Historien fångad som i ett andetag

[160508] ur filmenI såväl Den ryska arken som i nu aktuella Francofonia låter Alexandre Sokurov historien ”stanna till” för att i ett avgörande ögonblick finna karaktäristiken av en epok, en omstörtande händelse. I det förra fallet den ryska adelns sista dans före bolsjevik-revolutionen, i det senare en nations framtida status skildrat genom det nästan konfrontationslösa mötet mellan två ämbetsmän: franske chefsintendenten för Louvren i Paris, Jacques Jaujard och tyska ockupationsmaktens ansvarige för tillvaratagandet av konstskatter, greve Franz Wolff-Metternich.

Mötet är laddat, fransmännen har just kapitulerat och Paris ligger öppet för invasionsmakten, men det är samtidigt hövligt och på ett självklart sätt – kollegialt. Blott som genom en viskning anas med jämna mellanrum de ödesdigra tongångarna från Horst Wessels Die Fahne Hoch…
Ett raffinerat, så gott som icke-existerande hot i historiens backspegel betraktat, något som var, inte något som blev. Men som trots allt var.

Sokurov är i detta avseende en upplevelsevärldens mästare genom sitt sätt att förmedla uppfattningen om historien som en evigt fortgående rörelse (perspektivet återfinns också i Faust), där människan är en långt ifrån avgörande faktor, snarare en blandning av offer och redskap för sin glupande aptit på uppmärksamhet och erövring. Francofonia genomsyras av åskådarens välgrundade indignation över att konstskatterna i Louvren kunde fallit i tyskarnas händer. Men samtidigt påminner regissören om, att museet är en enastående tjuvgömma alldeles på egen hand, där mängder av verk på väg dit nu ligger på havets botten, förlorade längs färden från forna Assyrien till Marseille, för vidare befordran till huvudstadens fortifikation.
(IS’ ikonoklasmer av i dag ligger naturligtvis och molar hos åskådaren, men har för närvarande ingen betydelse för Sokurovs verk.)

Frånvaron av varje form av moraliserande över en utveckling som äger rum skapar en sällsynt närvaro i det förflutna. Vi kan i lugn och ro reflektera över de individuella karaktärer Sokurov låter oss lära känna, där Metternich framställs som en ärbar och älskad familjefar och officer, medan Jaujard har ett solkigare och mycket modernare privatliv med ett flertal äktenskap och en son han försummat. Det är detaljer i deras personhistoria, som emellertid träder i bakgrunden i förhållande till deras gemensamma engagemang att ta konstskatten tillvara. Gåtan åskådaren erbjuds att grubbla över är, hur det var möjligt för högt bildade officerare i den nazityska armén att samtidigt delta i gasugnarnas folkmord, en näst intill olöslig gåta, som knappast låter sig besvaras, vare sig av lögner om okunskap eller osannolika påståenden om plikten att lyda order. Det troliga är snarare, att dessa traditionsbundna människor ur den yppersta överklassen genomlevde avsevärda inre konflikter under nazitiden, inte minst militärt, allteftersom åren gick, men där armén skickligt och listigt placerade frankofilerna i spetsen för det franska intåget. De ankom i egenskap av fransktalande ”bröder” från det Europa, som den ryska adeln i förra filmen tvingas lämna bakom sig och som i så måtto blir ett band mellan andra världskrigets nya fiendeländer inom en och samma kontinent: Tyskland och Frankrike.

Det som fortfarande förenar dem är avskyn för bolsjevismen, som de genom kriget kommit eller kommer att gå i allians med – hur skall en enskild människa vrida och vända sig i allt detta?! Det är inte svårt att förstå kejsar Napoleons krumbuktartade förvirring, när han med jämna mellanrum dyker upp bland konstverken för att insistera på den roll han spelar i dem, med franska revolutionssymbolen Marianne vid sin sida som en ironisk kommentar.

Alexandre Sokurov är en mästare såväl som historieberättare som i sin tekniska förmåga. Med ett myller av medverkande fångade han överklassens sista vandring genom Eremitaget i dåtidens St. Petersburg i en enda tagning, med halvannan timmes långfilm som resultat. I Francofonia använder han sig i stället av en mångfald koncept, där dokumentärer, klippbordsutkast, historiska återblickar, ett upproriskt hav och kontanta spelscener avlöser varandra.
Det som aldrig avlöses eller avbryts, inte heller i den nya filmen, är den innehållsrika kontemplationen över historiens gång, dess orsaker, i den mån vi kan finna dem, dess möjliga fortsättning, där vi är ”dömda att segla för evigt, leva för evigt”, som slutorden i Den ryska arken lyder. Sokurov är på så sätt en tänkandets och kännandets mästare, en människans konstnär i ständig förundran över vad människan förmår av det goda, som är konsten, alldeles oavsett vad den föreställer, men sannerligen också av det onda, som är kriget, alldeles oavsett vad det har för ändamål.
Åtminstone däri, är vi varandra lika.

▪ Kjerstin Norén

Francofonia – Louvren under ockupationen
regi: Alexandre Sokurov
Frankrike/Tyskland 2015

Faust
regi: Alexandre Sokurov
Ryssland 2011

Den ryska arken
Regi: Alexandre Sokurov
Ryssland 2002

Bild ur Francofonia Music Box film

Kategorier
Dela den här artikeln: