När sportmaskineriet börjar hacka

Fotboll: Det irrationella

[160607] [Det irrationella] I fotboll sägs det ofta att motivation slår klass. Att ett lag som har mycket att spela för slår alltid ett lag som har mindre att spela för. Man säger att kämpaandan är viktigast. Dessa påståendena är givetvis attraktiva och uppbyggliga för alla som strävar på i motvind och behöver känna ökad motivation.

Ännu bättre blir påståendena som berättelser och sagor, exempelvis då den lilla David slungar sin sten och fäller den elaka jätten Goliat eller då översittaren på skolgården får en snyting av den lille osäkra killen.

Fotboll: Det irrationella

Men handen på hjärtat: Hur ofta händer det i verkliga livet? Hur ofta vinner den kämpande underdogen i dagens pengastinna och genomkommersialiserade fotboll? Hur ofta träffar egentligen David Goliats huvud med sin sten?

Utgår man från de fyra största ligorna i världen ser man att  underdogarna har det svårt. I Italien har storklubben Juventus radat upp ligavinster fyra år i rad. Den förmögna vitsvarta Turinklubben Juventus har täta kopplingar till storföretaget Fiat och för ett antal år sedan förvisades klubben långt ner i seriesystemet. Detta skedde efter att omfattande mutor och korruption hade uppdagats. Straffet var hårt, men rättvist, menade en rättstänkande fotbollsvärld. Men nu är klubben tillbaka, starkare än någonsin. Återkomsten tyder på att pengar och inflytande visserligen inte utgör något vaccin mot rättsliga domar och olycka, men att fallet blir lättare och vägen tillbaka blir betydligt lättare med pengar och makt.

Även i Tyskland är det Goliat som besegrar resten, hur mycket det än talas om annat. Där tog nyligen superklubben Bayern München sitt fjärde ligaguld i rad och det firades med öl, umpa-umpa och lederhosen på gatorna i den bayerska huvudstaden. Sedan flera år tillbaka har Bayern München brandskattat motståndarlagen i Bundesliga på deras bästa spelare inför kommande säsonger, något som sker även nu. I dagarna blev exempelvis landslagsbacken Mats Hummels klar för Bayern München. Hummels har gått samma väg som många andra storspelare under senare åren, exempelvis superstjärnorna Mario Götze och Robert Lewandowski. Vägen går från den vassa titelutmanaren Borussia Dortmund till mästarlaget Bayern München. Så någon förändring på den tyska fotbollstronen kan svårligen skönjas inom den närmaste framtiden.

Tar vi oss till Frankrike syns samma trend. Där lyfte Paris Saint Germain nyligen sin fjärde raka ligatrofé och på läktaren blev den avgående Zlatan grundligt och rörande avtackad för framgångarna och de magiska ögonblicken. Grunden för PSG:s enorma framgångar kommer från Nasser Al-Khelafi, en stormrik oljemagnat från Qatar som både äger och kontrollerar klubben. Allt sedan övertagandet av den parisiska klubben 2011 har miljarder pumpats in i spelartruppen och  organisationen. Och resultaten har inte uteblivit, åtminstone inte hemma i Frankrike.

Ute i Europa har det varit svårare, där här PSG bara vunnit en stor trofé och det var säsongen 1995-96, även om de ständigt kvalificerar sig till Champions League. Men med det qatariska ägarskapet har något väsentligt gått förlorat, menar många kritiker. Med oljepengarna har klubben hamnat i händerna på odemokratiska krafter och den idrottsliga själen har tunnats ut, men så länge framgångarna travas på varandra och toppspelare söker sig till klubben i strida strömmar lär dock ingen förändring ske.

Även i Spanien är det pengarna som styr och ger framgångar. Här har  den katalanska megaklubben FC Barcelona vunnit tre av de fyra senaste säsongerna. Kritiker brukar hävda att den spanska ligan alltid handlar om två lag, rivalerna Real Madrid och FC Barcelona. Men för tre år sedan stack lillebrorsan och underdogen Atlético Madrid upp och vann ligan, till mångas stora förvåning och förtjusning. Och med årets Champions League Final, där Atlético Madrid visserligen föll mot storebror Real Madrid, går det inte längre att räkna bort underdogen längre. Istället får vi konstatera att Madrid är Europas obestridliga fotbollshuvudstad för tillfället.

I Spaniens södra hörn finns ett annat exempel på hur en klubb med knappa resurser har nått stora internationella framgångar. Klubben i fråga heter Sevilla FC och har tre år i rad tagit hem den näst största europeiska trofén i fotboll – Europa League. Senast var det storklubben Liverpool FC som besegrades i en välspelad final. Huvudorsaken till Sevillas stora och upprepade framgångar anses vara en extraordinärt välskött ungdomsakademi och värvningsverksamhet där talanger ges optimala förutsättningar att utvecklas. Den andalusiska klubben har stått på randen till ekonomisk kollaps många gånger, men allt sedan den legendariske värvningschefen Monchi kom in i klubben 2000, har föreningen radat upp pokaler och lyckats värva morgondagens stjärnspelare till fyndpriser. Det mest anmärkningsvärda är dock att Sevilla lyckas återskapa sina starka spelartrupp, gång efter annan, trots att den ofrånkomligen och oavlåtligen köps sönder av Europas rikaste storklubbar.

Slutligen har vi England, där Manchester City och Chelsea har dominerat under de senaste åren. Båda klubbarna ägs av finansmän från föga demokratiska regimer. I Chelsea är det den ryske oligarken Abramovitj som överöst klubben med pengar och i Manchester är det oljemiljarder från Abu Dhabi United Group for Development and Investment som styr. I båda fall handlar det om stora, men underpresterande fotbollsklubbar som lyfts till nya och oanade höjder genom utländskt kapital av ganska tvivelaktig sort. I England har denna trend även synts i andra klubbar, men aldrig i samma skala och med samma framgångsrika sportsliga resultat.

Men vad är det då som tyder på David någonsin kan ha en chans mot Goliat och att underdogen någonsin har en chans? Eller att den gamla klyschan – bättre liten och rapp än stor och slapp – stämmer?

Ja, om man betraktar den senaste säsongen i England syns ett stort utropstecken. I maj vann som bekant Leicester City Premier League, alltså ett lag från en av landets mest slitna och minst glamorösa städer. Tränaren var en åldrad gentleman från Italien, Claudio Ranieri, som hade valsat runt i den internationella toppfotbollen under många år utan att vinna något. En man med kappsäcken full av besvikelser och som på fotbollslivets höst sattes att ta över ett fattigt losergäng som var på vippen att åka ur högsta ligan föregående säsong, men som nu gick spikrakt mot guld och fick en hel stad att jubla. Någon så otippad segrare har aldrig funnits i engelsk fotboll i modern tid, och det finns få motsvarigheter i andra fotbollsländer.

Leicester Citys oväntade fotbollsguld utgör en perfekt illustration av det som behandlas i Malcolm Gladwells (2013) bästsäljare David Mot Goliat: konsten att slåss mot jättar. I boken görs gällande att jättens storlek och övermod just kan bli hens svaghet. Med ett flertal exempel, inte minst från idrottens värld, visar Gladwell hur stora och mäktiga organisationer tenderar att bli övermätta och trögrörliga, något som kan utnyttjas av små och snabbfotade konkurrenter. Även om resonemanget långtifrån är nytt, passar det väl in på Leicester City, en klubb med begränsad budget som har tvingats att värva hungriga spelare på uppgång snarare än övermätta och överbetalda stjärnor. Spelarna i Leicester City har också matchats flitigt, vilket sannolikt har svetsat samman laget och skapat en kärntrupp av hungriga spelare som känt tränarens förtroende, snarare än en stor samling stjärnor som roterat runt i startelvan. I Leicester har också klubborganisationen verkat i stark harmoni, utan de skandaler och ryktesspridningar som ofta präglar storklubbarna.

Leicester Citys bedrift är visserligen värd alla applåder, men en plötslig och oväntad framgång ger sällan något permanent tillträde till finrummet. Den stora utmaningen, för såväl sportsliga uppstickare som kulturella succédebutanter, kommer säsongen efter. Det gäller som bekant att hantera framgångens baksmälla, i synnerhet om man aldrig har känt den tidigare. Lyckas man följa upp framgången när förväntningar trissats upp och överraskningseffekten inte längre finns där? I det långa loppet brukar det trots allt vara de stora och redan etablerade klubbarna som drar det längsta strået.

Tre förklaringar till detta handlar helt enkelt om sannolikhet, uthållighet och komparativ styrka. För om en mindre bemedlad klubb ska slå en storklubb krävs att alla komparativa framgångsfaktorer ska optimeras, att alla lovande spelare i den lilla tajta spelartruppen och organisationen ska utvecklas, prestera och samverka optimalt samtidigt. Och inte dra på sig allt för många skador, vilket sällan sker. Dessutom saknar mindre klubbar ofta en fungerande plan B. Varken högkalibriga avbytare eller extra miljoner till spelarköp finns att tillgå om spelet går i baklås. Risken är också att den lilla klubben som har vunnit, tillägnar sig den övermätta vinnarens ovanor och later. Att den där lilla extra gnistan och lagandan som fanns slocknar och att de tongivande spelarna lockas över till en rikare klubb.

I motivationsteori talar man också om uthållighet som en kritisk faktor (Alderman 2008; Hedegaard Hein 2013). Motivationen måste inte bara vara stark, utan också vara uthållig för att man ska nå upprepade och kontinuerliga resultat. Frågan blir därför inte så mycket om motivation kan slå klass, utan om motivation kan upprätthållas över tid. För om underdogen ska fortsätta att vinna måste grunden för den höga motivationen hållas intakt eller helst öka. I synnerhet då de små klubbarna sällan har möjlighet att köpa sig ur knipor eller har så stora buffertar när motgångarna kommer.

Men vid sidan av Leicester City finns emellertid andra uppstickare, på riktigt nära håll. I Sverige vann det gamla mästarlaget IFK Norrköping oväntat Allsvenskan förra året, vilket inte hade hänt sedan 1989. Och ytterst få, om ens någon utanför de galnaste supporterleden, hade tippat att det blåvita laget från den gamla östgötska industristaden skulle fortsätta att ligga i toppen av tabellen även i år. Så teorierna om storklubbarnas överlägsenhet och uppstickarnas svårighet kanske ändå lever i viss osäkerhet. Åtminstone under denna vackra vår.

Betraktar vi sedan EM-slutspelet i Frankrike i sommar ser vi ytterligare några lilleputtar som tagit sig in finrummet – mot alla odds. Eller vad sägs om Island med strax över 300.000 invånare, med en kraschad ekonomi och ett hopplöst klimat för att spela fotboll? Här har den tidigare förbundskaptenen för Sverige, Lars Lagerbäck,  kopplat på sin obändigt kollektivistiska fotbollsfilosofi – ofta kallad för grå sossefotboll – och tagit laget hela vägen till Frankrike. Något som säkerligen kommer att få hela ön på fötter när det väl spelas match. Även Wales, Nordirland, Slovakien och Albanien måste räknas in i kategorin underdogs, alltså lag som ännu en gång får oss att tro på att bollen är rund, att David kan slå Goliat och att allt är möjligt. Och att motivation slår klass. Åtminstone under denna vackra vår.

▪ Erik Cardelús

Erik Cardelús jobbar på institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet.

Litteratur

Alderman, K. (2008) Motivation for Achievement. New York: Routledge.

Gladwell, M. (2013) David mot Goliat: konsten att slåss mot Goliat. Stockholm: Månpocket/Volante.

Hedegaard Hein, H. (2012) Motivation: Motivationsteorier & Praktisk tillämpning. Stockholm: Liber.

The Guardian, 2016-05-17, The Secret behind Sevillas Success? Meet Monchi, the Transfer Wizzard, se länk: https://www.theguardian.com/football/2016/may/17/sevilla-monchi-liverpool-europa-league-final?CMP=fb_a-football_b-gdnfootball

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Dela den här artikeln: