Spanjorer mot strömmen

Sektion: Böcker

[160208] Den norska journalisten Lotta Elstad utkom våren förra året med en liten reportagebok om det nya spanska vänsterpartiet Podemos. I höstas kom en svensk översättning med ett nyskrivet efterord av Elstad.

Det är fascinerande och intressant läsning, man kan nästan påstå att hon skriver medan processen fortgår. Efter att den svenska upplagan kom ut har det hållits nationella val i Spanien och partiet fick drygt 20 % av rösterna och vände därmed upp och ner på hela det spanska politiska systemet. Sedan 1980-talet hade detta totalt dominerats av två korrupta och maktfullkomliga elitpartier: det konservativa Partido Popular och det socialdemokratiska PSOE. Att det gått bra för Podemos är i och för sig både hoppingivande och intressant, men egentligen inte så relevant för bedömningen av Elstads bok. Hon koncentrerar sig nämligen på bakgrunden till och framväxten av detta nya vänsteralternativ. Och det är det som är det verkligt intressanta och lärorika. Jag tror att det finns många erfarenheter att ta fast på för vänstern, också långt utanför Spanien.

Den allmänna bakgrunden till hur Podemos skapades är naturligtvis den ekonomiska kris som Spanien, liksom resten av Europa, råkade in i efter finanskraschen 2008. En annan, mer konkret och näraliggande, bakgrund var den arabiska våren 2011. ”På andra sidan Medelhavet”, som Elstad skriver, hade massiva folkresningar snabbt spritt sig från land till land, i mycket med hjälp av sociala media och de nya digitala kommunikationsmöjligheterna.

Den femtonde maj 2011 hölls en stor demonstration mot det etablerade politiska systemet i Spanien. Bakom demonstrationen stod en rörelse som kallade sig ”de indignerade”, ”Indignados” på spanska. I svallvågorna efter demonstrationen föddes en ny social rörelse; ”15-M-rörelsen”, som kom att kanalisera det utbredda folkliga motståndet mot ett politiskt system som länge och entydigt gynnat de etablerade partierna på bekostnad av folkets behov och demokratiska inflytande. Redan tidigare hade aktivister skapat en digital plattform under slagordet ”Bort med det gamla”, som samlade hundratals organisationer utanför det etablerade, till vilket också fackföreningarna räknades.

Den kravlista som sammanfattades på plattformen gick ut på att avskaffa den politiska klassens privilegier, bekämpa den höga arbetslösheten, skapa bättre utbildning och sjukvård, ta kontroll över bankerna, möjliggöra mer deltagande demokrati osv.

Det övergripande kravet om ”bort med det gamla”, framstår i Elstads skildring som helt centralt. Härunder kunde breda folkgrupper samlas, samtidigt som det ganska konkret pekade ut en väg framåt. I ett par av bokens kapitel ger Elstad en kortfattad, men ingående och effektiv redogörelse för flera av de mest graverande affärerna som de båda elitpartierna varit inblandade i. Det rörde sig om hur tidigare ministrar var indragna i banksvindel, bedrägerier, hemliga skattesmitarkonton i Schweiz, hur en bostadsbubbla blåstes upp med hjälp av under-bordet-betalningar till politikerna för att få de åtrådda byggloven. Att missnöjet var utbrett var därför inget överraskande och Podemos enkla men slagkraftiga berättelse vann gensvar: ”Det ärliga folket blev grundlurat av en listig elit”, som Elstad formulerar det.

En gnista kan tända en präriebrand, lyder talesättet. I det här fallet kan man säga att det fanns två gnistkällor. En som kom underifrån och bestod av Indignados och 15-M. Massrörelsen växte på gator och torg, spontan och platt organiserad och med stort mått av deltagande demokrati. Den andra viktiga gnistan kom uppifrån. Här var källan ett tv-program; La Tuerka (= Skruven), där en ung, karismatisk programledare, som också var professor i statsvetenskap i Madrid, hade en talkshow. Hans namn var Pablo Iglesias. Denne var inte bara karismatisk programledare, utan också en skicklig radikal politisk debattör. Snabbt blev han populär och vida känd över hela Spanien. Programmet nådde stora tittarskaror, på kort tid nådde siffrorna ”historiska rekord”. Här kunde han och hans medarbetare sprida ett alternativt synsätt på den spanska krisen och det politiska systemet i landet.

Även om Iglesias framstod som ”ledare” för hela rörelsen, var han ingalunda någon ensam strateg. Tillsammans med kolleger från Complutenseuniversitetet i Madrid arbetade han fram de nya strategiska idéer som låg bakom Podemos. Elstad sammanfattar processen: ”Därigenom var Podemos både ett noga kalkylerat och ett spontant fenomen”.

I januari 2014 sjösattes projektet Podemos, ”vi kan”. Ett nytt parti som byggde på de två nämnda grundvalarna, som inspirerades till sitt namn av Barack Obamas presidentvalskampanj 2008 – ”Yes, we can” – som attraherade mängder av medlemmar – flest följare av alla partier på Twitter t ex – och som finansierade sina aktiviteter via crowdfunding. På ett synnerligen effektivt sätt hade de nya digitala kommunikationskanalerna nyttjats. Bara hundra dagar efter sin partiregistrering vann Podemos 8% av de spanska rösterna i europaparlamentsvalen. Framgången var sensationell. Vad byggde den på? Hur kunde det komma sig att ett vänsterparti slog sig fram så starkt, samtidigt som högerradikala och nyfascistiska partier på andra håll i Europa stärkte sina ställningar? Elstads bok analyserar processen både noggrant och livfullt och det finns, enligt min mening, många viktiga lärdomar att dra.

En av dem är det effektiva och skickliga utnyttjandet av både ”gamla” och ”nya” kommunikations- och organisationsmetoder. Eller i modernt klarspråk: att man tog tillvara alla möjligheter både online och offline.

En annan är att man medvetet valde att avstå från gamla vänstersymboler, som till exempel knutna nävar eller röda stjärnor. Man valde till och med bort den röda färgen och som partisymbol använde man en lila cirkel. Inte heller anslöt man sig till ett traditionellt socialistiskt språkbruk, utan utmålade den stora motsättningen i det spanska samhället som en som gick mellan ”den politiska kasten” och ”den sociala majoriteten”. Man pratade hellre om ”demokrati” gentemot ”oligarki” och om ”nytt” gentemot ”gammalt”. Podemos stod för det förnuftiga och ärliga alternativet i politiken, partiet representerade de vanliga människorna.

En tredje är att partiet växte ur en mylla av massmobilisering där platt organisering och gräsrotsaktivism prioriterades och där medlemsdeltagandet i beslutsprocesserna hela tiden värnades.

Och fjärde, och kanske mest intressant: den effektiva kombinationen av underifrån och uppifrån, av gräsrotsrörelse och intellektuellas organisering. I denna kombination ingår spelet mellan massmobilisering och karismatiska tv-personligheter/ledare.

Hela denna omvälvande sociala rörelse och den ideologi den företräder kallas av Elstad, och många andra, vänsterpopulism, med hänvisning till den framlidne argentinske politiske teoretikern Ernesto Laclau. Denne beskrivs följaktligen som ”rörelsens intellektuella nyckelgestalt”. Oavsett om det var vad Laclau förespråkade så kan man säga att det Podemos formulerat kan vara början till en ny sorts socialistisk ideologi delvis utan dennas gamla terminologi och symboler. En ideologi som bättre kan svara mot det postindustriella samhället, där den varuproducerande (manliga) arbetarklassen blir allt otydligare som ”revolutionärt subjekt”.

Samtidigt kan detta, möjligen paradoxalt, locka fram frågan ”vad är det som egentligen är nytt” i den här utvecklingen? Står verkligen Podemos för politiska ståndpunkter, idéer och strategier som vi aldrig sett tidigare? Vid några tillfällen i boken snuddar Elstad vid den frågan, när hon jämför de spanska idéerna dels med eurokommunismens reformistiska strategi från 1970- och 80-talen, dels med traditionella socialdemokratiska krav på att politiskt tygla den kapitalistiska ekonomin och få den att verka till förmån för folkflertalet.

Sådana frågetecken lägger i mitt tycke ytterligare kvalitet till Elstads ”realtidsreportage”. Hennes bok är med andra ord både mycket läsvärd och mycket tänkvärd. Hennes initierade analys och livfulla skildring av Podemos och vänsterrörelsen i Spanien innehåller många saker att fundera på för en revitaliserad och framåtblickande vänster i Europa och, inte minst, i Sverige.

▪ Anders Frenander

BokomslagLotta Elstad
Podemos. Vänsterpolitik i kristid
Celanders 2015

Kategorier
Dela den här artikeln: