Besatt av böcker

böcker.vinjett

[160530] ”Författare ska inte skriva sina böcker. Författare ska framför allt låta bli att skriva sina böcker. Författare ska hålla sig undan. Författare ska vara levande löften om ännu oskrivna böcker, vandrande löften om något fantastiskt, fulländat och omtumlande som aldrig går att infria.”

Det ligger något poetiskt spännande i citatet ovan tänker jag när jag sätter mig för att läsa denna roman, den första bok av Kristoffer Leandoer jag kommit i kontakt med. Håkan Liljemärker har gjort omslaget till denna vackra volym, publicerad av Natur & Kultur. Framsidans hattbeklädde man, som sitter och blickar in i ett brinnande bibliotek? Skarpt orange bokrygg. Försättsbladets korta ”programförklaring” och med en lätt sliten stämpel bjuds vi in till De försvunna böckernas bibliotek. Ja, allting är väldigt snyggt, även språket det hela berättas på.

Kristoffer Leandoer är författare och litteraturkritiker såväl som översättare, nu senast till den grandiosa franska ”novell”samlingen Jag talar om kärlek, av Emmanuelle Pagano, recenserad här i Alba.

Det börjar så läckert, och jag kommer att tänka på en av mina gamla latinamerikanska favoriter, Ernesto Sábato. Jag-berättaren i Leandoers roman känns till en början besläktad med den lidelsefulle konstnären Juan Pablo Castel från Sábatos dito,Tunneln. Men då Castel är besatt av en kärleken till en kvinna är jaget här besatt av böcker, främst sådana av bortglömda författare. Jag borde möjligen också göra associationer till Jorge Luis Borges, som var bibliotekarie och författade böcker om sådana, och som även han skrev in kända författare och filosofer i sina verk. För att de inte skulle glömmas.
Leandoers jag kommer första gången in i ett bibliotek, några månader gammal i famnen på sin mamma som tänkt göra ett försök att återuppta sina studier. Mamman viskar mjukt att här måste man vara tyst. Han minns fortfarande allt, moderns parfym och den torra doften av papper. Och att han gallskrek. Han skrek mamman ut ur biblioteket och försenade hennes studier med ett par år efter den hemska upplevelsen. Han frågar sig om han hade kunnat lägga band på sig, för den rödflammiga och flyende moderns skull

”Inte hade jag kunnat det. Inför den överväldigande upplevelsen som mötte mig inne i läsesalen hade jag inget val, den upplevelsen kunde bara besvaras med ett skrik av ren och skär skräck.
Ni förstår, jag kunde ju höra dem. Jag kunde höra böckerna prata. Varenda en av dem, våning efter våning, från golv till tak. Högljutt, påstridigt, utan att lyssna på någon annan. Tiotusentals röster som samtidigt gapade i munnen på varandra på alla världens språk …”

Och han menar att det inte var konstigt att han sedan dess styrt sitt intresse till de försvunna böckerna, dem kan nämligen ingen höra skrika.

Sedan får vi träffa på ett urval av dessa bortglömda, och i berättarens ögon, kultförklarade författare. Och här sätter Kristoffer Leandoer sin fabuleringsmaskin på högtryck. Här blandar han dessa påhittade figurer med sådana ur litteraturhistorien och med folk från andra konstskrån i ett sådant flöde att jag många gånger inte har en susning om figurerna är påhittade eller inte. Jag kikar någon gång i mina olika uppslagsverk, men jo, de flesta är nog författarens egenskapade historier. Men de mixas elegant ihop med de ”riktiga” namnen så det till största delen känns trovärdigt.

Leandoers till synes väldiga beläsenhet och kunskaper firar triumfer, risken är dock att man mer blir imponerad än berörd. Som jag ofta säger numera; jag hade fullkomligt älskat detta upplägg för tjugofem trettio år sedan, när jag hade ett större behov av att imponeras. Nu är jag inte lika säker längre. Det blir lite väl mycket av det goda emellanåt, det mynnar i en lärd och litterär ”rövarhistoria” och som sådan väldigt underhållande.

Berättaren hamnar också i vad han ser som diverse konspirationsteorier. Det finns bland annat en sammanslutning vars mål är att förinta gamla böcker, men en del av dessa teorier blir för snåriga för den här läsarens intresse och tålamod. Jag saknar också den sköna tonen i inledningen. Exentrikerns röst försvinner liksom böckerna och dess författare, kvar finns alla dessa historier om påhittade karaktärer och deras litteratur.

Men där finns å andra sidan mycket att glädjas åt, en mängd härligt spännande och fantasieggande historier. Där finns ”Sandvikingarna”, vikingar hemkomna från öknen, eller ”Judasiterna” som dyrkade det oskrivna, ”Snickarsönerna” som förstörde allt skrivet de kom åt. Vi hamnar i Mästaren och Margarita, och undrar över vad Jesus skrev i sanden, det enda någon sett honom skriva. Vi träffar översättarlegendaren Harald Arneson, och frågar oss om Stalin verkligen var i Stockholm 1906. Vi lär oss om amerikanernas ”andekrig” i Vietnam och får därmed klarhet i varför de inte lyckades besegra de betydligt sämre rustade vietnameserna. Och vi åker med Jon Lundström, som debuterade med en roman i Thorsten Jonssons efterföljd, till skogarna i Alabama och möter Sol B. Johnson, vietnamveteranen som skrev den beryktade Sju minuter i en ung mans liv. Vi får också veta att det finns en nionde bok om barnens favorit Mary Poppins, och om en oinspelad film av Stanley Kubrick, och mycket mycket mer.

Inför frågan om där också finns ett ”allvarligare” syfte med Leandoers roman blir jag nästan lika osäker som när jag skall försöka identifiera berättelsens obskyra författare. Vad handlar det ”egentligen” om? Kanske om förhållandet mellan det skrivna och läsaren, kanske om alla dessa manliga kotterier.

Leandoer för in en del seriösa resonemang som kanske säger något om litteraturens, skrivandets och läsandets väsen.
Jon Lundström besöker Sol B. Johnson i en stuga i Alabama

”Till slut blir allt på riktigt, Jon. Allt. Det finns ingen fri fantasi. Till slut kommer räkningen för allt vi gjort, i vilken sorts verklighet vi än må ha gjort det: dina döda får du vackert ta hand om, vare sig deras blod runnit ut på marken eller bara på ditt papper. Varför tror du jag är beväpnad? Vad tror du det är för besök jag väntar på här ute i skogen? De ropar på mig, Jon. De ropar på mig utifrån skogen, varenda natt. Varenda människa jag lemlästat och haft ihjäl i mina böcker ropar på mig.”

Man skulle kunna undra över hur Kristoffer Leandoers nätter ser ut.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag
Kristoffer Leandoer
De försvunna böckernas bibliotek
Natur & Kultur 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: