[151209] Tisdagen den 24 november kvart över fem på eftermiddagen försökte en ung man klädd i kamouflagekläder som en soldat kliva på en militärbuss på Mohammed V:s gata mitt i Tunis. Men chauffören gav honom inte tillträde.
Då ställde sig den unge mannen framför bussen och lät sin bomb detonera. Han själv och elva ur presidentens garde inklusive chauffören sprängdes tills döds. Det skedde mitt i rusningstrafik, på en av Tunis mest trafikerade gator kantad av administrationsbyggnader, banker och hotell.
För tredje gången på nio månader drabbades Tunisien av ett terrordåd, med utegångsförbud och undantagstillstånd och massarresteringar som följd.
På torsdag (10.12) får Tunisien fredspriset. Eller rättare sagt en kvartett av fyra organisationer som tog sig för att medla då landet stod och vägde mellan kaos och kaos.
Tunisien, det enda land som lyckades med den arabiska våren och som oförtrutet fortsätter sin väg mot full demokrati, mot insyn i myndigheters arbete, mot internationell straffrätt, ombudsmannaskap och stabilitet. Men hindren är många.
Tunisien vid det turkosa Medelhavet. Där solen till och med i november värmer som en svensk försommardag.
I den lilla byn, Sidi Bou Said norr om huvudstaden Tunis blommar bougainvillean och hibiskusen är rödare och mer orange än någonsin, som om de tömde ur sig all kraft nu innan vintervilan. Hit till det som då var en fiskeby kom judar och muslimer som drivits ut från ut från det kristna Spanien i slutet av 1400-talet. Här bosatte de sig och tog med sig sina andalusiska sånger och sina kakelplattor och sin blåa färg som de satte på dörr-och fönsterkarmar. Längs de smala gränderna ligger som små palats, som rymmer showrooms för inredning typ sofistikerat, med badrum täckta av kakel i utsökta mönster från golv till tak värda en drottning. Utsikten över Medelhavet är hänförande. Café de Nattes har legat här sen ottomantiden, eller åtminstone sen fransmännen kom hit i slutet av 1800-talet och huvudgatan är knökad med souvnenirshopar.
Innan den 18 mars i år var det tjockt med turister varje dag.
– Fem kryssningsfartyg per dag kunde lägga till i hamnen Goulette och så kom de hit med buss för att se på skönheten, dricka te med pinjenötter och handla, berättar Ali, en av butiksinnehavarna. Spanjorer, italienare, tyskar, engelsmän. Nu kommer inte ett enda.
– Bara några enstaka affärsmän, eller familjemedlemmar till de utlänningar som verkar i Tunis.
Och såna verkar det finnas gott om. Det riktigt kryllar av rådgivare, biståndsarbetare, italienska EU-handläggare, franska FN-tjänstemän, danska statsvetare, amerikanska diplomater, svenska advokater, brittiska underrättelsetjänstemän, alla observatörer som inte längre kan observera inne i Libyen utan verkar från Tunis. Alla vill satsa på Tunisien, för att det är det enda goda exemplet i regionen,
Och det är bra för Tunisien. Men det som Tunisien kanske mest behöver, investerare, de kommer inte. Arbetslösheten är katastrofalt stor. Och butiksinnehavaren Ali säger:
-Affärerna är usla, jag säljer inget, men det finns inget annat jobb att få.
Bristen på arbete är kanske det största hindret för att Tunisien skall kunna gå rakt fram mot full demokrati. Den stora arbetslösheten bland främst unga och fattigdomen i de södra delarna av landet skapar grogrund för terrorismen. Tunisien är det land som sett till sin folkmängd levererat flest IS-medlemmar. Troligen så många som 5000.
Det finns de som längtar tillbaka till tiden med de gamla ledarna Bourgiba och Ben Ali. Då var det ordning och reda säger de.
Och hur ska ett folk som levt under en diktatur i ett halvt sekel och dessförinnan varit ockuperat i 70 år våga tänka öppet och låta folk ha insyn i rättsmyndigheternas verksamhet? Hur ska de kunna som övriga öppna demokratier föra statistik över dömda och offentliggöra siffrorna, när de inte ens klarar av att låta programmet för novembers årliga filmfestival bli transparent och tillgängligt? Hur skall man någonsin kunna läsa ett filmprogram med 50 filmer utan ett register?
Viljan finns. Hos politiker och hos administrationen, men mäktar de med alla svårigheter?
Hur skall ett land som slänger alla sopor, mat, glas, papper i samma soptunna klara sig? När sophögarna, bilvrak och taggtråd ligger slängda längs vägarna? När polismakten saknar ledning och underlåter att komma till brottsplatser? Och på sociala medier frågar sig tunisiska kvinnor: Hur är det möjligt att fem år efter revolutionen en våldtäktsman kan gå fri om han gifter sig med sitt offer?
Och hur skall man förhindra missnöjet bland de unga och få dem att se en framtid?
– Nu är det upp till oss att forma vårt liv och vi behöver satsa på utbildning, säger arkitektstudenten Shaima.
– Tunisien har allt. En fantastisk arkitektur som här i Sidi Bou Said, bevarade antika lämningar, underbart klimat och välutbildade kvinnor som vi här, som har ett mål.
Och nu också ett fredspris.
