Ett spel med många ansikten

Fotboll: Snäv självbild

[160607] [Snäv självbild] Så är det dags igen. Herrlandslaget ska spela EM i fotboll och det laddas i slott och koja. Mest i Sverige laddas det i medierna. På tidningsredaktioner, i tv-studior och bland ivriga reportrar.

Återigen sätts hoppet till framgångar, till att det blågula landslaget under ledning av kung Zlatan ska ge oss något att fira, något att jubla åt tillsammans, som då VM-bronset bärgades den där magiskt varma sommaren 1994, med Rålambshovsparken till brädden fylld av segerrusiga supportar och med VM-spelarna ystert dansande runt på ett podium mitt i parken. Eller som förra sommaren då U21-landslaget otippat tog sig fram hela vägen till EM-guld, varpå Kungsträdgården draperades i gulblått och det unisona jublet steg mot den klarblå sommarhimlen.

Fotboll: Snäv självbild
Foto: Rikard Fröberg

Annars har det mest varit damfotbollen som rönt framgångar under de senaste decennierna, med flera silver och bronsmedaljer i både EM och VM, samt höjdpunkten som nåddes 1984, då det blev EM-guld. Detta är dock ett faktum som ofta glöms bort när man talar fotboll. För även om den svenska damfotbollen sedan länge håller absolut världsklass hamnar den ofrånkomligen i skuggan av herrfotbollen och hjältarna tenderar, liksom så ofta annars, att bli män.

En ännu tydligare återspegling av denna ordning syns i media, där sportjournalistiken fortfarande utgör en manlig bastion. För även om dagens journalistkår är könsbalanserad, fortsätter grabbarna och gubbarna att dominera i TV:s sportssoffor, expertpaneler och på sportredaktionerna. Endast 12 procent av alla sportjournalister är idag kvinnor, trots en viss uppgång under senare år.

En intressant undersökning om detta snedvridna tillstånd står Stina Branting (2015) för. På grundval av djupintervjuer med sex framstående kvinnliga sportjournalister konstaterar Branting att det fortfarande råder en grabbkultur på sportredaktionerna. Visserligen har kvinnorna blivit fler, men utvecklingen går långsamt. Enligt det självreproducerande mönstret är det fortfarande män som står i strålkastarljuset, med bollen vid fötterna eller mikrofonen i handen, trots att damfotbollen sväller över alla bräddar på gräsrotsnivå. Men i  de mediala maktpositionerna, på redaktionerna och läktarna dominerar männen fortsatt.

En annan intressant röst om män och fotboll kommer från etnologen och idrottsforskaren Jesper Fundberg, som år 2003 publicerade den uppmärksammade avhandlingen Kom igen, gubbar! I avhandlingen undersöker Fundberg pojkfotbollen, en verksamhet där en stor del av alla andra pojkar vistas under några av uppväxtens viktigaste år. En tydlig slutsats i Fundbergs studie är att pojkfotbollen utgör en central socialisationsarena för pojkar, en miljö där homosocialiteten är tät och sätter avtryck. Här baseras normen på vithet, heterosexualitet och en måttfull manlighet. Det gäller att vara kontrollerad och stark, att på ett manligt sätt aldrig bli svag, kärringaktig eller annorlunda. Att lära sig sparka boll blir därför att distansera sig från invandraren, bögen och kärringen, förutom att lägga precisa passningar och göra läckra mål.

Läser man Fundbergs avhandling i dagens ljus, märker man glädjande nog att mycket har förändrats. Damfotbollen har tagit åtskilliga steg framåt, både sportsligt men också medialt, även om avståndet till männen fortfarande är enormt. Så toleransen att klanka ner på det förment kvinnliga har sänkts, åtminstone på explicit nivå. Inte heller är det lätt att fastställa någon entydig vithetsnorm i dagens fotboll, då namnlistan över det svenska landslaget långt ifrån uppvisar någon entydig dominans av traditionellt svenskklingande namn eller någon vit utseendenorm. Därtill innehåller de flesta allsvenska klubbar flera utomeuropeiska spelare, ofta värvade från Afrika eller Latinamerika, en ordning som snarare bekräftar dagens snabbrörliga globala kapitalism där det köps på de billigaste marknaderna och säljs där det  ges högst pris.

Här blir Sverige ofta ett skyltfönster för de utomeuropeiska spelarna, en transitzon där de kan visa upp sina fotbollskonster för att sedan säljas vidare till större ligor ute i Europa. I enlighet med detta har publiken sedan länge vants sig vid färgade spelare, vid att favoriten mycket väl kan komma från ett avlägset hörn av världen, ha annan hudfärg, annat språk och kulturella erfarenheter. Det är fotbollssparkandet som räknas. I detta har även de internationella fotbollsorganisationerna UEFA och FIFA bidragit med kampanjer där stjärnspelare framträder under parollen No to Racism. Fotbollen agerar därför mer som en globalkapitalistisk smältdegel, där vinstmaximeringens logik suddar ut hudfärg och ursprung, mindre av altruism än av ekonomism. Baksidan av denna kommersiella logik kommer då de utomeuropeiska spelarna inte längre är lönsamma och spottas ut lika snabbt som de en gång slukades av marknaden.

En annan baksida som ofta framträder i skärningspunkten mellan fotboll och manlighet är huliganismen. Under våren har som bekant flera huligandåd rapporterats och diskuterats, inte minst matchen mellan Malmö FF och IFK Göteborg som fick avbrytas på grund av att knallskott hade kastats in på planen. I debatten som följde ställdes frågan om mäns kollektiva ansvar för det inträffade, eftersom dessa och andra missgärningar uteslutande begås av just män.

Även här finns en nutida svensk klassiker att falla tillbaka på, Stephan Mendel-Enks reportagebok från 2004, med titeln Med uppenbar känsla för stil. I boken tas empiriskt avstamp i huliganernas firmor, grupper där män samlas för att slåss mot andra huligangrupper. En bärande tes i boken gör gällande att även om detta utgör ett extremt manligt beteende, följer det en patriarkal logik där män använder våld för att utöva makt och kontrollera sin omgivning. Beteendet återfinns inom andra manliga kollektiv som militären liksom på elitistiska internatskolor med s.k. kamratfostran. I manskollektiven gäller det att kontrollera eller kontrolleras, att internalisera en härskandets princip. Och i denna ordning agerar de flesta män tillsammans, antingen som aktörer eller medlöpare. Allt detta fortgår så länge männen tror sig ha något att vinna på sin överordning i förhållande till andra, såväl kvinnor som andra män. Mendel-Enk skräder inte med orden och menar att ”Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare” (s.125). I enlighet med det bär den samlade skaran män ett tydligt ansvar att bryta den rådande destruktiva homosociala pakten och verka för något annat.

Även i Marcus Priftis (2014) bok Det otäcka könet tas fenomenet män och fotboll upp. Här betonas hur supporterkulturen visserligen kan vara både rå och våldbejakande, men att den också skänker en varm känsla av gemenskap och tillhörighet för gruppmedlemmarna, en uppenbar bristvara i dagens individualistiska och rationalistiska samhälle. Att vara lojal mot sin klubb och supportergemenskap, i vått och torrt, blir därför en speciell dygd, något som skiljer den riktiga fotbollssupportern från den sporadiska matchbesökaren. Bland supportrar finns också en egalitär princip, där hierarkin utgår från supporterskapets förmenta äkthet snarare än andra markörer för social status. I detta liknar supporterskapet religionen, där trons styrka är det centrala värdet, inte det yttre prålet.

Slutligen har en annan manlig avart hamnat i medialt fokus på sistone, nämligen fifflet inom fotbollselitens globala ledarskikt. Det handlar om de skandaler som har fällt mäktiga och besuttna män i styrelserna för de internationella fotbollsorganisationerna UEFA och FIFA. Tidigare så upphöjda ledare som Sepp Blatter och Michel Platini har nu avgått, åtalade för korruption och oegentligheter. Vad detta i slutändan leder till är dock svårt att sia om. Kanske en upprensning i en korrumperad fotbollshierarki eller en temporär omkastning av maktförhållanden i toppen? Gemensamt för alla dessa skandaler är dock att de enbart har inbegripit män. Maktgubbar med stort ansvar, men också med nyckeln till nödvändig förändring.

Mitt i allt detta maskulina mörker är fotboll världens största sport, en globaliserad massföreteelse som sätter känslor i svall, får människor att samlas och näringslivet att öppna kranarna till sina digra sponsorkonton. Här finns alltså pengar, makt och folklig passion tätt sammankopplat med ett underhållande bollsparkande. Inte så konstigt att media hakar på i detta spännande drama som i mångt och mycket kan beskrivas som ett opium för folket.

Samtidigt kan fotbollen vara en fantastisk brobyggare, mellan nationer och generationer, mellan etniska och sociala grupper. Få saker kan få igång en brokig grupp människor så starkt som en betydelsefull landskamp. Stormande känslor släpps fram, de tjoas och tjimmas, det jublas, kramas och gråts. Många menar att landskamper kan ge utlopp för en kontrollerad och lekfull kaskad av nationella känslor, karnevaliska känslouttryck som agerar ställföreträdande för att hålla undan andra destruktiva nationalkollektivistiska sentiment. Att skrika Heja Svääärje framför pubens storbildskärm blir därför långt mycket bättre än att göra det i ett stöveltrampande fackeltåg eller i en skyttegrav, för att uttrycka det annorlunda.

Dagens fotbollslag, speciellt på klubbnivå, består idag av spelare som kommer från världens alla hörn och uppvisar en mångfald som vida överskrider den som förekommer inom såväl media som näringsliv. Inom fotbollen finns således en alldeles unik potential att sprida positiva budskap, att förändra skadliga normer och åstadkomma ökad integration. Inte minst gäller det i ett Sverige som under de senaste decennierna allt mer har börjat falla isär och som nu står mitt uppe i stora utmaningar. Den tidigare påven Johannes Paulus II lär ha sagt att ”av alla oviktiga saker är fotbollen det viktigaste”. Oviktig eller inte, kring den globaliserade fotbollen samlas idag så många människor att vore på tiden att bryta gubbarnas och grabbarnas dominans. Det skulle nog kunna göra ett och annat bättre.

▪ Erik Cardelús

Erik Cardelús jobbar på institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet.

Litteratur

Branting, S. (2015) Kvinna, sportreporter – inte på samma villkor?: Om hur kvinnor upplever sin arbetssituation som sportjournalister. Stockholm: Södertörns högskola

Fundberg, J. (2003) Kom igen, gubbar! Stockholm: Carlsson

Göransson, M. (2016) Somrarna vi minns: Sex oförglömliga VM och EM. Göteborg: Offside Press

Jennings, A. (2015) The Dirty Game: Uncovering the Scandal at FIFA

Kuper, S. (2011) The Football Men. London: Simon & Schuster

Mendel-Enk, S. (2004) Med uppenbar känsla för stil: Ett reportage om manlighet. Stockholm: Atlas

Priftis, M. (2014) Det otäcka könet. Stockholm: Leopard förlag

Kategorier
Dela den här artikeln: