[160312] Vi vet alltihop: vi vet det från Moodyssons Lilya 4-ever (2002), från Björn Runges Mun mot mun (2005) eller Ang Lees Ice storm 1997). För rik som fattig ligger misären på lut, i holländska Paradissviten möts de i en berättarstruktur där den ena historien lägger sig i den andra, som i Robert Altmans Short Cuts (1993) eller i Magnolia (1999) av Paul Thomas Andersson än mer.]l]
Det är ett effektivt sätt att berätta, bland annat för att det sätter sökarljuset på helhetsperspektivet, vilket nyanserar skildringen och öppnar den mot alternativa utvägar.
För utvägar är av nöden, det visar de hårda bilderna av trafficking, papperslös invandring, krigsoffer och fartblinda konstnärer i karriären, vilka samtidigt vistas i huvudstaden Amsterdam.
Man kan bara uppmana var och en att gå och se den här filmen. Vi vet alltihop, kanske bara alltför väl. Men när det presenteras i en verklighetsskildring av den dignitet som Joost van Ginkel åstadkommer blir verket något som ger en stöt, inte bara till samvetet, utan till viljan att handla. Människorna mejslas fram genom ett utsökt skådespeleri till individuella porträtt man aldrig glömmer.
