Wollters lågmälda avsked

[160213] Något märkligt hände på Göteborgs Stadsteater i och med premiären på föreställningen med den dubbeltydige titeln Driving Miles. En ovanligt nedtonad Sven Wollter lyckades skapa en legering av sig själv, den nyligen bortgångne författaren Henning Mankell och dennes berättarjag, den fiktive skrothandlaren Steinar. Av sju män på scenen är sex musiker, som varvar berättandet med den legendariske trumpetarens musik. Det blev mer av exklusiv jazzkonsert än teater.

Det spelar ingen roll om Sven Wollter far land och rike runt och spelar teater och film. Det är ändå i den göteborgska teatermyllan som han har sin grundmurade tillhörighet och förblir en väsentlig del av stadens teaterhistoria. Det märks inte minst på att alla de 21 föreställningar som är planerade av Driving Miles är utsålda. Och det kan ju knappast vara namnet Miles Davis, hur legendarisk han än må vara, som åstadkommer den rusningen, utan namnet Sven Wollter. Han har ju hälsat att det handlar om ett sorts avsked, åtminstone till Göteborgs stadsteaters publik, och publiken spelar med, vare sig den tror det eller ej. Teater är ju ändå teater. Men lyckas man som jag få med sig en 40-åring, som av trots inte gått på teatern sedan tonåren, men ändå ser Sven Wollter som en del av sitt kulturella landskap, så säger det en del.

Ola Kjelbye

En mindre upprorisk Sven Wollter än i denna berättarroll är dock svårt att föreställa sig. Så fogligt iklär han sig rollen som Mankells uppdiktade skrothandlare med en berättelse som inte ens är hans utan kompisens, taxichauffören, som blivit Miles Davis favoritchaffis av det udda skälet att han på frågan om han gillar Miles´ musik svarat ett lakoniskt ”No”. Det är en rätt odramatisk berättelse som Sven Wollter förmedlar om en mycket udda vänskap allt medan han vandrar mellan stolarna i en scenografi som uteslutande utgörs av de sex musikerna och deras många instrument. Mycket diskret, nästan utom synhåll, syns en svart skyltdocka iförd en guldglänsande cape. Den ska signalera Miles Davis, får man förstå, om man alls lägger märke till dockan. Här hade det kanske lämpat sig med några videoprojektioner på fondväggen av titelfiguren i fråga för att skapa lite identifikation och närvaro i scenbilden. Det är ju annars exklusivt att den levande musiken får så stor plats i en teateruppsättning. Något som regissören Eva Bergman varit en pådrivande kraft för ända sedan hon var med och skapade Backa Teater.

Miles Davis dog 28 september 1991. Berättaren, teatermannen och människorättskämpen Henning Mankell dog 5 oktober 2015 och fick inte uppleva resultatet av denna ”avskedsföreställning”. Men den norske taxichauffören Svein-Åge fanns i premiärpubliken. Om han fortfarande inte gillar Miles Davis´ musik, eller om det hörde till en författares frihet att påstå det, så fick han i alla fall antingen sitt lyst- eller olustmäte denna kväll, som för oss Miles-diggare blev en högtid med en rad välarrangerade låtar av erfarna och personliga musiker med vana att framträda också för en teaterpublik. Ännu något att berika den göteborgska teaterhistorien med. Sannerligen blev Driving Miles ett annorlunda stycke scenkonst.

▪ Britt Nordberg

Föreställning: Driving Miles av Henning Mankell
I rollen som Steinar: Sven Wollter
Orkester: Bernt Andersson, Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg
Regi: Eva Bergman
Scenografi och kostym: Tofte Lamberg
Scen: Göteborg Stadsteater, Stora scenen

Bilden: Sven Wollter och musikerna Daniel Ekborg, Per Melin, Anders Blad och Bo Stenholm. Foto: Ola Kjelbye

Kategorier
Dela den här artikeln: