En roman som inte känns i kroppen

böcker.vinjett

[151221] författarporträttIbland låter baksidestexten på en bok betydligt mer spännande än jag senare upplever den när jag läser. Självklart undrar man varför.
På den baksida jag just nu talar om står det bland annat följande ”Efter en förödande jordbävning tillbringar ett helt kvarter natten utomhus.” Och även om jordbävningar alltid är dramatiska och olycksbringande hände just i den här inte särskilt mycket.

Inga döda eller skadade, inga hela hus som rasade, överhuvudtaget inga större skador. Så varfär använder då förlaget det starka ordet ”förödande”? Nu menar jag inte att det handlar om detta ordval, att det ensamt står bakom att jag känner mig besviken eller lätt lurad, eller vad det nu beror på att jag inte tänder på romanen som jag hoppades på när jag valde att läsa den.

Alejandro Zambra heter författaren som skrivit Vägar hem som har översatts och spridits internationellt. Nu har den också kommit på svenska, klanderfritt översatt av Annakarin Thorburn. Zambra är född 1975 i Chile där han är etablerad och prisad.

Det är under Pinochetregimen, mitten av åttiotalet, jordbävningen äger rum. Berättarjaget är nio år och tycker mest det är spännande att sova utomhus. Han träffar den tre år äldre Claudia som kommer att påverka hans liv för lång tid. På ett plan är det i första hand hennes familj som ligger i fokus. Bland annat byter hennes far och farbror identitet för att fadern skall undgå militärmaktens groteskerier; tortyr och ”förvinnanden”.

De första cirka femtio sidorna är berättade ur pojkens perspektiv, med en något naiv, ”barnslig” ton. Men därefter hamnar vi plötsligt i huvudet på en vuxen författare. Han ser tillbaka på sin barndom, sina föräldrar och på det egna senare livet där han relativt nyligen separerat från sin flickvän. Han försöker bygga ihop relationen med henne under tiden han skriver romanen vi just läser. Det är subtilt skildrat, här bankas det knappast på stortrumman, oavsett vad det handlar om för stunden. Och kanske är det denna subtilitet som är ett problem till. För trots ämnesval och att Latinamerika sedan dryga trettio år är något av min litterära/kulturella favoritkontinent händer inte mycket i mig under läsningen. Kanske att Zambra är en så skicklig författare att det räcker med några taniga streck för att det skall bli bilder för oss att läsa och tolka, och kanske det den här gången helt enkelt inte räcker för mig. Men samtidigt tycker jag det känns märkligt. Som sagt; Latinamerika, politik, diktatur, barndom, kärlek och skriveri, det borde absolut vara något för just mig.

Romanen ”diskuterar” bland annat vem som är ond, vem som är god, och vem som är inblandad i politiken. Är man för diktaturen – i det här fallet alltså Pinochets – om man inte arbetar emot eller ens säger något negativt om den? Alltså den klassiska frågan ”är den som inte är emot automatiskt för”? Claudias föräldrar och farbrodern ingår i olika former av motstånd, medan berättarens föräldrar inte gör någonting

”Vi är alla politiskt inblandade, mamma. Du också. Ni. Genom att inte delta stödde ni diktaturen – jag hör att mitt språk är fullt av ekon, ihåligheter. Det känns som att jag följer en mall när jag pratar.
Men vi har aldrig, varken din far eller jag, varit för eller emot Allende, eller för eller emot Pinochet.
Varför var du rädd för Roberto?
Jag vet inte om det var rädsla. Men nu säger du att han var terrorist.
Han var ingen terrorist. Han gömde folk, han hjälpte folk som vara i fara. Och han hjälpte också till med att förmedla informationen.
Och det tycker du är lite?
Jag tycker det är det minsta man kan göra.
Men de som han gömde var terrorister. De placerade bomber. De planerade attentat. Det är tillräckligt för att bli rädd.
Men mamma, diktaturer tar inte slut bara så där. Det var en nödvändig kamp.
Vad vet du om det där. Du var inte ens född när Allende regerade. Du var ett barn under diktaturen.

Jag har hört den där meningen så många gånger. Du var inte ens född. Men den här gången gör det inte ont.”

Det handlar följaktligen om berättarens relation med sina föräldrar, men också om att skriva, själva den skrivande eller kreativa processen. Men trots att det för mig är ytterst spännande och intressanta saker känns Zambras ”inlägg” väl grunda, tillför inte mycket nytt. Och jag tänker att det hela (alltså även det övriga i romanen) möjligen är alltför intellektuellt, att det mesta stannar i skallen, och att det är därför det inte känns starkare i kroppen på mig. Ja, kanske är det så.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Alejandro Zambra
Vägar hem
övers. Annakarin Thorburn
Natur & Kultur 2015

Författarporträtt: Mabel Maldonado

Kategorier
Dela den här artikeln: