Dagbok från ett sorgearbete

Sektion: Böcker

[160602] författarporträttMalin Lagerlöfs man, regissören Daniel Lind Lagerlöf, föll och drunknade troligen i Västerhavet när han letade miljöer för en filminspelning den 6 oktober 2011. Malin blev ensam med tre barn varav den yngste sonen bara var tre månader. Ett trauma, men för att inte gå under av sorg började hon skriva dagbok vid försvinnandet; om saknad och kärlek men också om att uppfinna sig själv på nytt.

Daniel Lind Lagerlöfs kropp har aldrig återfunnits. Och Malin skriver att hon nog inte heller vill att kvarlevorna hittas. Hennes man var ateist och inte mycket för kyrkor och begravningar eller att sörja. Nej, framåt var den enda riktning som betydde något för honom. Nostalgi närmast äcklade honom. Och döden såg han nog som den största förolämpningen, skriver hon.

Första tiden var hemsk men hon hade hjälp av släktingar och vänner som gjorde upp ett schema där de täckte in i stort sett alla dagar, hjälpte till med matlagning och såg till att hon aldrig behövde vara ensam. Svårast var att berätta för barnen att deras pappa hade ramlat i vattnet och dött. De två äldsta flickorna var ännu minderåriga men visste vad döden var. Den yngste fattade förstås inget till en början.

”Den 6 oktober 2011 var fram till klockan kvart över åtta på kvällen en lycklig dag i sin vardagliga anspråkslöshet. Jag vaknar på morgonen och är för första gången ensam med alla tre barnen.”

Hon och maken höll kontakt via sms och mobilsamtal hela dagen. Han befann sig i Tanumshede i Bohuslän ihop med filmkolleger för att rekognosera för TV- och filminspelningarna av Camilla Läckbergs Fjällbackamorden. Ett jobb han lite motvilligt tackat ja till för pengarnas skull.

Klockan var kvart över tre på eftermiddagen när Malin Lagerlöf sista gången hörde sin makes röst i telefonen. Då stod hon i hörnet Odengatan-Västmannagatan i Stockholm, nära deras gemensamma bostad, och de avslutade samtalet och sa att de skulle höras senare.

”Vi har precis börjat prata om att det är dags för flickorna att gå och lägga sig när jag hör telefonen ringa i sovrummet…Det är Mats, fotografen som du jobbar med. Jag känner honom väl, vi tillbringade hela vintern och våren med honom under en filminspelning i Thailand. Han säger: Malin, jag är rädd att vi har tappat bort Daniel.”

Hon frågade om han skämtar. Men hon hörde på hans förtvivlade röst att han inte gör det. Sjöräddningen och polisen letade efter Daniel och Malin får rådet av Mats att ringa efter någon, att inte vara ensam just nu.

Barnen ser med skräckslagna ansikten på henne. Hon ringer en väninna som bor intill och som kommer över. Hon kramar sina flickor och försöker förklara vad som hänt. ”Därefter upphör plötsligt skärpan och detaljrikedomen och allt blir fragmentariskt.” skriver hon.

En kaotisk tid följde. ”Jag vet redan från början att du är död” skriver Malin Lagerlöf. Därför tyckte hon inte att hon behövde ringa hans föräldrar direkt då första kvällen, som väninnan Eva tyckte när hon höll om Malin hårt.

”Du är ju min.” skriver Malin att hon tänkte om Daniel.

Boken riktar sig hela tiden till honom, till Daniel som är försvunnen. Den är skriven i du-form. Emellan dagboksnoteringarna kommer återberättande text som ett slags förklaringar till det liv, som inte bara var en dans på rosor, de båda hade levt tillsammans. Det lättar upp läsningen och är en form som fungerar bra.

Dagen efter:

”Barnen stannar hemma från skolan. Eva måste gå iväg en stund, men min äldsta vän Emma kan komma loss från jobbet… Din bror ringer och säger att jag ska avsluta mitt Facebook-konto…han är rädd att mina privata bilder ska användas i mediesammanhang…”

Hon är glad att hon gjorde det, skriver hon, för hon hade inte orkat med alla lättvindiga kondoleanser typ ”jag tänker på dig.” Vännen Eva ordnade sobril från husläkaren. Det blev fler och fler människor runt om henne. På kvällen grät hon för första gången.

Alla blommor hon fick sig tillsända eller givna av folk som ville beklaga hennes sorg hatade hon efter ett tag. Det blev sopor av de flesta. Först fem dagar efter det inträffade vågade Malin gå ut för första gången. I sällskap med vännen Nadja. Hon köpte en ny anteckningsbok och det är i den hon börjar skriva.

En massa praktiska problem behövde så småningom tas itu med: att avstyra köpet av ett hus de lagt handpenning på i Nynäshamnstrakten, att bestämma om hon skulle behålla deras fritidshus på Gotland (vilket Malin gjorde) och att rensa ur garderoben där Daniels kläder fanns. Det dröjde innan hon gjorde det och hon sparade ett par plagg av honom. Ringarna tog hon till slut också av sig och lade dem i badrumsskåpet och där fick de ligga.

”C sitter vid datorn inne i ditt arbetsrum och spelar spel. Jag kommer in för att hämta något. Hon säger: Livet var mycket bättre när pappa var här. Ja, det tycker jag med älskling. Det tycker jag med.”

”Nu när jag lagt mig kommer en plötslig rädsla för att jag ska glömma din kropp. Än minns jag fortfarande varenda detalj. Örsnibbarna. Dina fötter, storlek 47. Dina framtänder, den ena av någon anledning mörkare än den andra. Dina händer. Vackra, och på något vis så oerhört kompetenta.”

Malin och Daniel levde i ett mycket nära och symbiotiskt äktenskap. De delade även arbetslivet, han var regissör och hon skrev manus till de flesta filmer de gjorde. De var nästan lika gamla, hon var ett år äldre än han som var född 1969.

”Alla dessa dagar som vi levt tillsammans. Närmare niotusen, om man räknar från den första riktiga kyssen en iskall januarikväll 1987…Mitt liv utan dig. En otänkbarhet. Du formade mig. Jag formade dig. Vi hjälpte varandra att se. Vi blev vuxna tillsammans.”

”På min trettioårsdag höll du tal till mig och sa att du upplevde oss som så starkt sammanvuxna att du inte visste var jag började och du slutade.”

”Ibland tänker jag också på mitt nya liv. Hur ska det bli? Ska jag aldrig mer ha sex igen? Aldrig mer någon sorts relation?”

Hon berättar att hon och Daniel förde ständiga samtal och diskussioner med varann, om allt. Han var en mästare på att hålla tal på fester och han delade med sig av omvärldsanalyser hela tiden.

Vissa grannar tittade bort och hälsade inte på Malin när hon mötte dem för första gången efter försvinnandet. Hon blev rädd för att möta grannar i trapphuset och föräldrar på skolgården. Men tvingade sig själv att strunta i reaktionerna hon fick och skrivandet var en klar hjälp på vägen. Hon rasade i vikt, skriver hon, men klarade ändå av att ta barnen till huset på Gotland första julen efter försvinnandet, som de firade där.
Eller försvinnandet är fel ord, menar Malin. Hon började tidigt tala om Daniel som död. Vilket inte hans bror gjorde och hon återger en diskussion hon haft med brodern om det.

”31 oktober
En ganska bra dag. Inte så mycket ångest. Gick en sväng ensam med E på stan. Vi är nära. Pratar mycket. Igår berättade hon att hon undrat över hur det skulle vara om det var jag som drunknat och pappa som var kvar. Om pappa…haft lika många personer hos sig. Vad tror du, frågade jag henne. Och hon svarade att det hade han nog inte haft…/Sista biofilmen: Woody Allens Midnight in Paris. Sista måltiden: Laxpudding. Sista sexet: söndagen den 2 oktober, fyra dagar innan du dog (Glad att det inte var längre sen).”

Malin ordnade efter ett år det så att barnen sov borta en natt i månaden så hon kunde gå ut och roa sig. Hon träffade så småningom också en man som hon inledde ett förhållande med.

”Vad håller jag på med? Står jag verkligen här och helt kallblodigt planerar att gå till sängs med en annan man? Ja det gör jag, inser jag i det ögonblicket. Det gör jag absolut.”

Sorgen tog tid och läkningen gick långsamt men den var möjlig. Hon reste till London med sina två döttrar strax innan årsdagen och hittade en ny styrka i sig själv.

”Kanske lärde jag känna mig själv först när jag förlorade dig. Kanske var det då jag blev på riktigt vuxen. Jag skulle göra vad som helst för att slippa den erfarenheten, men kanske var det faktiskt enda sättet.”

Trots att detta är en sorgebok saknar den inte humor. Ta detta t ex:

”Fem saker jag lärt mig sen jag blev änka.
1. Fickparkera.
2. Byta huvudsäkringar.
3. Rensa avlopp.
4. Fatta självständiga beslut.
5. Att för första gången i mitt vuxna liv fullt ut uppskatta att umgås med människor som inte är du.”

▪ Leif Wilehag

bokomslag
Malin Lagerlöf
Dagbok från ditt försvinnande
Wahlström & Widstrand 2016.

Författarfoto: Ulrica Zwenger

Kategorier
Dela den här artikeln: