Få rader som kittlar

Sektion: Böcker

[151228] Ibland händer det. Ibland händer det att man inte kommer in i boken, eller att verket inte kommer in i mitt ”system”. Inte träffar någon enda del av kroppen, möjligen med undantag för irritationsnerven. Och man känner sig så genomkorkad.

Jag läser och läser om, jag går igenom översättarens efterord gång på gång. Men ingenting stämmer, jag ser ingenting av det som han beskriver för mig.
Så här säger bokens uttolkare, Magnus William-Olsson, i sista delen av efterordet

”Melisa Machados dikter vill att det händer något i den som läser dem. Intresset för ordet i dess enskildhet gör att hon ofta väljer mångtydiga ord, onomatopoetiska uttryck och formuleringar där olika sinnesstämningar samsas, allt för att vässa diktens verkan. Det reser särskilda krav på hennes översättare. Man kan antingen gå akademiskt och förklarande tillväga eller så kan man ställa sin sinnlighet, sensibilitet och poetiska förmåga till dikternas förfogande, och sikta mot effekten. Jag har – i samråd med poeten – i regel valt poetisk verkan framför lexikal trohet. Jag hoppas det känns.”

Men det gör det alltså inte i den här läsarens kropp. Det här är alldeles för avancerad poesi för min förmåga, och det känns mest som om någon har slängt in en näve ord lite hur som helst. Vilket jag naturligtvis inte tror.

Denna lövtunna samling dikter heter Den röda sången, av uruguayanskan Melisa Machado (född 1966). Magnus William-Olsson har tolkat hennes ord för Ellerströms räkning, och om han har gjort ett gott arbete kan jag följaktligen inte uttala mig om. Att Machados dikter dessutom skrivits i ”dialog” med Paul Celan och Antonio Gamoneda gör det knappast lättare för min del. Celan har jag inte läst många dikter av och även om jag (ganska frekvent) läst en samling av spanjoren Gamoneda hjälper det mig föga.

Kan ta exempel från nästan vilken sida som helst:

”Tungomålet nitat vid ögat.
Tungan och ingefärsgrenarna.

En bön av salt.
En misstagen vokal.”

Jag skall göra ett försök till undantag. Normalt brukar jag vägra skriva om något som inte kommer in i mig, för hur formulerar man sig om något sådant. Blabbar på i lika tomma och obegripliga ord som jag själv uppfattar dikterna? Genom att skriva om det man inte något lite greppar gör man som jag ser det alla en otjänst; författaren, texterna, förlaget, de presumtiva läsarna, och eventuellt också kritikern själv. Det senare är väl minst allvarligt. Men vi undantar, som sagt, denna gång.

William-Olsson skriver om Machados förhållande till kroppen, till lidelse och passion, och även om jag ser en massa kroppsdelar i texten känner jag ingenting om lidelsen, känner inte sinnligheten i dessa dikter. Jag påstår med det absolut inte att den inte finns där, endast att jag inte inte kan uppfatta den.

Det jag kan uppskatta är några enstaka poetiska rader eller korta strofer. Inledningsdikten består av sådana enradingar, likt en sammanfattning eller kanske inventering av teman för samlingens övriga dikter

”de giftiga vätskorna”

”det rena vattnet”

”köttets återuppståndelse”

”synden”

”de vita lakanen”

”taggtrådarna”

”all sorts fukt”

” det ofullkomliga”

”ögonlockens tunna hud”

”ljuset”

”glömskan”

Här nånstans händer det något också i min kropp. Här ser och upplever jag någon form av poetisk kittling, möjligen också det sinnliga det talas om. Men i den övriga samlingen hittar jag ytterst få liknande rader, rader som talar också till mig.

Det är bara att göra egna försök.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Melisa Machado
Den röda sången
övers. Magnus William-Olsson
Ellerströms förlag 2015

Kategorier
Dela den här artikeln: