Vunnet och försvunnet i kvinnoporträtt

[160116] Kvinnor i kollektiv i den begynnande rösträttsrörelsen och en ensam kvinnas kamp för att få sin självbild att stämma överens med omgivningens sentimentaliserar en politisk rörelse med ytliga personporträtt som följd och ger en fascinerande studie av ett enskilt öde i två nya filmer.

Det görs stor poäng av det våldsamma inslaget i den engelska rösträttskampen och det vill kanske till, för snabbt går det, innan den idylliska arbetarfamiljen, med bedårande Carey Mulligan och Ben Whishaw i rollerna, går itu när hustrun redan efter ett par konfrontationer befinner sig som övertygad militant. Här saknas inga av de ohyggligheter man föreställer sig kunna ske: stenhårt arbete sedan barndomen, våldtäkt på jobbet, bortadoptering av sonen – till vad nytta?

I dagens perspektiv, när parlamentariska val tar form av maktfokuserade personer som byter plats med varandra i snart identiska partiprogram, i ett globalt perspektiv som kräver helt nya arbetsformer för att försvara ett lokalt perspektiv i utvecklingsarbetet och en kvinnoverkligheten som har fångats i sina egna bojor av överarbete med överkonsumtion till följd, förlorade moderskap och en mängd annat… Det hade krävt en studie av långt större allvar än denna veckotidningsversion av i grunden ytterst allvarliga problem i samhället.

Inte för att förminska betydelse av de erövrade rättigheterna men för att peka på hur de urholkats av utvecklingen och kräver förnyade överväganden. En krossad ruta är alltid en krossad ruta, oavsett om det sker i London, Berlin eller Göteborg. En sällan skådad malplacering av en berättelse som förtjänat ett helt annat öde.

I TV1:s nystartade Babel bio fördes i premiärveckan en intressant diskussion om amatörens och den professionelle skådespelarens kvaliteter i rollskapandet. Det var inte minst i förhållande till två svenska verk av stor konstnärlig betydelse, Tjuvheder och She’s Wild Again Tonight, båda Guldbaggenominerade. Stellan Skarsgård, Malin Vulcano och Shima Niavarni deltog i det givande samtalet.

Suffragette är ett skolexempel på hur den professionella yrkesskickligheten ställer sig i vägen (som Stellan Skarsgård uttryckte det) för skildringen av de enskilda människorna och den sanna karaktären av deras liv – det Bo Widerberg en gång var en mästare i att åstadkomma med både professionella och icke-professionella medarbetare i sina verk.

Helt annorlunda i den intrikata Marguerite, där en kvinna balanserande på gränsen till ett totalt förlöjligande skyddas av sin nära omgivning, personer som med olika bevekelsegrunder väljer att beljuga det enkla faktum att hon sjunger falskt. Filmen skulle inte få den psykologiska styrka den har om den inte upprätthöll en rad frågetecken omkring orsakerna till hennes misslyckande. Mannen, som har dåligt samvete för att han bedrar henne, de unga, som fascineras av henne men ändå vill använda sig av henne, samtidigt som de är för hänsynsfulla för att säga sanningen. Och så vidare.

Precis som i tidigare nämnda She’s Wild… tillåter sig filmen att vila i konstnärliga problemställningar omkring viljeakten och och den reella förmågan, konstens grepp över livet i förhållande till fiktionen (den svenska filmen har Strindbergs Fröken Julie som utgångspunkt) och vad artisten – bra eller dålig – hämtar motiv för sina ansträngningar och med vilka resultat. Narrspelen och fusket som grumlar den serena intentionen.

I filmens mängd av person- och generationsporträtt att mäta den hiskeliga huvudperson mot är Marguerite en våldsamt intressant studie av hur långt självbedrägeriet kan gå, det som Ibsen valde att omtala som den ”livsnödvändiga” livslögnen. Det sägs att denna förmögna baronessa Marguerite Dumont hämtar bakgrund i ett verkligt livsöde men det har mindre betydelse. Inte bara ett skulle jag vilja säga – tusentals! På samma sätt slår de oundvikliga associationerna till Bröderna Marx’ primadonna med samma namn helt fel. I Catherine Frots gestaltning är sångerskan en oavbruten tragedi och det finns ögonblick, när det verkligen verkar finnas ett litet hopp om att hon skall lyckas, i ett par skälvande vibraton.

I november förra året framträdde legendariska Marianne Faithfull en enda gång på Lorensbergsteatern i Göteborg. Hon orkade inte genomföra konserten. En halvtimme i förtid fick hon ledas av scenen med hjälp av sina musiker. I det här fallet visade sig professionalismen ha en betydelse av godo. Den avbrutna konserten förvandlades av Faithfull till ytterligare en bild av det sköra liv hon levt och det blev inte minst den uteblivna halvtimmen som gav den dess bestående efterklang, ”as tears go by”.

Den hjälplösa amatören Marguerite röner ett annat öde. När hon slutligen, i sanningens ögonblick som tänkt terapi, får höra sin egen röst på grammofonen – då dör hon.

▪ Kjerstin Norén

Suffragette
regi: Sarah Gavron
England 2015

Babel bio
SVT 1

Tjuvheder
regi: Peter Grönlund
Sverige 2015

She’s Wild Again Tonight
regi: Fia-Stina Sandlund
Sverige 2015

Marguerite
regi: Xavier Giannoli
Frankrike 2015

Marianne Faithfull
Lorensbergsteatern
november 2015

Kategorier
Dela den här artikeln: