Revisor som roar mer än svider

[151025] Med en högt uppskruvad spelstil som får komedin att tippa över till ren fars tar Folkteaterns uppsättning Revisorn? till stor del udden av driften med korrupta myndigheter, så som till Gogols besvikelse också skedde på hans tid. Men så fick pjäsen, som den spelades även då, självaste tsaren, den ärkekonservative Nikolaus I, att ge den fri lejd förbi censuren.

Tsaren lär efter premiären ha utbrustit: ”Vilken pjäs! Här fick alla sig en känga och mest av allt jag”. Men Gogol lär ha känt sig missförstådd. Hans avsikt hade inte framför allt varit att roa utan snarare att åstadkomma samhällsförändring. Att det inte låter sig göras i en handvändning (om alls?) placerar Gogols Revisorn bland de ständigt aktuella klassikerna och en av ett fåtal ryska. Frida Röhls uppsättning på Folkteatern, som förhåller sig fritt till Gogol, därav frågetecknet, riktar inte oväntat udden mot dagens korruptions- och mutskandaler i Göteborg. Men den roar mer än svider också där med en starkt krympt rollbesättning. Flera av figurerna är sammanslagna till tre förvaltningschefer – för skolan, sjukvården och polisen. Bara efternamnen de fått, Tom-Tunna, Jordgubbe och Skrävel driver upp farsen till ren buskis. Scenografin är tudelad i dels ett tjänsterum, dels i något av hall eller väntrum med retroprägel, där det i första akten pågår ett ständigt snubblande över huvudet på ett lejonskinn à la nyårsklassikern Grevinnan och betjänten, som inte har någon motsvarighet hos Gogol. Det har inte heller de citat av Karl Marx, Thomas Piketty, Johan Norberg, Granskningskommissionen i Göteborgs stad m m som föreställningen kryddats med eller snarare överlastats med.

bild ur föreställningen

Pjäsens huvudperson, borgmästaren, som Gogol döpt till Antón Antónovitj Skvoznik-Dmuchanóvskij uppträder här som kommunstyrelsens ordförande, kommunalrådet Lena B Skrävel. En roll som självklart fallit på Lena B Nilsson att gestalta. Det gör hon också med den komiska fingertoppkänsla hon förvärvat genom åren. Hon har, med stor igenkänningsfaktor, tillskansat sig ett rikt register av gester och repliker, som hämtade ur någon handbok för maktpositionering. Hon är verkligen rolig. Man riktigt ser hur håret tänks resa sig på henne och hennes stab av förvaltningschefer, hemmamake och dotter, när budet kommer om att en revisor är på väg anonymt till den lilla staden för att granska finanser och tillstånd. Ingen har rent mjöl i påsen och den herre med betjänt som de smörjer med pengar och fjäskeri i tron att det är den anonyme revisorn kan anlägga en vag och klädsam ton av ironi som motvikt. Kanske är det med hänsyn till författaren som Anders Tolergård tolkar rollen som den falske revisorn Chlestakov, här kallad Anders Svindell, i en mindre farsartad stil. Gogol lär vid något tillfälle ha velat spela den rollen själv för att burleskerierna inte skulle ta överhanden. Med stort skägg och pälsmössa blir Tolergård med sin ”betjänt” Evyn Parayok (Evin Ahmad) den trovärdigaste och framför allt den av dem som för tankarna till Gogols Ryssland.
Britt Nordberg

▪ Britt Nordberg

Pjäs: Revisorn? Fritt efter Nikolaj Gogols komedi Revisorn
Bearbetning: Magnus Lindman efter Hjalmar Dahls översättning
Regi: Frida Röhl
Scenografi/kostymdesign: Charlotta Nylund
Mask/Peruk: Lars Carlsson
Ljusdesign: Carina Persson
Videodesign: Ludde Falk
Kompositör/livemusik: Amina Hocine
I rollerna: Lena B Nilsson, Elisabeth Göransson, Yngve Dahlberg, Kardo Razzazi, Sara Wikström, Anders Tolergård, Evin Ahmad, Sanna Hultman, Ada Teisbo (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö)

Bilden: Lena B Nilsson, Evin Ahmad och Anders Tolergård i Revisorn? På Folkteatern i Göteborg. Foto: Ludde Falk

Kategorier
Dela den här artikeln: