru två år senare. Den 20 december 1897, bara en dryg månad efter skilsmässan, gifte han sig med Signe Maria Hansen.

”Han var kär och galen!” skriver Lars Ragnar Forssberg.

De nygifta flyttar till en nyinredd våning på Strandvägen med tio rum och tre tjänare. Nu fick Ernest utrymme för den konst han allt ivrigare hade börjat samla.

Hans exhustru Anna gick inte lottlös ur skilsmässan. Hon fick en livränta på 40 000 kronor per år och fick bo kvar i den gigantiska villan nära Humlegården i Stockholm med allt lösöre och fick vårdnaden om de fem barnen. Men Anna var förkrossad av makens svek. Och en skilsmässa på den tiden var ovanligt och skambelagt. Drygt 300 fall per år, skriver författaren – och citerar Ernests dotter Signe som skrivit i en släktkrönika att hon ansåg det sannolikt att föräldrarnas skilsmässa aldrig skulle ha blivit av om farfar hade levat . ”Han var den enda pappa lydde” skrev Signe.

Lars Ragnar Forssberg skriver:

”Det oscarianska Sverige höll äktenskapet i helgd medan dubbelmoralen frodades. Den av Thiel så beundrade Oscar Levertin hade ett långvarigt förhållande med en gift kvinna, liksom Thiels schackpartner Hjalmar Söderberg. Verner von Heidenstam var både a- och omoralisk och den blivande svärsonen Sven Lidman var inte ensam om att gå till prostituerade…”

Hjalmar Söderberg för övrigt, var mycket god och nära vän med Ernest Thiel, som bistod Söderberg med ekonomisk hjälp närhelst han behövde det, vilket var rätt ofta. Schack spelade de med varann per brev då Hjalmar Söderberg efter sin skilsmässa bodde i Köpenhamn därefter i många år.

Ernest Thiel fungerade som mecenat även åt andra vänner – inte minst konstnärer, som hade det svårt att få sålt sina tavlor i perioder.

Uppenbarligen falnade lågorna i den passion Ernest och Signe Maria hade haft. Deras son Tage som Ernest älskade mer än alla andra var han sannolikt inte far till. Utan hans gudmor, som var Fredrich Nitzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsches – vilken Ernest Thiel blev personlig vän med – kusin Max Oehler – medlem av nazistpartiet och tillfångatagen av sovjetiska trupper efter kriget – har pekats ut. Oehlers äldsta dotter berättade för Tage vid ett besök i Sverige efter andra världskriget att hon alltid vetat att han var hennes bror. Och i ett brev berättade Ernests dotter Signe att fadern vid ett tillfälle frågat om inte hon också tycker att Tage är väldigt lik ”den där Oehler.”

Tage, som många i släkten ansåg vara ohederlig som ung, blev författare och skrev bittert om sina föräldrar så småningom. Hans mor Signe Maria tog sitt liv den 19 september 1915. Tage var sex år. Äktenskapet med Ernest hade varit dött länge. Signe Maria hade fött en dotter 1913, som Ernst tog på sig faderskapet för, men alla visste att pappan hette Bengt Berg – ornitolog och djurfotograf.

Jag tycker man kan kalla denna bok för en verklighetens familjesaga. Ty den innehåller nästan allt som ett drama av det slaget kräver: rikedom, makt, kulturelit, affärsframgångar, kärlek, svek, självmord, skam över att yngsta dottern Margit var utvecklingsstörd och gömdes undan på hospital – och så då när allt börjar falla: pengarna och makten glider Ernest Thiel ur händerna.

Ernest Thiel skrev ner sina minnen i bokform 1939 men utpressades uppenbarligen av Wallenbergfamiljen ihop med förläggaren Tor Bonnier att inte ge ut dem på 30 år. Här hittar jag det enda misstaget i texten, då Lars Ragnar Forssberg skriver:

”1969 kommer den första upplagan av ”Vara eller synas vara” ut på Cavefors förlag – således efter tjugo och inte trettio år som hade överenskommits…”

Men mellan 1939 och 1969 är det väl ändå 30 år?

Tillförlitliga uppgifter fanns om att Thiel hade skrivit en nidskrift om Knut Wallenberg.

”Men det som var kontroversiellt 1939 var det inte 1969.” skriver Forssberg – och bekräftar därmed felräkningen jag pekade på ovan.

Ernest Thiel dog den 5 januari 1947. Han blev 87 år. Hans första fru Anna – som han på äldre dar ångrade att han skilt sig ifrån – dog en dryg månad senare 83 år gammal.

I dödsrunan i Svenska Dagbladet skrev Axel Gauffins att Thiel framträtt som poet och att Hugo Alfvén tonsatt många av hans dikter. Kanske var det poet han egentligen skulle ha blivit. Mot slutet av sitt liv skrev han, likt hans dyrkade mästare Nietzsche, aforismer som han samlade i en anteckningsbok. Där står bland annat:

”Kärlek är en kult, eller en sinnesförvirring, eller en fördömelse beroende på vem man själv är och på vem Hon är.”

”Fattigdomen skänkte mig vad rikedomen aldrig kunnat ge: ensamhet. Så länge jag var rik fick jag aldrig vara i fred, aldrig ensam. Först sedan jag blivit fattig blev jag ensam. Ingen ringa gåva.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Lars Ragnar Forssberg
Ernest Thiel
Pengar & Passion

Leopard förlag 2015

Kategorier
Dela den här artikeln: