Konsten att skapa ett lag

Fotboll: Demontränaren

[160607] [Demontränaren] Mellan fotboll och teater finns flera likheter. I båda fall handlar det om skådespel uppdelade i två akter, med urladdning i slutet. Rent statistiskt görs de flesta fotbollsmålen under de sista skälvande 15 minuterna. Då är spelarna trötta, det uppstår större ytor och i slutsignalens närhet intensifieras spelet. Även teatern har sina uppgörelser i slutet.

En annan likhet handlar om laget eller ensemblen, där huvudrollsinnehavare respektive birollsinnehavare, stjärnor respektive statister, måste samverka för att spelet ska fungera. Samtidigt är hierarkin och rollfördelningen glasklar. Ingen köper biljett för att se Zlatan eller Persbrandt spela en biroll eller sitta på bänken. Ledarskapet är också intressant. I såväl fotboll som teater har ledaren en särställning, som bidrar till spelets attraktionskraft och skapar publicitet. Att vara framgångsrik regissör eller fotbollstränare ger inte bara pengar och status, det skapar också ett utrymme för att vara speciell och agera speciellt, att stå utanför och ovanför konvenansen.

Fotboll: Demontränaren

Inom teatern finns begreppet demonregissör. Det likställs ofta med en (kultur)man som är besatt av sin vision. Kring denna upphöjda vision och dess förverkligande kretsar sedan allt och alla. Priset blir därför högt för dem som står i vägen för demonregissörens vision: offentlig schavottering, systematisk utfrysning eller bara en rå utskällning. Att demonregissören har makt och inger fruktan hos sin omgivning säger sig självt, annars hade inte regimen upprätthållits, givet att de flesta människor hellre vill ha medbestämmande och demokratiska värderingar än tvärtom.

Lika självklart är det att demonregissören verkar inom ett fält som är rikt på ekonomiskt och symboliskt kapital, för att tala med den franske sociologen Bourdieu (1994). Att sätta sig upp mot demonregissören lönar sig därför sällan, eftersom både bestraffningen och belöningen är hög inom fältet. Att bli stjärnskådespelare eller fotbollsproffs kräver ju sina uppoffringar och oheliga allianser.

I den bästsäljande biografin Jag är Zlatan (2011) ges åtskilliga skildringar av tränare som liknar demonregissörer – eller demontränare, rättare sagt. En av dem som Zlatan nämner med stor respekt är den italienska mästartränaren Fabio Capello. Zlatan konstaterar att ”under Capello förändrades jag. Hans hårdhet smittade av sig och jag blev mindre av en artist och mera av en slugger som ville vinna till varje pris” (s.231). På uppmaning av Capello bygger Zlatan upp sin fysik, den superkropp, som allt sedan dess har kommenterats så flitigt i media. Capello är inte bara krävande och hård, han exploderar också ofta i våldsamma vredesutbrott mot spelare, på planen och i omklädningsrummet. ”Han bygger upp och bryter ner”. Av Capello kallas Zlatan för ”ung och dum” (s.234), men demontränaren har samtidigt ett faderligt förhållningssätt till den unge stjärnan på uppgång.

Värre är för med andra spelare, bland annat den franske försvarsspelaren Liliam Thuram som Capello skäller ut högljutt och offentligt, för att sedan sparka sönder en massagebänk som avslutning. Inför raseriet förvandlas Thuram till ett litet barn, precis som de andra storspelarna som drabbas av Capellos okontrollerade vrede. När Zlatan har en uppgörelse och spöar den problematiska spelaren Zebina, konstaterar Capello att det ”var bra för laget” (s.235). Målen helgar ju medlen, liksom.

En annan tränare som skildras utförligt i Zlatans biografi är den katalanske mästartränare Pep Guardiola, då verksam i storklubben FC Barcelona, men senare även ledare för Bayern München och nu för Manchester City. Men om synen på Capello präglas av respekt från Zlatans sida, genomsyras attityden till Pep av förakt och oförsonlighet. Föraktet klibbar fast vid läsningen och det förefaller ha svårt att lämna Zlatan. För trots att Zlatan köptes in till FC Barcelona som den största spelaren någonsin mätt i pengar, skar sig något tidigt med Guardiola. Samtidigt är Guardiola en tränare med ett magnifikt rykte världen över, inte bara för sina resultat utan också för sin gentlemannamässiga stil.

Redan på ett tidigt stadium slås Zlatan av hur speciell atmosfären är hos Guardiola i FC Barcelona. Det mesta påminner om ”en skola” där är alla ”tysta och snälla”. Zlatan ställer sig frågan varför lagets alla ”superstars uppträder som elever” (s.370). Präktigheten i världens bästa fotbollsklubb skapar irritation, en känsla av att inte passa in. Värst är dock den utfrysning som följer då Zlatan inte accepterar att spela en andraplansroll i anfallet vid sidan om världens bäste fotbollsspelare, argentinaren Lionel Messi. När sedan Zlatan tappar humöret och vrålar förolämpningar mot Guardiola i omklädningsrummet efter en match slås spiken definitivt i kistan.

Extra irriterande för Zlatan är att Guardiola inte går till direkt motangrepp i omklädningsrummet, utan istället bemöter förolämpningarna med lugn och liksom bidar sin tid att ge igen. Guardiola beskrivs därför som ”den lilla skrämda grubblaren som inte vågat möta min blick.” Samtidigt märks det hur illa det svider för Zlatan, att inte duga på planen och inte ens bevärdigas ett motangrepp vid en öppen konfrontation. Till slut, efter mycket lidande, hämnas Zlatan på liknande sätt. Han tiger då Guardiola söker försoning. I sin syn på Guardiola är Zlatan rakt igenom skoningslös: ”Den mannen har ingen naturlig auktoritet. Ingen riktig utstrålning. Om du inte visste att han var tränaren för ett fint lag, skulle du knappt märka att han kom in i ett rum” (s.379). Som förgörande slutkläm beslutar sig Zlatan för att kalla Guardiola för något riktigt fult. Det blir ”filosofen.” Att vara filosof är att bara gå runt och grubbla, något som inte förtjänar respekt – i Zlatans värld.

Men om ”filosofen” Guardiola framkallar avsky, finns det speciellt en tränare som lockar fram uppskattning hos Zlatan och andra spelare. Tränaren är den välkände och kontroversielle portugisen José Mourinho, som gav sig själv det idag så välkända epitetet The Special One. Precis som hos Capello handlar det om ”en stenhård ledare”, men en ledare som samtidigt äger förmågan att manipulera spelarna utan att de märker det själv. Här behövs inte heller någon omväg via överdriven aggression som hos Capello. Zlatan menar att ”det vibrerar” runt Mourinho och han får folk att stå i rad, trots att han är en liten och smalaxlad man.

Likafullt imponerar Mourinho med sina språkkunskaper, vilka har sitt ursprung i yrkesbakgrunden som tolk. Utan att ha bott i Italien tidigare lär sig Mourinho italienska rekordsnabbt, långt snabbare än Zlatan själv. Därtill har Mourinho totalkoll på alla detaljer i motståndarlaget. Han är en skarp analytiker, inte någon föraktlig ”filosof” som Guardiola. Emellertid är Mourinho en person som sällan visar sig vara riktigt nöjd eller visar någon översvallande uppskattning för vare sig Zlatan eller övriga spelare. Vid flera tillfällen sågar Mourinho Zlatans insatser, utan förbehåll eller förmildrande formuleringar. Men Zlatan köper det, för Mourinho är rak och har dessutom rätt, som det sägs i boken.

Trots sitt ”stenansikte” äger Mourinho förmågan att på ett alldeles speciellt sätt väcka känslor hos spelarna. Zlatan exemplifierar det med den italienska försvarsbjässen och tillika råskinnet Materazzis sorgsenhet då Mourinho byter klubb. Vid avskedet står de två männen och kramas, varpå Materazzi brister i gråt, en fullt naturlig reaktion enligt den annars så tuffa bedömaren Zlatan. Samtidigt kan Mourinho inte avhålla sig från att kasta iväg en syrlig gliring åt Zlatan då de två tar skilda vägar efter sin tid i den italienska klubben Inter. Båda är på väg till större klubbar, till Real Madrid respektive FC Barcelona. Båda är på jakt efter den största trofén av alla, Champions League. Båda är framförallt besatta av att vinna, att bli vinnare. Mitt i allt detta skojar Mourinho med Zlatan. Han förespeglar dem båda en framgångsrik tid i Spanien, i kraft av sina vinnarskallar, men spefullt konstaterar Mourinho att det blir han och inte Zlatan som kommer att lyfta de stora pokalerna.

Att Mourinho väcker starka känslor är allmänt känt. Detta gäller inte bara för Zlatan, utan för en hel fotbollsvärld. Fotbollsvärldens demontränare, The Special One, som han så ofta kallas.

Här finns en förkärlek för att polemisera inför media, att stå i centrum på presskonferenser och att fälla sarkastiska kommentarer som snabbt blir virala. Många menar denna arrogans avlastar spelarna, att demontränaren därmed tar den hårda men nödvändiga fajten med media, så det egna laget slipper kritiken och kan fokusera på spelet på planen. Detta anses vara en orsak till den så upphöjda ställningen i fotbollsvärlden.

En annan orsak handlar om att Mourinho levererar det som krävs i dagens medialiserade och globaliserad fotbollsbusiness: nämligen publicitet. Här finns den rubrikskapande star quality som krävs för att tränga genom rutan, att skapa publicitet åt sig själv, men framförallt den klubb som representeras. Här levereras det skådespel som dagens fotbollsmedia kräver. Den förmenta demoniskheten utgör därför ett överlägset värde i marknadsföringen för en klubb, inte minst i kombination med dagens sociala medier, där Mourinho ofta förvandlas till en demontränaren 2.0..

Det är därför ingen slump att Mourinho tidigare har verkat i några av världens rikaste och mest högprofilerade klubbar – Chelsea, Inter och Real Madrid. Klubbar vars varumärke och  s.k. merchandise överskrider framgångarna på fotbollsplanen. Nu väntar Manchester United för Mourinho. Huruvida Mourinho och Zlatan sammanstrålar där är dock oklart. Med Zlatan hade skådespelet säkerligen fått en extra udd, eftersom många menar att Manchester United saknar mediala och karismatiska spelare i sin annars så stjärnspäckade trupp.

Kraven är dock högt satta. Mourinho ska höja Manchester United, sportligt men också medialt. Speciellt viktigt blir det då den nyligen sparkade holländske tränaren Louis van Gaal ofta kritiserades för att sakna karisma och tala en tafflig engelska på presskonferenserna. Med Mourinho ska Manchester United återigen tillhöra globalfotbollens toppskikt, vilket inte har hänt sedan mästartränaren Alex Ferguson lämnade klubben 2013. Extra angeläget och prestigeladdat blir det att ta upp kampen med lokalkonkurrenten Manchester City, som under våren värvat en annan högprofilerad tränare: Pep Guardiola. Det är alltså upplagt för att fotbollsvärldens strålkastarljus kommer att riktas mot den Manchester, den nordengelska metropolen där verkstadsindustrialismen en gång föddes och där fotbollsindustrin nu ska slå gnistor.

▪ Erik Cardelús

Erik Cardelús jobbar på institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet.

Litteratur

Bourdieu, P. (1994) Kultursociologiska texter. Stockholm: Brutus Östlings förlag

Lagercrantz, D. (2011) Jag är Zlatan. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Kuper, S. (2011) The Football Men. London: Simon & Schuster

Kategorier
Dela den här artikeln: