Två x Folkteatern

[151204] Tillsammans med Göteborgs Stadsmission respektive amatörteaterföreningen Unga Folkteatern har Folkteatern Göteborg sjösatt två nya föreställningar – dels det .utforskande projektet Drömmar, dels Magnus Dahlströms 90-talspjäs Stålverket – den förra som en ostrukturerad kavalkad av symbolfyllda bildsekvenser, den andra en stålvass attack på ett system som orsakar de överblivna, de som inte passar in i mönstret. Båda verken fogar sig villigt in i teaterns ambition att rikta strålkastaren mot maktlösheten

Sverigebilder på italienska

Det är lätt att gå med på regissören Davide Iodices definition av spelplatsen som en ”förvaring av krossade drömmar”. Berättelsen, om man nu kan tala om en sådan, har också blivit en något överambitiös förvaringsplats för allehanda metaforer, hämtade såväl från Strindbergs Ett Drömspel som Ingmar Bergmans filmer.

Bakom föreställningen Drömmar står den italienske regissören Davide Iodices. Han arbetar vanligtvis i Neapel, där han bedrivit liknande projekt med och om människor som befinner sig i samhällets utkanter. Folkteatern har kommit i kontakt med hans arbete genom sitt engagemang i det europeiska nätverket Cities on Stage. Och upptakten i föreställningen, som blivit resultatet, väcker förväntningar. Elisabeth Göransson gör en härligt uttrycksfull uppvisning som en de hemlösas luggslitna och poetiska representant, innan ridån, en jättelik svensk flagga, ännu gått upp eller snarare fallit. Denna ridå sticker i ögonen, sydd som ett lapptäcke av sönderklippta gula och blå klädesplagg. Efterhand framträder projicerade bilder av åldrade ansikten på denna ridå.

När den sedan faller öppnar sig ett scenrum likt en stor verkstadshall, som, i stället för att ha gett arbete åt de människor som uppehåller sig där, fungerar som natthärbärge för hemlösa eller ankomsthall för människor på flykt. När de stora portarna till denna hall öppnas hörs havet dåna utanför och några människor kommer bärandes på ett livlöst barn, gestaltat av en välgjord docka, något som synes mer verklighet än dröm. Barnet läggs på en av de enkla campingsängarna, hedras med ett täcke av gyllene kläde och hissas upp i taket för att mot spelets slut hissas ner igen och bäras bort på ryggen av en stor fågel. Det är kraftfulla bilder som inringar denna föreställning som dessvärre inte talar så tydligt däremellan. Det är svårt att få grepp om föreställningens egentliga ärende. Svensktemat går igen i nationalsång och mångkulturell midsommardans, allt medan det pågår vad som liknar ett schackspel i ett hörn av scenen med ölburkar till pjäser och med döden allt mer närvarande. Något som för tankarna till Bergman-filmen Det sjunde inseglet.

Ur föreställningen, Elisabeth Göransson

Det är en föreställning som bygger på metaforer, stämningar och en scenografisk collageteknik, där bilder, ofta med religiös symbolik, radas på varandra och stundom både förtar varandra och möjligheten att alltid uppfatta replikerna. Alltsammans vilar dock väl i den sagofigursklädda ackompanjatören Harriet Ohlssons skönspel på sopransaxofon.

Thrillerstämning i gjuteriverkstad

Magnus Dahlströms svarta pjäs Stålverket hade vältajmad urpremiär 1995 och fick då stor uppmärksamhet. Tjugo år senare är den strukturomvandling som i pjäsen orsakar motsättningar redan långt gången. De nio som nu gestaltar maktstrukturer i ett krackelerande verkstadskollektiv förefaller mer som historia än samtid, åtminstone för svenska förhållanden.

Det inger en dubbelt klaustrofobisk känsla att först ta den stora varuhissen till fjärde våningen i det som är Konstnärernas Kollektivverkstad i det gamla Sockerbruket i Klippan, för att därpå känna sig instängd i husets bronsgjuteri, som ensemblen mycket medvetet valt som tillfällig teaterscen för detta thrillerstämda drama. Publiken omger det lilla utrymme som utgör spelplatsen och närheten till de konflikter som radas upp blir påtaglig både fysiskt och psykiskt, vilket förstås är avsikten. Verkstaden har med små medel fått form av ett solkigt fikarum i ett stålverk som utsätts för ständiga rationaliseringar med fackets goda minne.

Pjäsens nio olika karaktärer blottas efterhand och motsättningarna under fikapauserna blir allt hetsigare, tonen rå, sällan hjärtlig. Pådrivare är det unga konspiratoriska brushuvudet John, Andreas Scheffel, som tycks sluka allt syre i rummet för att förfäkta sina teorier i en allomfattande utmaning av framför allt den fackliga representanten Douglas (Erik Karlsson) med aktier i företaget. Maktförhållandena blir efterhand allt tydligare och, som ensemblen själv uttrycker det så blir det allt svårare att ”skilja skuld från oskuld, lögn från sanning makt från vanmakt, vän från fiende, ja även levande från död”. Allt mer vidgas perspektivet till en metafor för ett samhälle i stort, som kräver sina offer, och där en kvinnas frispråkighet och entusiasm snabbt blir harpunerad av både förman och kvinnlig kollega. Det är en oerhört rå och skickligt skriven text och Unga Folkteatern med eldsjälen Kim Lantz vid rodret tar väl hand om den, men lite mer eftertänksamhet skulle inte skada i ordflödena. Tempot är onödigt högt och dessvärre hörs inte allas repliker, särskilt som scenkonstruktionen gör att en del sägs med ryggen mot del av publiken. Kvinnan Sirpa som hittas död efter självmord har jag över huvud taget haft svårt att höra. Och hon har ändå en nyckelfunktion. Det är sannerligen ett svart drama, men som sådant saknar den inte också stänk av humor. Den gör sig bra som pendang till föreställningen Drömmar på Folkteaterns stora scen. Tillsammans ger de ett gott underlag för tankar om existentiella och mellanmänskliga frågor.

▪ Britt Nordberg

Föreställning: Drömmar
Scen: Folkteatern Göteborg, Röda scenen
Idé och regi: Davide Iodice
Dramaturg, författare: Isabel Cruz Liljegren
Scenografi, kostym: Titziano Fario
Medverkande: Yngve Dahlberg, Elisabeth Göransson, Evin Ahmad, Anders Tolergård, Kardo Razzazi, Harriet Ohlsson, Siw-Monica Johansson, Dezsö Lakos, Frode Vfrieden, Joel Carlström, Daniel Carlström

Stålverket av Magnus Dahlström
Scen: KKV, Sockerbruket, Göteborg
Regi: Kim Lantz
Medverkande: Sonny Andreasson, Eric Carlsson, Emanuelle Davin, Cecilia Hackzell, Ted Johannesson, Lars-Magnus Larsson, Anja Paulsson, Andreas Scheffel, Jane Shager

Bild: Elisabeth Göransson i Drömmar på Folkteatern.
Foto: Peter Lloyd

Kategorier
Dela den här artikeln: