Ett liv nära döden

porträtt Stig Rosén

[151106] porträtt Stig RosénSom barn bodde Stig Rosén granne med begravningsbyrån istället för att bli rädd blev han fascinerad av döden. En fascination som följt med upp i vuxen ålder och som präglat hans yrkesval. Möt ”knäppisen” som arbetat i ”dödsbranschen” hela sitt vuxna liv.

Det började på 1950-talet i Sandviken, där Stig Rosén föddes 1942. Han växte upp i en gammal träkåk och var en pojke som gillade pyssel och juldekorationer mer än fotboll och idrott. På Storgatan, tio minuters väg från hemmet, fanns två fönster i souterrängplan, i lagom höjd för ett litet barn: det ena tillhörde en blomsteraffär, det andra hade ständigt fördragna gardiner. Som pojke gick Stig ofta förbi, försökte kika in genom gardinerna, funderade över vad som pågick därinne i det dolda rummet. I en glipa skymtade kistor fram, som otydliga formationer, de avtecknade sig skugglikt, staplade på varandra. Så småningom lyckades han lista ut att det var kistlagret hos stadens begravningsbyrå, den enda som fanns då, och den hette Stenmarks blomsteraffär och begravningsbyrå.

Stig på kyrkogården

Barnet Stig fascinerades av det han såg och ville veta mer. Den vuxna Stig har bevarat sitt intresse för allt som har med döden att göra och han har ägnat hela livet åt att lära sig så mycket han kan i ämnet.

– Det var något så mystiskt och spännande med det som pågick där inne på begravningsbyrån, säger han. Och så den stora likbilen som kom åkande; ett åbäke – Volvo sugga kallades modellen – med vita fransar och tofsar i fönstret, och kistan som stod där bak. Kan det finnas någon mer unge som är intresserad av sådant? Det är väl inte normalt? Ja, jag ser på mig själv som en knäppis.

Det sista tillägger han med ett leende, han har lätt för att prata och bjuder på sig själv. Han bjuder mig på frukostkaffe och smörgås också; vi träffas en kylig morgon på Café Blåbär på Kungsholmen i Stockholm. Stig har bott vid Fridhemsplan i många år, det är hit han återvänder vid sina stockholmsbesök, men efter pensionen har han flytt storstaden för skogarna i Hälsingland. Vi ses för att prata om hans fascination för döden – och för att tillsammans försöka pussla ihop berättelsen om pojken utanför begravningsbyrån, mannen med det ovanliga intresset, “knäppisen” som har levt hela sitt liv i närheten av döden.

– Det hände ofta, fortsätter han, att jag såg hur den där likbilen stannade vid någon port i staden. En gammal tant kom ut, med hatt och en liten väska, och jag tänkte “vad synd om henne att alla hennes släktingar dör”. Men det visade sig att hon var sveperska, och att hon jobbade på begravningsbyrån. Hon hade haft samma arbete i hela sitt liv och fortsatte ända till 75-årsåldern.

Fönstret med gardinerna, åbäket till likbil och den lilla sveperskan – det var där Stigs intresse för döden började.

Har du någon aning om varför? Hur kommer det sig att just det här ämnet fängslar dig?

– Nej, det går inte att svara på. Jag vet verkligen inte. Men det fanns någon sorts spänning i det, det kände jag ju redan som liten; jag blev nyfiken, det var hemliga saker som pågick, sådant folk inte pratade om. Samtidigt finns det för mig en sådan frid kring allt som har med döden att göra. Den känner jag när jag går på kyrkogårdar än i dag.

När Stig Rosén var i tjugoårsåldern flyttade han från Sandviken till Uppsala. Han hade jobbat ett par år på järnverket och ville prova något nytt.

– Jag gav mig av på vinst och förlust, hade ingen bostad och min första sovplats blev i Hotell Sveas badrum. Hotellet var fullbelagt och de ställde in en tältsäng där åt mig. Men jag tänkte: “Det ordnar sig väl.”

Stig på kyrkogården närbild

Och det gjorde det, Stig gick upp till Akademiska sjukhuset nästa dag och frågade om det fanns jobb åt honom. Jodå, det fanns ett på vaktmästeriet, och på den vägen kom han att återknyta kontakten med döden, i sjukhusets källare, kulvertsystem och bårhus. I vaktrummet, centralen för Stig och hans arbetskamrater, ringde telefonen stup i ett och då och då uppfångade han ett ord som han reagerade på: “mors”. Han undrade vad det betydde – “Kan någon ta en mors?” – och när han frågade fick han veta att det var latin för “död”. En avliden person skulle transporteras från någon avdelning till ett kylrum och Stig började säga “det tar jag!” så fort han hörde ordet. Det var hans första närmare kontakt med döda kroppar. Ibland fick han också gå med ärendet “paket till patologen”; ett foster eller dödfött barn som skulle bäras till kylrummet.

På patologen träffade Stig obduktionsteknikern Agne Lag, och de fick fin kontakt. Stig gjorde sig ärenden till patologen och fick vara med och se hur jobbet går till, han imponerades av Agne Lags varma utstrålning och ödmjukhet och ur en djup sympati och beundran växte så småningom en vänskap fram.

– Jag känner ingen finare människa, säger Stig. Agne Lag är en underbar person som har gjort storverk. I jobbet var han alltid noga med etiken. Han visade lika stor respekt för de döda som för de levande, han kunde knyta kontakt med de sörjande människor han mötte och han tog hand om studenter som ofta var nervösa, eller till och med skräckslagna, när de konfronterades med döden. Agne Lag var som ett solsken, både som person och yrkesman. Han hade verkligen hamnat på rätt ställe.

Agne Lag är numera pensionerad och fick Fåhraeuspriset 1996 av patologiska institutionen vid Uppsala universitet för “en enastående och ovanlig pedagogisk insats” och för sin “begåvning för att se hur människor känner sig”.
– Han har gjort rätt för priset tusen gånger om, säger Stig.

Efter vaktmästarjobbet arbetade Stig Rosén en tid som mentalskötare på Ulleråkers sjukhus och där fick han en dag syn på en annons i tidningen. Begravningsföreningen – nuvarande Fonus, “någon har kallat det ‘Dökonsum’”, enligt Stig – skulle starta ett nytt kontor i Uppsala och sökte personal. Stig ringde direkt, nästa dag var han där och fick jobbet. Oftast hade man lördagsbegravningar på den tiden och det var mycket att göra. Han arbetade med att assistera vid jordfästningar och tog hand om praktiska göromål som att plocka fram kistor och svepa de döda. Han fick också åka och hämta avlidna personer och köra dem till bårhuset.

– Den första jag hämtade var en hemskt gammal man som låg på en varm veranda på ett åldringsboende. Han hade dött på natten och någon hade lagt ut honom på lämpligt ställe, det var så man gjorde då. Ja, och sedan rullade det på.

Samtidigt med jobbet på begravningsbyrån var Stig maskinist på Sandrewbiograferna i Uppsala. Ofta gick han direkt från biojobbet till patologen och svepte. Han tyckte om att arbeta i lugn och ro, när ingen annan var där och sa åt honom hur han skulle göra.

Var du inte rädd när du var ensam där på nätterna?

– Nej aldrig. Vad skulle jag ha varit rädd för? Patologen på natten är det mest stillsamma ställe man kan tänka sig.

Och Stig har förstås en poäng: Levande människor är mer besvärliga än döda. Han har träffat både knepiga typer och roliga figurer på de olika arbetsplatser han har varit på. Stig pratar om “branschen” när han sammanfattar de olika jobben i dödens närhet, på patologen, begravningsbyråer och kyrkogårdar, och menar att de som vistas där ofta är personer som har något att säga. Det blir paradoxalt nog inte så mycket kallprat och dösnack på jobbet för dem som tar hand om sysslorna vid livets slut.

– Folk här där jag bor, på landsbygden i Hälsingland, de pratar mest om älgjakt, fiske och pärerna, potatisen, och jag tycker att det finns så få som vill prata på allvar, om sådant som är verkligt intressant. Det är så sällan man träffar folk man kan prata med. Men i branschen kommer man i kontakt med människor som har varit med om mycket. Det finns ett allvar och en ärlighet kring det här jobbet – att sitta och pladdra i flera timmar om ingenting, det har jag svårt för.

Efter ett antal år på Begravningsföreningen började Stig jobba hos Hallsenius begravningsbyrå i Uppsala.

– Hallsenius var stadens förnämsta, det var överklass, ädelträ i lokalen, sådär murrigt som det skulle vara på en begravningsbyrå. Det var pampigt, det var ståtligt, men sådant finns ju inte längre. Nu är allt vitt och fräscht, men då var det andra tider och seder. Hallsenius själv gick alltid i svart kostym. “Direktör Hallsenius” skulle man säga, jag sa “chefen”, det fick han nöja sig med, gubben, och det gjorde han. Om någon ringde sa Inga, som tog hand om det administrativa, “vi ska se om direktörn är ledig”. Men han gjorde ingenting. Om han ens var där. Han var stor och tjock och såg direktörisk ut, men jag tyckte om honom.

I jobbet ingick också att hjälpa direktören själv med olika saker. Som att fälla träd vid hans sommarhus.

– Han kom och inspekterade i sin svarta kostym. Vi fick kaffe och mazarin och fem kronor extra i lön.
Stig kom bra överens med Inga – trots att de hade olika temperament. Hon var sävlig, pratade långsamt, brukade komma sent på mornarna och var sur innan hon fått kaffe. På huvudet bar hon ständigt en virkad basker i olika färger, svart på begravningar förstås. Hallsenius begravningsbyrå hade ytterligare en anställd, Pelle hette han.

– Alla var vi udda på olika vis, säger Stig Rosén. Pelle var en kuf. Det värsta han visste var att ha semester. Han blev bjuden på en Mallorcaresa av direktörn men när Pelle kom hem sa han “höh, det var ju ingenting, vad skulle jag där och göra?” Direktörn tvingade honom att ta semester då och då. Han mådde nog hemskt illa när han var ledig. Jobbet var hans liv.

Den finaste likbilen var en Packard, en amerikansk lyxbil, och Stig minns att Inga uttalade namnet med betoning på det sista a-et.
– När det var storbegravning på gång ringde hon upp Nisse Gustafsson på åkeriet och sa: “Baron på Salsta är död, nu får ni ta fram Packaaarden.”

Parallellt med jobbet på Hallsenius körde Stig Rosén extra åt Nisse Gustafsson som hade tre bårbilar och ett antal andra begravningsfordon. I jobbet ingick att hämta människor som dött, köra dem till rättsläkarstationen i Solna, och sedan skulle kroppen transporteras tillbaka till Uppsala eller hemorten. Om det var hämtning på en brottsplats kunde det hända att poliserna inte var färdiga med sitt arbete och då stannade Stig, ställde frågor och passade på att lära sig mer.

Skulle man kunna säga att du är något av en expert när det gäller döden?

– Jag är en nyfiken person, det gäller även på andra områden. Om det är något jag inte vet eller förstår mig på så tänker jag: Då tar vi reda på det!

Sedan 1960-talet har Stig sparat urklipp i sitt favoritämne, det kan vara alltifrån notiser om ovanliga dödsfall och nyheter i begravningsbranschen till artiklar om begravningsriter i andra kulturer eller undersökande reportage från ett krematorium. Urklippen samlades först i kartonger men är numera prydligt ordnade i plastmappar i två omfångsrika A3-pärmar. Stig har fortfarande kontakt med Agne Lag, som numera är över 90 år, och när Agnes dotter Åsa fick se pärmarna sa hon att “det här är helt unikt, det måste hamna i rätta händer och bevaras till eftervärlden”.

– Så nu ska vi se till så att pärmarna tas om hand efter min död, säger Stig nöjt. Vi har tagit kontakt med Uppsala universitet och undersöker olika arkiv, för att se var materialet kan göra störst nytta.

Han har en helt osentimental och praktisk inställning till den egna hädanfärden. Kroppen är redan donerad till Anatomiska institutionen på Karolinska institutet i Stockholm för forskning och undervisning och han har förstås varit där på studiebesök för att ta reda på hur det ser ut.

– Man använder inte formalin längre så jag kommer att bli liggande i sprit, och det tyckte jag inte riktigt om, så jag sa till chefen för avdelningen där att “hördu, jag är nykterist” – men han bara skrattade och sa: “Ja, vi använder sprit, det får du finna dig i.”

Någon begravning blir det inte efteråt, utan kroppen går direkt till kremering på Skogskyrkogården i Stockholm när Anatomiska institutionen är klar med den. Askan ska spridas ut där i minneslunden av personalen, utan vidare ceremonier. När askan är spridd ska några få personer kontaktas och informeras om detta – allt enligt Stigs noggranna instruktioner som finns skriftligt dokumenterade.

– Och om släkten inte gör som jag har föreskrivit och envisas med begravning i alla fall så kommer jag tillbaka och spökar, det har jag sagt till dem.
Så nästa studiebesök blir på krematoriet. Stig ser fram emot det.

– Jag ska dit och ta mig en ordentlig titt på hur det fungerar, de har fina grejer med datoriserade ugnar, det ska bli roligt att se.

Men att du inte vill inte ha någon begravning, hur kommer det sig?

– Äsch, folk säger: “Begravning, det måste man väl ha?” Men de vet ingenting. De flesta är alldeles för rädda, så fort döden kommer på tal så slår de ifrån sig. De säger “om jag dör …” men det är inte frågan om om, utan när. Jag tycker att man ska rucka på traditioner, släppa skräcken, prata om det. Att betala 30.000-40.000 kronor för en begravning är vansinnigt. Det är väl bättre att ge pengarna till Röda korset eller Cancerfonden? Men när jag tar upp sådant här blir alla nervösa. “Usch” säger de, “vi pratar om något annat.” Men det finns möjligheter till förändring, och även begravningsritualer och -traditioner förändras. Sakta men säkert.

Vi har för länge sedan ätit våra smörgåsar och druckit upp vårt kaffe och Café Blåbär börjar fyllas med lunchgäster. Jag tänker på de två fönstren som Stig gick förbi som pojke, då begravningsbyrån även inrymde en blomsteraffär. Blommor i det ena rummet, kistor i det andra: Livet och döden bredvid varandra. Och sedan då? På andra sidan? Finns det något efteråt? Stig har gått ur Svenska kyrkan för länge sedan och tror inte på någon högre makt.
– Jag brukar fråga religiösa människor varför det ser ut som det gör i världen om nu Gud finns, och då säger de alltid att Gud har givit oss frihet och egen vilja. Men då borde ju Gud ha sett vid det här laget att det inte fungerar. Om det finns en sådan högre makt så borde han slå näven i bordet och få folk att sluta döda, misshandla och våldta varandra.

Men tror du på något annat, en fortsättning, någon sorts efter-döden-liv?

– Jag kan bara säga att jag inte vet. Ingen har någonsin kommit tillbaka och talat om hur det ser ut på andra sidan. Så det är mitt svar: Jag vet inte. Men jag vet vad som händer med kroppen. Det är så mycket jag har sett, kroppar som det inte finns något kvar av, där det lilla som finns kryper iväg av sig självt. Första gången jag såg något sådant sa jag: “Bevare mig väl, det där borde ju grävas ner så fort som möjligt!” Men så gör man inte. Det ska till rättsläkarstationen och undersökas. Vi vet inget om livet efter döden, men vi måste ta hand om livet före döden, även det obehagliga, det som ingen vill tala om eller intressera sig för. Jag har bara gått sju år i folkskola, men om jag hade haft läshuvud så kanske jag hade blivit rättsläkare.

▪ Helena Looft

Bilderna på Stig
är tagna av Helena Looft

Kategorier
Dela den här artikeln: