Ojämna landskap med Oates

Sektion: Böcker

[160408] Vi får följa Oates uppväxt, hur händelser och landskap präglar det som skrivs såväl som den egna personligheten. I början av boken förklarar hon följande:

”Den fokuserar på det landskap som den tidigaste, och viktigaste, delen av våra liv utgör, men även på ett fysiskt landskap, nämligen den västra delen av delstaten New York, norr om Buffalo, den lantliga plats som jag ofta återvänt till i mina texter och där min lust att skriva väcktes.”

Det förlorade landskapet är Joyce Carol Oates självbiografi, indelad i kapitel som är relativt fristående varandra. Handlingen kretsar naturligtvis kring Joyce Carol själv, men även hennes föräldrar har en central roll. Första kapitlet handlar om Joyce Carol Oates som barn och hennes relation till en höna. En för mig olycklig start. Gissningsvis var hönan ett kärt minne, men att gestalta sentimentalitet utan att det blir navelskådning är svårt. Trots att Joyce Carol Oates är en mycket erfaren författare så lyckas hon inte höja berättelsen om hönan till någonting som lockar till läsning. Med denna tröga och besvikna start fortsatte jag läsa med viss skepsis, men i mitten av boken var jag överraskande nog uppslukad av hennes värld.

Hur hade receptionen av de första kapitlen blivit om jag haft en starkare relation till Joyce Carol Oates författarskap? Hade fler dimensioner adderats vilket skulle öka toleransen? Jag vet inte. Jag anser emellertid att det ibland finns ett värde att läsa böcker utan vara präglad av författarskapets tidigare verk eller biografi eftersom det möjliggör en läsning som inte är beroende av yttre kontexter. Man ser boken sådan som den faktiskt är.

Kapitlet ”Nattuggla: Minnen från en förlorad tid” handlar om hennes sömnlöshet som tycks ha ett mystiskt skimmer över sig. Joyce Carol Oates skriver att det känns som att hon om nätterna rör sig i andras drömmar. Läsaren får följa med på hennes suggestiva nattliga promenader men också hallucinatoriska upplevelser bakom hårt slutna ögonlock.

Kapitlet ”Ett olöst mysterium: Den förlorade vännen” handlar om hennes vän Cynthia som tog sitt liv i unga år. Detta har påverkat och förföljt Joyce Carol Oates eftersom hon delvis också anklagat sig själv för att självmordet begicks. Cynthia tycks leva kvar i hennes medvetande, speciellt under de sömnlösa nätterna. Författaren återkommer till henne på flera ställen i boken och förklarar sin ungdom med ord som:

”När man är ung kan varje dag vara början på ett stort äventyr. Och äventyret kan handla om växande, lycka och framgång – eller spåra ur, falla sönder och bli förtvivlad. Längst bak i huvudet har jag nämligen alltid haft den spöklika gestaltningen av min döda vän Cynthia… Du är lika mycket jag som någon annan. Du är jag.”

Med stor ärlighet skriver Joyce Carol Oates om sin lillasyster i kapitlet ”Den förlorade systern – en elegi. När författaren är 18 år (1956) föds hennes lillasyster som visar sig vara autistisk. Systern, Lynn Ann, är en spegelbild av Joyce Carol själv; som en 18 år yngre tvillingsyster. Lynn har däremot aldrig talat med någon och inte heller mött en annans blick. Senast författaren hälsade på Lynn var 1971. Då var Lynn femton år gammal. Åren har nu gått utan att de setts, eftersom J C inte klarar av det. Hon skriver: ”hon skulle inte känna igen mig, inte ens kasta en blick på mig. Och det som jag skulle känna igen hos henne, skulle jag inte kunna stå ut med.”

Som läsare skönjs en kapitulation över sakernas tillstånd, men också ett lugn. Man hör Joyce Carol Oates kloka röst som med sina 78 år har slutat förvånas över livets vändningar och följer med tillit dit som ödet/slumpen för henne.

Oates relation till att skriva genomsyrar hela boken och för den skrivintresserade är detta givetvis upplyftande. Hur skall en författares memoar kunna låta bli något annat, när det är just skrivandet hon ägnat hela sitt yrkesliv åt. Att det är författare hon skulle bli verkar alltid ha varit självklart.

Senare delen av boken med de nämnda kapitlen ovan fann jag som fängslande, medan första delen av boken, den nämnda om hönan och de som handlar om Joyce Carol Oates föräldrar är mindre berörande och stundtals också uttråkande. Den enda relevans dessa kapitel har är möjligen hennes egna behov att hylla och bearbeta sina släktingar och föräldrar.
Den goda berättarförmågan vaggar ändå tillslut in läsaren i ett landskap som är svårt att slita sig ifrån. Vi blir generöst inbjudna till en tillvaro fylld av slumpens/ödets nycker som präglas av kärlek, längtan, rädsla, intelligens och medkänsla. Det blir tydligt hur händelser och landskap påverkar och präglar det som skrivs såväl som den egna personligheten. Oates förklarar: ”En författares verk är en kodifierad återgivning av författarens liv. Det (offentliga) arbetet är ett vittnesbörd om det (privata) livet.”

▪ Helena Jirenfelt

bokomslag
Recensionsdatum: 2016-04-08
Joyce Carol Oates
Det förlorade landskapet
övers. Ulla Danielsson
Albert Bonniers Förlag

Kategorier
Dela den här artikeln: