Off season i hemlandet

Sektion: Böcker

[160216] författarporträttPer Wästberg är väl själva inkarnationen av den väletablerade författaren. Litterärt oerhört produktiv med en såväl idédriven som elegant gestaltande både rikt varierad och omfångsrik samling böcker bakom sig.

Med Det gula pensionatet lyckas han åter igen förnya sig, och skriva både en uppgörelse med en egotrippad samtidskultur och en allegori över ett Sverige som möjligen i likhet med bokens huvudperson har sina bästa dagar bakom sig.

I inte så liten utsträckning är boken också en värderande skildring av en människa i strid med sig själv, med sina fördomar och med sin strävan att hitta en ständigt undflyende självbild som inte samtidigt är en genom den borrande insikten kränkande avspegling av ett jag som plågsamt klistras vid att vara en annan och mindre för sig själv acceptabel personlighet.

Bokens huvudperson förblir namnlös och är en något äldre herre, inte så lite fallen för det formella. Tillvaron kräver ordning och eftertanke. För att få möjlighet att i ro tänka över livet anländer han en höstdag till ett förfallet pensionat någonstans i Södermanland. Det är alltså off season, och han förefaller vara ensam gäst. För övrigt är det off season för jämnan på pensionatet, sommargäster håller numera till vid kusterna eller reser till Thailand.

Till sin förargelse märker huvudpersonen att han inte är den ende gästen. Där bor också en påflugen och förarglig typ som lystrar till det skickelsedigra namnet Kaj-Agaton Tollius. Man behöver inte vara alltför detektiviskt lagd för att se det ”jag” som finns mitt i förnamnet. Att efternamnet också är namnet på en art som ingår i släktet krumhornsskinnbaggar konstaterar giftigt bokens berättarjag. Men till vilken glädje, när Kaj-Agaton plågar honom med frågor om hans liv och synpunkter på hur det borde levas. Eller ha levts.

Det finns givetvis en värd på stället, en Valfrid Lönnegren, vilket också råkar vara namnet på en för länge sedan berömd men numera bortglömd svampkännare, som dock tycks välbekant för gästen på det gula pensionatet, som med viss entusiasm demonstrerar sim kännedom inte bara om skalbaggar utan också om svampar. Vill man fortsätta på det detektiviska spåret finns ju en annan berömd litterär Lönnegren, den bistre länsman som i Mobergs Utvandrarna letar efter Karl-Oskars bror Robert som rymt från drängtjänsten. Han figurerar förstås också i musikalen Utvandrarna.

Det läggs fast en svensk kulturell jordmån, fjärran från allt modernt identitetspolitiskt fjanteri, och när kokerskan i köket visar sig heta Agda Emilsson och stå för en synnerligen rustik och ålderdomlig cuisine tänker man förstås på alla svenska kockars fader Charles Emil Hagdahl.

Det är dock Kaj-Agaton som blir berättarjagets verkliga nemesis, ständigt ifrågasättande, snedvinklande, infam och orättvis på det där elaka sättet som gör att orättvisan känns märkvärdigt rättvis och välförtjänt.

En uppgörelse alltså, men inte med de stora samvetsfrågorna och livsproblemen. Nej, ett pinande introvert duggregn av plågsamma småaktigheter. För banala för de starka svaromålen, men stickiga nog för att äta på självförtroendet. Hu.

▪ Christian Swalander

BokomslagPer Wästberg
Det gula pensionatet
Wahlström & Widstrand 2016

 
Författarfoto: Caroline Andersson (ngt beskuren)

Kategorier
Dela den här artikeln: