En stor besvikelse

Sektion: Böcker

[160602] Elizabeth George var en gång en av världens bästa deckarförfattare, åtminstone tyckte jag det. Hon debuterade med Pappas lilla flicka, en roman som både var komplex i sin skildring av själva intrigen, och i sin behandling av karaktärerna. Efter det följde en strid ström böcker, alla med paret Thomas Lynley/Barbara Havers som både ankare och segel.

George lyckades gjuta liv i varenda en av sina figurer. Hon skrev en handbok om hur man gör, och den boken är läst av många aspirerande författare. Där beskriver hon hur oerhört grundligt hon går tillväga – och även hur viktiga just karaktärerna är för att en deckare ska bli läsvärd.

George var en av de allra bästa. Men det är länge sedan nu.

De senaste åren har hon fortsatt ge ut böcker med samma personer, i samma miljö, men det verkar som om hon frångått sitt eget skrivrecept: hennes karaktärer är inte längre komplexa och intressanta. Istället har de blivit endimensionella klyschor.

I sin senaste roman Oanade konsekvenser har vi Lynley, Havers och Nkata som de ledande polisgestalterna. Själva intrigen är en klyscha i sig. Det är en överbeskyddande mor, som förstör livet för sina barn. Och så blir någon mördad. Och den beskyddande modern har ett jobb som gör att hon hamnar mitt i smeten.

Det håller inte. Georges karaktärer fungerar inte längre. Varför vill en förnuftig och smart karaktär dela liv med en sådan uppenbar galning? Varför kan inte denna förfärliga människas två söner bryta sig loss? Varför är alla så oerhört knepiga, utan att vi läsare riktigt förstår alla dessa trauman som varenda en uppenbarligen bär på?

Jag har svårt att förlåta George för det hon gör mot Barbara Havers. I de första böckerna är hon en av deckarhistoriens absolut starkaste och mest minnesvärda gestalter. Hon hade en bakgrund som tjänade som förklaring till hennes karaktär, samtidigt som den inte förlät för mycket. Hennes relation till Lynley och hans överklassvärld var många böckers motor, den drev framåt och hotade ibland att stjälpa relationen, och ibland kunde man som läsare nästan hålla andan av spänning: Nej, inte så, gör inte det där, inte nu, Barbara.

Barbara!

Nu har Havers blivit en lustifikation. Det som tidigare var ett (trovärdigt) trauma, en svärta, ett djup, det har blivit en fullkomligt obegriplig lustighet! Vi läsare ska skratta åt när Havers går på speeddating, funderar över danskurser och köper nya kläder, allt under överseende av Dorotea Harriman, som hittills varit en bifigur men nu tar ett steg fram, endast för att göra Havers mer välklädd och för att få en dejt. Det är så sorgligt att man vill sluta läsa. Det George skapat var en fet och ful kvinna, som trots detta fick vara trovärdig, smart, komplex och engagerande. Som läsare hejade man på Havers. Hon hade sina fel (och här menar jag inte hennes utseende) men hon var mänsklig och lätt att tycka om.

George begår ett enormt misstag när hon gör så här. Allt det hon byggt upp raserar hon här med lätt hand. Allt som gjorde Havers till en galjonsfigur på ett feministiskt örlogsfartyg vittrar här sönder. Det finns inte mycket kvar. Jo, Havers är fortfarande fet och ful, har dålig smak och så röker hon. Men här ska vi läsare skratta åt henne, inte med henne, och det är så sorgligt att jag bestämmer mig för att aldrig mer läsa en bok av Elizabeth George. Inte förrän Barbara har fått tillbaka allt det som gjorde henne till människa i alla fall. För i den här boken är hon, tillsammans med de andra, bara en platt och träig karaktär.

▪ Elisabeth Östnäs

Bokomslag
Elizabeth George
Oanade konsekvenser
Övers. Annika H Löfvendahl & Hanna Axén
Norstedts förlag 2016

Kategorier
Dela den här artikeln: