[160502] Hostoriska skeenden är ofta svåra att tolka när de händer. Och efteråt kan man ha olika perspektiv. Nyfikenhet och upptäckarlusta hör förstås ihop, att komma till en plats där ingen annan varit har alltid varit lockande. Men vad får en man att fortsätta sin resa trots att han inser att uppdraget är omöjligt? Dagböckerna ger oss perspektiv
Visst låter det konstigt att en polarexpeditions medlemmar skulle åka till Nordpolen iklädda kostym, väst och byxor, men så var det.
Det är den 11 juli 1897 och de tre männen Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg står startklara i vätgasballongen Örnens gondol på Danskön. De har äntligen sydlig vind och nu kan de påbörja det stora äventyret och upptäckten av nordpolen. Men det som var tänkt att sätta vår nation på kartan som landet som först nådde detta outforskade område slutade i en tragedi.
Efter tre dygn i luften blev de tvungna att nödlanda på packisen. De befann sig nu i ett ogästvänligt landskap fullt av isbjörn och is som var i ständig rörelse och råkar som de konstant ramlade i, cirka 100 mil söder om nordpolen. På kroppen bar de yllekläder. De började gå tillbaka mot Sjuöarna för att komma i säkerhet. Med sig hade de enorma mängder packning: tre slädar som väger 100 kg styck och en båt. De gick och gick men nådde inte fram. I början av oktober gick de iland på Vitön. Här slutade de att skriva i sina dagböcker. Det enda vi vet är att alla tre männen dog här och hittas först 1930 av det norska fångstfartyget Bratvaag, som var ute i dessa trakter för att jaga valross.
Om och om igen berättar jag om tre mäns sista mödosamma tid i livet för våra besökare. Det blir aldrig att jag riktigt vänjer mig vid deras öde. Allt som oftast slås jag av hur hemskt det måste ha varit. De betalade ett högt pris för sekelskiftets upptäckarlusta.
En utav de saker som jag förundras över när det gäller den här expeditionen är den stora mängd packning de hade med sig. Jag kan inte begripa hur de resonerade när de valde att dra varsin tungt packad släde genom en sådan bedrövlig terräng. Jag skulle så gärna vilja veta om de någonsin reflekterade över att den tunga packningen minskade deras chanser att ta sig i säkerhet innan vintern. I sina slädar hade de med sig en mängd olika föremål och det är framför allt kläderna jag nu ska fokusera på. Detta var herrar som reste med stil. I slädarna drog de bland mycket annat med sig älgskinnshandskar, siden scarfs, slips och kravatt i blå vit bomull.
Men först en bekännelse: dräkt och textil är ett område inom historia som jag inte känner mig så bekväm med. Jag har lite svårt att närma mig materialet som sådant då det stått i så nära kontakt med en människa. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som sitter kvar i kläderna trots konservering. Där finns rester av kroppsvätskor, hud och hår. Trots att jag bär de där vita bomullsvantarna så kommer jag för nära. Men samtidigt så väcker denna obekväma känsla en stor fascination. Historien tar överhand och även om jag inte kan distansera mig till expeditionens kläder som obehagliga så är historien kring dem desto starkare. Här finns jag mer än hundra år senare och får röra vid sådant de rört vid. Vi kopplas samman genom föremålen.
För ett par år sedan jobbade vi fram en utställning med namnet Från fragment till Andréekollektionen. Vi tog fram ett antal repliker av expeditionens kläder som finns till försäljning i vår butik. Med utställningen ville vi berätta om händelseförloppet när de hittades och vad de bar för kläder. Tillsammans med vår intendent Mari Lundberg ägnade jag en hel del tid i vårt magasin och arkiv för att försöka plocka ihop det som männen bar vid sin död.
Det var en märklig känsla att sakta kartlägga och börja ställa samman en bild av dessa klädesplagg som i flera fall bara är fragment. Vid ett av tillfällena när vi stod i utställningarna och varsamt lade fram Frænkels kläder i en monter så tittade jag upp och mötte expeditionsmedlemmarnas blickar från veporna på vilka vi har deras porträtt. Där stod jag och hanterade material som varit med vid deras sista stund i livet. På bilderna var de synnerligen levande, ovetande om det som komma skulle. Om ändå textilier kunde tala!
Men varför ylle? Varför valde de inte genomgående päls och skinn för att hålla bättre stånd mot kyla och väta? Svaret på den frågan är troligen Gustav Jäger, den tyske läkaren och zoologen (1832–1917). Han propagerade energiskt för användningen av ylleplagg närmast kroppen. Han hade en teori om att själen hade lukt – en behaglig och en obehaglig. Den obehagliga lukten kunde drivas ut ur kroppen genom svettning, som befrämjades av att man bar yllekläder. Ylle var helt enkelt det bästa material en människa kunde bära enligt Jäger.
Andrée och Strindbergs polarkostymer bestod av en fodrad mörkblå rock av tjockt ylle. De bar också väst och byxor. Rocken var utformad så att den skulle vara varm och praktisk och den hade många fickor. Andrées rock var märkt på insidan av ett vackert broderat A. Det hade Andrées väninna Gurli Linder broderat.
Frænkels kostym hade en liten annan utformning och färg. Han kostade också på sig en löstagbar pälskrage i sin rock. Där har vi den enda päls som återstår att finna i expeditionens polarkostymer.
Teorierna kring männens död är många. Vi vet inte vad de dog av och jag ska inte heller spekulera kring detta just nu. Men du kanske undrar om de frös ihjäl just på grund av att de var så dåligt klädda. Ja, kanske men senare teorier säger att så är troligen inte fallet.
”Det allmänna intrycket av byltets övre halva är en mångfald av hoprafsade olikartade klädesplagg eller rester av sådana- allt mesta- dels eller mer eller mindre söndertrasat och sönderslitet.”
Detta är ett utdrag ur obduktionsprotokollet som bär titeln Undersökning av likrester härrörande från deltagarne i S. A. Andrées nordpolsexpedition. Det är kvarlevorna efter Salomon August Andrée som undersöks i stycket ovan. Obducenterna jobbar sig igenom plaggen och listar dem med början vid ytterplagget och slutar vid det som hittas närmast kroppen: en ytterrock av mörkblått kläde, ytterväst, sweaterliknande tröja, blå- vitrandig stickad tröja, undertröja av linne, byxor av blått kläde, två par bruna yllekalsonger, ett par sockor, knäskydd av linne, benlindor, två par grå- blå strumpor, pjäxor. Detta ger oss en inblick i att han vid tiden för sin död, antagligen i början av oktober 1897, försökte hålla sig varm. Den arktiska vintern hade anlänt och den var obarmhärtig.
Om kvarlevorna efter Nils Strindberg säger obduktionsprotokollet följande:
”Liket i sin helhet omslutes av klädesplagg, som här och där synas mer eller mindre trasiga men i det stora hela förefalla rätt bibehållna.”
Nils är den i expeditionen som antagligen dör först då man hittar honom begravd i en skreva under stenar som lagts över honom. Kroppen saknar ytterrock. I lägret hittar man ett klädbylte omlindat med en rem och däri hittar man en kavaj. Den tillhör troligtvis Strindberg. På överkroppen bar han en oknäppt ärmlös väst av tjockt mörkt kläde, fodrad med ylletyg. Under västen bar Nils tre lager tröjor. På underkroppen bär han ytterst ett par byxor av mörkblått kläde och två par kalsonger som är märkta N.S. Benen var lindade med benlindor likt de Andrée bar. På fötterna satt pjäxorna kvar samt ett par svarta strumpor och ett par långstrumpor av ylle i rutmönster i svart och vitt. Utanpå strumporna hittades skohö.
”Strax intill nedre ändan av de båda underarmsbenen ligga några ben tillhörande vänstra handleden och bland dessa ben, som ligga alldeles lösa och oregelbundet om varandra, anträffas en slät guldring inuti märkt ”Anna Charlier”.”
Men Knut då, expeditionens doldis? Knut som jag känner lite extra för just på grund utav att vi inte vet så mycket om honom (han skrev inte dagbok) och att vi båda två härstammar från Karlstad. I obduktionsprotokollet läser vi:
”Klädesplaggsbyltet innehåller följande enskilda klädesplagg eller rester av sådana ordnade det ena plagget utanpå det andra.”
Klädbyltet tillhör Knut Frænkel. Liksom Andrée bar han flera plagg, troligen för att hålla stånd mot kylan. Han låg hopkurad och dog i den sovsäck för tre som de hade med sig. På Frænkel hittade man:
En ytterkavaj av gråbrunt ylletyg, fodrad med ylletyg som har ett grovrutigt mönster i svart och vitt. Den bär rester av en pälskrage. En grå undertröja, en så kallad islandströja, tjock ytterväst i vadmal fodrad med linnetyg, tröja av grovrandigt linnetyg, tröja av finrandigt ylletyg. Mellan alla dessa plagg fanns rikligt med is. Undertröjan var märkt K.F.
Kring Andrées polarexpedition finns givetvis mikrohistorier. Vi har Gurli Linder som kärleksfullt broderat ett A till Augusts rock. Anna Charlier, namnet i Nils ring, den väntande fästmön som aldrig glömde. Där finns mödrar som kanske är de som omsorgsfullt broderat in männens initialer i tröjor och på strumpor. Andrées strumpor är märkta med röd tråd, slarvigt dit sydd i all hast. Vi frågar oss om han kanske märkte dem själv.
Det ligger nära till hands att klassa de tre männen som galna och oansvariga. Men tänk dig att få vara del av en expedition som hade möjligheten att nå en outforskad plats på jordklotet. Tänk om de lyckats! De var människor som levde i en tid där heder hade en helt annan betydelse. Antagligen hade varmare kläder inte räddat de tre männen. De missbedömde det mesta men efterlämnade sig en gripande och olöst historia.
