Bör vi ha rätt att välja att vilja dö?

Sektion: Böcker

[160209] Den sista friheten är en engagerad och temperamentsfull men också mycket väl argumenterad skrift till förmån för rätten att med lagens och läkarvetenskapens stöd få avsluta sitt liv om man lider av en obotlig sjukdom som man kommer att dö av inom en snar framtid och under svåra plågor.

Inga-Lisa Sangregorio är en samhällsdebattör av det där kloka och djupseende slaget som opportunistiska politiker eller affärssinnade lobbyister ofta finner mer obekväma än värda att lyssna till. På sjuttiotalet var hon en tongivande medlem i kvinnoorganisationen Grupp 8 och hon har sedan skrivit om bland annat vitsen med kollektivboende och resursmedveten konsumtion. Snart åttioårig är hon efter flera års cancerbehandling friskförklarad, men frågan om rätten att slippa en ångestladdad död i svåra plågor belyser hon alltså nu i sin bok, där både de skäl som talar för och som hon själv ansluter sig till och argumenten emot som hon vill avvisa redovisas och analyseras.

Det som ofta på ett svepande sätt betecknas som dödshjälp behöver preciseras för att debatten ska bli gripbar, en precisering som motståndare gärna bortser ifrån eller helt avvisar, därför att den grundlägger en argumentation som blir skarp och logisk och där många motståndarargument är utdefinierade.

Det finns en möjlighet för människor som vill avsluta sina liv på ett skonsamt sätt att resa till Dignitas verksamhet i Schweiz. Det sker en rigorös genomlysning av den sjukes situation och motiv, läkarintyg och den sjukes sinnesbeskaffenhet värderas. Det dödande medlet skrivs ut av en läkare och administreras av någon av klinikens medarbetare. Verksamheten har uppmärksammats medialt i Sverige och i England där enskilda fall följts genom processen.

Den sjuke måste ha goda ekonomiska resurser och tillräcklig styrka och handlingskraft för att ta sig igenom den omständliga prövningen före en sådan resa. Inga-Lisa Sangregorio menar att detta är en nödlösning som inte alls är tillräcklig, samma hjälp att avsluta sitt liv bör man kunna erbjudas i Sverige, och slippa de stora utgifterna och besvärliga resorna. För att inte tala om hur otillfredsställande det är att människor i denna extremt utsatta situation ska dö långt hemifrån och oftast utan att kunna ha mer än eventuellt någon enstaka av sina närmaste omkring sig.

Det finns en modell för hur förutsättningarna och formerna för ett legaliserat läkarassisterat livavslut som Inga-Lisa Sangregorio ansluter sig till. Den tillämpas i Oregon i USA och håller på att sprida sig till andra amerikanska stater. Lagen som reglerar den heter Oregon Death with Dignity Act. Det man först bör påminna sig är att den här diskussionen inte handlar om en rätt till hjälp att begå självmord, det handlar om rätten att få hjälp med att avsluta ett liv där en dödlig sjukdom inom en väl överskådlig framtid kommer att leda till döden och att döendet kan förutses innebära svåra plågor. Lagen innebär att en person som befinner sig i slutstadiet av en dödlig sjukdom kan få ett medel som snabbt och skonsamt leder till döden utskrivet av en läkare. Patienten måste själv inta medlet. Eutanasi, alltså att läkaren eller någon annan person utför den dödande handlingen är förbjuden.

Kriterierna för att få medlet utskrivet är att patienten är över 18 år, psykiskt frisk och i stånd att fatta och kommunicera beslut om sin egen vård och är diagnostiserad med en sjukdom som kommer att leda till döden inom sex månader. Patienten ska dessutom vara bosatt i Oregon och läkaren som skriver ut medlet ska praktisera där.

Till dessa kriterier kommer en rad villkor, som att läkaren som skriver ut medlet och en annan läkare måste bekräfta diagnos och prognos, att läkaren måste informera patienten om alternativ som möjligheter till smärtlindring och palliativ vård, att patienten måste lämna en bevittnad skriftlig begäran till sin läkare, och att denna begäran är bevittnad av två personer varav minst en måste vara någon som inte är arvtagare och inte arbetar på den vårdinrättning där patienten vårdas.

Både patientens läkare och en ytterligare läkare måste intyga att patienten är vid sina sinnens fulla bruk och läkaren måste också råda patienten att tala med sina närmaste om beslutet.

Jag håller med Inga-Lisa Sangregorio om att detta borde vara en förebildlig modell för ett lagstiftningsarbete i Sverige.

Det tragiska är att både det politiska och det medicinska systemet tycks fega ur när det gäller den här problematiken.

Inga-Lisa Sangregorio punktar upp de argument mot läkarassisterat livsslut som hon oftast möter. Bland dem finns att den som fått hjälpen att dö kanske skulle ha tänkt annorlunda nästa dag och att det finns så god palliativ vård i dag att det självvalda livsslutet vid svår sjukdom inte behövs. Det är, som Inga-Lisa Sangregorio med viss sälta konstaterar, svårt att ta reda på om någon som är död ångrar sig. Men en procedur av det slag som Oregonmodellen stipulerar bör ändå innebära att den som kommit så långt som till att genomföra handlingen är så klar över innebörden att hon knappast skulle ångra sig om möjligheten fanns.

Riktigt oroväckande är de problem inom den palliativa vården som Inga-Lisa Sangregorio redovisar. Det är långt ifrån säkert att den lindring av smärta och ångest som förutsätts ges där faktiskt föreligger.

Att en rätt till ett egenvalt livsslut vid svår sjukdom skulle kunna medföra att man hamnar ”på ett sluttande plan” är en vanlig invändning. Även det bör Oregonmodellens former kunna innebära en försäkring emot.

De religiösa argument som innebär att det endast är Gud som har rätt att råda över när livet ska ta slut är svåra att bemöta eftersom de är irrationella. Till dem hör också ofta att det finns en mening med lidandet, att även här finns en gudomlig avsikt som människor inte har rätt att sätta sig över. Men det är ju faktiskt så att smärtlindring ges i många olika sammanhang utan att lidandets mening hävdas. Det är väl till exempel ytterst få som ber att få slippa bedövning hos tandläkaren därför att Gud givit lidandet en mening.

Jag hoppas att Inga-Lisa Sangregorios vettiga och sakligt väl underbyggda bok får många läsare, särskilt bland politiker och läkare, men givetvis också bland alla som har möjlighet att påverka politiken. Att veta att man kan slippa de ofta ytterst svåra och alldeles meningslösa lidanden som alltför många i dag tvingas utstå inför livets slut skulle vara en befrielse.

▪ Christian Swalander

BokomslagInga-Lisa Sangregorio
Den sista friheten. Om rätten till vår död
Fri tanke 2016

 

Kategorier
Dela den här artikeln: