Bland apelsiner och urverk

[151211] Mången läsare och biobesökare har läst respektive sett den unge Alex fylla sina nätter med horrorskönt ultravåld och s.k. ”in-ut”, men vad inte alla vet är att Clockwork Orange även är en pjäs. På Backa Teater har man dessutom valt att ”fräscha upp” berättelsen med en liten twist: alla huvudpersoner spelas av tjejer.

En av de mest påfallande skillnaderna mellan bok/film och uppsättningen är handlingen. Den är helt förlagd till en institution, likt den där Alex skall botas från sin sadistiska natur, och involverar en ny kvartett som i ett slags rollspel återskapar diverse scener ur boken för att visa på en självkontroll som visar att de kan uppföra sig som fina samhällsmedlemmar om de släpps fria.

bild ur föreställningen

Publiken får ta plats i en halvcirkel runt scenen, vilket skapar en känsla av närhet. Vi som åskådare kommer mycket närmre händelseförloppet och integreras på ett sätt som gör det svårt att värja sig när saker och ting börjar spåra ur. Ännu en lek med epistemologi kommer i form av till viss del självmedvetna referenserna till förlagan (t.ex. tjejernas förlöjligande av Burgess’ påhittade slang), vilka föranleder en typiskt postmodern lek med berättelsers verklighetsanspråk; snart kan tjejerna inte skilja mellan lek och verklighet. Gång på gång går spelet överstyr, få återskapade scener slutar i annat än gråt och skrik.

Skrik blir det dock lite för mycket av, eftersom samtliga skådespelerskor tenderar spela över. I filmen balanserar skådespelarna karaktärernas sinne för humor och deras sadism mycket bättre, där blir killarnas skojande som ett rovdjurs lek med bytet; här går skämten oftast över gränsen och blir bara löjliga. Valet av just kvinnliga protagonister ligger rätt i tiden, men det framgår inte vad detta skulle tillföra. Theresa De Lauretis konstaterade redan på 80-talet att berättelser inte förändras särskilt mycket av att enbart byta ut en berättelses man mot en kvinna om man inte samtidigt justerar rollen som sådan, men detta gör man bara delvis: antingen beter de sig som våldsamma män eller som unga tjejer, men sällan som våldsamma unga tjejer. Att dra varandra i håret blir blott ännu en punkt på våldsrepertoaren, men utöver detta känns det som om man missat en stor tillgång.

I övrigt har jag svårt att se vad pjäsen har för funktion som inte redan fylls av bok och film. Likt pjäsens huvudpersoner glömmer man emellanåt bort att det faktiskt inte handlar om Alex och hans ”droogs”, men scenerna som inte återskapar förlagan ger inte mycket nytt. Det moraliska dilemmat – om huruvida en människa är god om hon ändå inte har något annat val – genomsyrar inte berättelsen, utan blir även den mer av en kul referens. Visst är det underhållande, men mer jobb krävs om denna föreställning skall kunna bli ”horrorskön”.

▪ Martin Ricksand

A Clockwork Orange
Backa teater, Göteborg

Av
Anthony Burgess

Regi och bearbetning
Tereza Andersson

Översättning
Stefan Åkesson

Scenografi och kostym
Sven Dahlberg

Dramaturg
Stefan Åkesson

Skådespelare
Karin de Frumerie
Isabela Duarte Nilsson
Ylva Gallon
Pelle Grytt
Emelie Strömberg
Ove Wolf


Bilden: Isabela Duarte Nilsson, Ylva Gallon och KarindeFrumerie. Foto Ola Kjelbye

Kategorier
Dela den här artikeln: