Den mytomspunne 33-åringen

Sektion: Böcker

[160414] Detta är en genresprängande roman som gör dikt av den ständigt svällande Palmeutredningen. Det är på samma gång en thriller, essä och dokumentärroman om den så kallade 33-åringen som kort efter mordet anhölls, men som friades, flyttade till USA och hittades mördad där i januari 1994.

33-åringen, som i denna bok kallas för Kenneth Swärd (hans riktiga namn var Victor Gunnarsson) hade det nattöppna Café Mon Chéri på Kungsgatan som stamlokus vid tiden för mordet på Olof Palme. Det låg inte så långt från mordplatsen. Den 28 februari 1986 tog han tunnelbanan från Norsborg där han bodde i en etta till Stockholms city. Han gick på nattbio, åt på McDonalds men satt innan dess sju timmar på Mon Chéri – ett ställe som passade denne helnykterist och religiösa man – och började konversera med andra gäster på ett – som de tyckte – besynnerligt sätt, tog fram en bok med titeln ”Sovjet hotar Sverige” ur axelväskan som såg överpackad ut av nåt hårt, presenterade sig som Ken Sword (amerikanisering av hans riktiga namn) och förklarade att boken var skriven av en avhoppare som i detalj visste att avslöja Sovjets invasionsplaner, och sa att om man ställer sig upp och säger sin mening i Sverige ”blir man skjuten i ryggen” och att ”Palme är inte den ängel som många tror.

De intillsittande gästerna tog illa vid sig. En tjej sa att hon inte ville att han talade så om Palme för hon var släkt med honom.

Kenneth Swärd var en man som livnärde sig på lärarvikariat och diversearbeten. Han talade sju språk flytande och kom ursprungligen från Granslätt i Blekinge och han gjorde ingen hemlighet av sina högerextrema åsikter. Han hade rest mycket i världen och läst mycket om utländska säkerhetstjänster och hans Palmehat var känt av omgivningen – inte minst av gästerna på Mon Chéri som han ofta trängde sig på – och denna sista fredag i februari 1986 satt två polska pojkar intill honom efter ett tag och han visade sin kamera för dem och de tipsade om filmen Morrhår och ärtor , en komedi av och med Gösta Ekman och med Margaretha Krook, men Swärd hade spetsat in sig på ”Rocky IV” klockan 23.30 på Rigoletto. Men först var han tvungen gå och stilla sin hunger på McDonalds eller gick han för att skjuta statsministern?

Några dagar efter mordet anhölls Kenneth Swärd. Kriminalinspektör Börje Wingren fick ett telefonsamtal från en kvinna om att en man skyndat in på filmen Morrhår och ärtor 45 minuter efter att den börjat och cirka 20 minuter efter att Palme skjutits ett kort stycke därifrån. Mannen ska ha halvsprungit in i salongen och slog sig ner en bit framför kvinnan och hennes väninna. Mannens signalement stämde på Kenneth Swärd och under hela filmen tog han inte av sig sin knälånga rock.
Under de följande dagarna fick Wingren tips från fler om denne misstänkte man. En dam som mött honom på Mon Chéri hade han gett sitt telefonnummer och när hon ringde nummerbyrån för att kolla om någon på det numret hette Ken Sword, som han presenterat sig som och sagt han var amerikan, fick hon veta hans riktiga namn Kenneth Swärd – och ihop med fler intressanta uppgifter runt mordplatsen om denne man – en taxichaufför blev stoppad av honom och uppmanad att skjutsa honom fort därifrån t ex, vilket inte chauffören haft tid med – hämtades han in till förhör.
Om Swärd sa Winberg:

”Jag märkte direkt att han ljög som en häst och slingrade sig. En psykopat som gömde sig bakom en religiös täckmantel.”

Det hölls flera förhör med honom och hans jacka analyserades och visade sig innehålla krutstänk. Både Lisbet Palme och ett annat vittne på mordplatsen har sagt att den flyende mördarens byxor inte gick ner till skorna – och det var exakt så Kenneth Swärd var klädd när Wingren förhörde honom första gången den 8 mars 1986. Vidare har ett vittne mött en springande man uppe på trapporna och sett honom stoppa ner något i sin axelväska. Samt att det gjordes en vittneskonfrontation med Swärd och flera figuranter och en av kvinnorna på bion tyckte att Swärds frisyr stämde in på den man de såg. Även käkpartiet och ansiktet, men riktigt säker kunde hon inte vara.

”När JS väninna DZ så tar plats bakom spegeln börjar även hon tala om att nummer 10 är lik Sagamannen, men beslutar sig ändå för att tro att det inte är han. Men i nästa ögonblick händer något oförutsett. Plötsligt lösgör sig nummer 5 i konfrontationsraden (Swärd) från övriga nio figuranter och går fram mot spegeln där han: ”…rycker upp högerarmen i en krokig boxargest med knuten näve och gör en ilsken grimas. DZ rasar ihop och blir i det närmaste apatisk. Vi placerar henne i en stol. Hon är så skrämd att hon har svårt att säga något.”

Hon tas in i ett annat rum och en av Wingrens medarbetare tar på sig den knälånga flygarjacka som Swärd burit kvällen i fråga:
”…DZ säger genast att det var den hon såg på biografen. Även JS instämmer i detta.”

Efter 30 timmars förhör tas ändå beslutet att låta Swärd gå. Wingren protesterade högljutt och påstod att detta ger honom möjlighet att förstöra betydande bevis, men spaningsledningen kring Hans Holmér ansåg att Swärd är en ”turbokäft” som borde befinna sig på Beckis och inte i polishuset på Kungsholmen.
Tidningen Arbetet har i detta läge – efter att flera utländska tidningar redan publicerat namn och bild på Swärd – också gjort detsamma. Kenneth Swärd anmälde sedan Arbetet och en förtalsrättegång hölls där Swärd plötsligt utbrast: ”Varför ger ni er på mig, jag är ju bara i periferin till organisationen som mördade Olof Palme?”

Något som Stefan Lindberg också är inne på i denna bok: att Swärd var inblandad på något sätt, men inte var den som mördade Palme. Eller: såg han mordet och blev skärrad och sprang därifrån?

Börje Wingren var övertygad om att Kenneth Swärd var Olof Palmes mördare. Några år före sin död – 2009 – intervjuades Winberg i Helsingborgs Dagblad och kunde inte smälta att han inte tilläts gå vidare med sin häktningsframställan mot den så kallade 33-åringen. Han hade också en egen teori om dennes ”död” i USA några år tidigare:

”Jag var hundraprocentigt säker på att han var skyldig när han släpptes och jag är tusen procent säker idag. Däremot är jag inte säker på att Swärd själv verkligen är död. Han identifierades på en klocka och en ring i USA och blev han mördad så var det i alla fall inte polismannen Underwood som gjorde det. Det är ytterligare en rättsskandal.”

Kenneth Swärd försvann i december 1993 från sitt hem i Salisbury, North Carolina, dit han flyttat några år tidigare. I januari 1994 hittades han mördad i ett skogsparti 30 mil från sitt hem, skjuten två gånger i huvudet. En lokal före detta polisman fälldes för mordet, som ansågs vara ett svartsjukedrama. Men polismannen hävdar att han är oskyldigt dömd och en resning var på gång men en utredning stoppade den. Stefan Lindberg resonerar även han i denna bok om det möjligen kan vara så att Swärd har fejkat sin egen död och lever någonstans under falsk identitet. Enligt uppgifter till bl a journalisten Anders Leopold, som skrev en bok om 33-åringen ihop med Börje Wingren, hade Kenneth Swärd erkänt – på ett skrytsamt sätt – för en god vän i Salisbury att han mördat den svenske premiärministern och kommit undan med det.

Jag finner den dokumentära delen av denna bok mest intressant och tycker att författaren gärna hade kunnat hålla sig till den genren helt igenom. Men nu är ju detta en skvader, ett genreöverskridande experiment, skulle jag vilja kalla det – som kanske inte är helt lyckat. Dramatiseringarna av 33-åringens transport från Stockholm med polisens hjälp ner till södra Sverige efter att han släppts liksom ”flykten” till USA och det mesta i övrigt av fantasin bearbetat tilltalar mig inte.

Börje Wingren hävdade i boken ”Han sköt Olof Palme” att Swärd använt sig av ”mustaschtricket”. Strax före mordet ska han ha rakat av sig sin fylliga mustasch han haft i många år för att sedan låta den växa ut igen. Inga av vittnena som sett honom mordkvällen nämnde något om en mustasch. Något annat som var komprometterande, enligt Wingren, var tre olika brev från tre olika pseudonymer, alla i faksimil, som han hävdar var av Swärds penna. Ett var ställt till justitieminister Sten Wickbom, ett till utrikesminister Sten Andersson och ett tredje till arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon. Breven skrivna på en slangversion av amerikansk engelska – ett slags ”filmspråk” som Swärd behärskade, och den så kallade 33-åringen nämns av pseudonymen B.W. i brevet till Wickbom (som syftar på Börje Wingren, menar Wingren själv) och där står:

”The Swärd guy has nothing to do whatsoever with the crime. Well, in one sense he is involved, because he caused the gang some trouble by talking to a lot of people on the street close to the place where Olof Palme was killed. I’ll give you a clue: three get-away cars were used, two walkie-talkies and six guys from different countries participate in the murder… ”

Ganska så tydligt är att brevskrivaren visste en hel del om mordet på Olof Palme. Om det var Swärd får vi aldrig veta. Men dokumentärt innehåll av detta slag är det mest intressanta i den här boken.

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Stefan Lindberg
Nätterna på Mon Chéri
Albert Bonniers förlag 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: