Filmade prestationer

sektion film

[151218] Opera, teater och balett på scenen låter sig svårligen överföras till film, såvida man inte skapar ett bildspråk för det (exempel: Peter Brooks filmatisering av Mordet på Marat på sin tid), vilket det sällan finns pengar till. Det stannar vid att vara dokumentationer och globala visningar av exceptionella föreställningar har utan tvekan ett informationsvärde, men de kan inte mäta sig med den konstnärliga upplevelsen live.

I det avseendet står sig idrotten bättre. Hockeyn kan vara svår att överblicka, men tennis, simning, fotboll och individuell friidrott fångar uppmärksamheten med lätthet. Sätts den därtill i förbindelse med personporträtt eller meningsfull omgivningsbeskrivning har vi en given ”vinnare”.

Det sistnämnda kännetecknar i hög grad filmen Barça Dreams, som i skildringen av ett av världens främsta fotbollslag, FC Barcelona, samtidigt kommer att beskriva Spaniens historia av regionala motsättningar, under Franco-fascismen och i nutiden, som får ansikten genom att de individuella spelarna plockas fram och i intervjuer eller berättelser ger färg och konkretion åt ett helt och hållet fascinerande stycke idrottshistoria. Vem tänker omedelbart på relationen Barça-Real Madrid i sådana termer, lagen som återkommande möts i det som kommit att kallas El clásico?

Samma sak kan sägas om skildringen av ”drömfemman” (Fetisov-Kasatonov-Krutov-Makarov-Larionov) i Red Army, som i beskrivningen av träning och diciplin i Sovjetunionens legendariska hockeyteam visar på priset som fick betalas för den oövervinnerliga skickligheten: avskräckande militära träningsförhållanden i sträng avskildhet från familj och vänner, men även animerande information om smarta schackstrategier i anfallsuppläggning och maximal rörlighet genom tränare från Bolsjoj-teaterns balettmästare – det är förbannat underhållande att se hockeyspelarna slå kullerbyttor på rinken i full mundering!

Intressant är då, hur brutalt spelarna upplevde verkligheten i de nordamerikanska klubbarna, när några av dem köptes över dit. Deras elegans hade ingenting med råstyrkan amerikanare och kanadensare använde sig av att göra, varken de eller deras familjer trivdes. Filmen får mycket av sin färg genom att den genomgående kommentatorn är anfallaren Slava Fetisov, numera idrottsminister hos Putin.

(Schack-tänkandets betydelse för strategiska lagspel betonas även i Jørgen Leths film om anfallaren Michael Laudrup i danska landslaget på åttiotalet. Högst instruktivt visar Leth på spelarens förmåga att läsa spelet fram- och baklänges för att i rätta ögonblicket skapa målchansen, genom assist eller genom att scora på egen hand.)

Långåk på skidor och cykel är på ett annat sätt tålamodsprövande och Programmet, Stephen Frears film om amerikanaren Lance Armstrong – sju vinster på raken i extremt prestationskrävande Tour-de-France – koncentrerar sig också först och främst på ett individstudium med tonvikten på den enorma vilja att vinna. Ruset och rushen atleten strävar efter likt en knarkare, och för vilka han är beredd att göra vad som helst – och gör det. Eller, skulle man kanske tillägga, det politiska strävandet efter maximal propaganda, vilket var fallet med de tidigare östeuropaländernas doping för att vinna pokaler.
Vilket är vad skildringen av Armstrongs karriär koncenterar sig kring, eftersom han avslöjades till sist och fråntogs varje trofé. Man måste fråga sig hur betydelsefull den förlusten var, om man, som jag, är övertygad om att det är det omedelbara segerruset som tillfredsställer den prestationshungrige, inte de materiella bevisen i efterhand.

Tyvärr lyckas det inte Frears att skapa ett tillräckligt komplicerat porträtt av människan Armstrong och inte heller av arbetet med teamet, som är förutsättningen för att stjärnan skall kunna genomföra sitt nummer och inte finna sig inlåst och blockerad i det man kallar ”klungan”. Det blir för mycket av en katalogaria över segrar och (sprut)vägen till segrar, vilket förvånar, eftersom han inte saknar kapacitet i spelaren Ben Foster och i The Queen genom Helen Mirrens Oscars-belönade insats visade sin förmåga att komma in under skinnet på ikonen och finkänsligt skapa ett kvinnoporträtt som kändes meningsfullt och inte minst sant.

Det blir för mycket hanterande och det samma kunde sägas om Barça-filmen. Den är intressant i sin historieskrivning, själva fotbollshistorien blir däremot svårare att hänga med i när den forlorar sig i detaljer.

Den stora behållningen blir i stället samtalen med spelare som Lionel Messi och Xavi Hernández, där betydelsen av laget som ett hem blir framträdande, liksom erkännandet av starka känslor, typ hat, som sällan omtalas som vardagliga aktiver, ges sin oundvikliga betydelse när det handlar om att ta hem spelet. (En god vän påminde mig däremot nyligen om, att den store stumfilms-förföraren Rudolph Valentino byggde upp sitt oemotståndliga sug i blicken med hjälp av just hatkänslor – pröva själv så här i jultider!)

I tävlingsidrotten finns inga mellanlägen eller kompromisser, idrott är inte långsam politik, där gäller vinna eller försvinna och det utmanar en inställning, som i bekvämlighetsländer som våra, präglar mycket arbete som utförs.

Hur länge sedan var det som skola och universitet genomsyrades av liknande passionerad övertygelse? Resultatet har heller inte låtit vänta på sig. Årtionden av dålig utbildning och urholkad bildning och vi har det SD vi förtjänar, och då kan det vara så dags! Men exakt vad som skall återerövras återstår att besvara. Här blir Leni Riefenstahls Triumf des Willens från det nazistiska 30-talet en referens man inte kommer undan och strax befinner man sig på minerad mark: kan vi ens antydningsvis bedöma hennes skildring av atletisk skönhet, skriven i ett förföriskt bildspråk, utan att samtidigt förbinda dessa element med den politiska verklighet de ägde rum i? Nej, det går faktiskt inte. Det är en svindlande vacker film, och just därför är den så otäck.

Själv var hon av annan uppfattning och försvarade sig med att hon väl inte kunde rå för den tid hon var född i. Konstnären varken är eller kan vara släktets pedagog som Sigrid Combüchen skriver i en utmärkt essä apropå norske författaren Knut Hamsum (Under Strecket, SvD 9/12). Men det är bara halva sanningen. Den andra halvan är, att det i hyllandet av den yttersta prestationen, vari också den politiska allmakten befinner sig, ligger ett förblindande drag, som gör omkostnaderna osedda, tills det är för sent. Fascinationen spelar en stor roll i Riefenstahls film men det var uppenbarligen först i efterhand det gick upp för henne, exakt vad det var hon hade fascinerats av och av vilka orsaker.

Det kastar ljus över porträttet av Lance Armstrong, som aldrig tycktes kunna lyfta blicken över klungan han visserligen gång på gång övervann och bröt sig ur men som ändå aldrig släppte greppet om honom, gav honom fri. ”Att frigöra sig från ambition, finnes det någon norm för livet vilken övergår denna?” som Villy Kyrklund lät visdomsorden falla i Mästaren Ma.

Det pumpar ett närmast religiöst tryck, en dyrkan, under bilderna på idrottsutövandet under Berlin-olympiaden 1936, som reducerar överdrifterna i bygget av det sovjetiska hockeylaget till pragmatisk oskuld! Frågorna som måste ställas är vad det är som går förlorat i den ultimativa jakten på Prestationen och vad som försvinner om vi undlåter den.

Där är filmen om fransk-algeriske spelaren Zinedine Zidane intressant, när den inom den klassiska dramats krav om tidens, rummets och handlingens enhet inom de nittio minuter en fotbollsmatch varar, följer spelarens andning, tankegångar i någon mån, men framför allt det intensiva lidande han genomgår för att uthärda det som ålagts honom. Och då har man plötsligt givits förutsättningarna för att förstå varför han var så snabb att stånga motspelaren som förlämpat hans mamma i VM-finalen 2006, varefter han lämnade sin aktiva karriär som spelare.

Det finns många sätt att tackla påfrestningarna. Ett annat visas i porträttet av Real Madrid-spelaren Cristiano Ronaldo, en utpräglad baby-boy som samtidigt är pappa till en liten grabb han aldrig velat uppge vem som är mor till. Bilden av Ronaldo blir den av familjepojken som aldrig lyckats kravla ut ur barnkammaren, det är bara garagen som blivit större och de dyra bilmodellerna ”på-riktigtigare”, en kuslig bild av personlig ofullgångenhet och missriktad moderskärlek.

I ett av sina berömda tal sade president Kennedy en gång, att landets mål var att erbjuda varje individ möjligheten att prestera till det yttersta av vars och ens talang och förmåga. Inte för att alla ägde sådana gåvor eller faktiskt ville göra sitt absolut yttersta, men möjligheten skulle finnas – för alla.

Jag tycker det sammanfattar väldigt väl vilka val och dilemman vi står inför i frågan om den maximala ambitionsnivån och vilket pris den betingar. Presidenten själv överlevde den, som vi minns, inte. Inte hans bror heller.

▪ Kjerstin Norén

Programmet
regi: Stephen Frears
England, Frankrike 2015

Barça dreams
regi: Jordi Llompart
Spanien 2015

Ronaldo
regi: Anthony Wonke
England 2015

Red Army
regi: Gabe Polsky
USA, Ryssland 2014

Zidane. Ett porträtt från det tjugonde seklet
regi: Douglas Gordon och Philippe Parreno
Frankrike 2006

Michael Laudrup – en fodboldspiller
regi: Jørgen Leth
Danmark 1993

Triumf des Willens
Regi: Leni Riefenstahl
Tyskland 1935

Dela den här artikeln: